Absolut

Vi har mycket gemensamt. Jag vet det. Jag tycker om. Samtidigt känner jag avsmak. Jag både vill och vill inte. Motbjudande impulser. Förnimmelsen är att det är absolut förbjudna tankar.

Aldrig öppnar jag munnen utan att först ha formulerat orden inom mig. Färdiga, riskfria meningar. Som i en konversation med en främling. Jag märker själv att jag babblar. Pratar hastigt med kraftlös låg röst. Korta, stelt utstötta meningar.

Hela tiden stirrar jag oavvänt på hans mun. Jag måste se. Om förvandlingen kommer. Om läpparna vrids. Då tystnar jag ögonblickligen.