Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

lördag 30 november 2019

Lova


Lillan vaknade av att någon piskade mattor på gården. Tecknet för att hon var ledig. Hon behövde inte gå upp förrän hon kände för det. Första dagen på sommarlovet var alltid den allra bästa. Hela långa sommaren låg framför henne och mamma hade lovat att de skulle åka och bada alla fina dagar. Alla. Vid tanken på det slängde Lillan undan täcket. Måste kolla vädret. Det var Maries mamma som piskade mattor såg hon nu. Fast det inte var fredag. Mamma städade alltid på fredagar. Då fick Lillan hålla sig undan. Mamma som nästan alltid var jättesnäll annars, kunde fräsa åt henne på städdagar. Hon kisade upp mot himlen. Den var blå. Lillan rusade ut ur rummet, in i köket. Där satt mamma med en kopp te.

”Mamma, idag ska vi bada!” ropade Lillan.
”Ska vi?”
”Det är ju sol. Har du inte sett det?”

Hon pekade mot fönstret.

”Det går inte”, sa mamma utan att vrida på huvudet och titta ut.
”Varför inte?” sa Lillan lite tystare nu. ”Du lovade.”
”Jag har andra ärenden idag. Kanske imorgon. Vi får se. Ät din frukost nu.”



fredag 29 november 2019

Platta


Min första skoldag

Jag ser den stora röda tegelbyggnaden som tornar upp sig framför mig. Jag och Åsa, som bor i samma hyreshus som jag, går tillsammans uppför den breda trappan och drar med gemensamma krafter upp porten. Vi vinkar åt våra mammor som står kvar på gården. Sen kliver vi in på skolans stensatta golv. Våra steg ekar i korridoren. Vi säger ingenting, tittar på varandra och ler lite smått.
En dörr till en skolsal står öppen. Det är vårt klassrum. Åsa och jag får bänkarna bredvid varandra. Jag tycker att fröken är jättevacker i sitt lockiga blonda hår och snälla ögon.

Vi går en promenad omkring skolan. På baksidan finns en blomsterträdgård där fröken visar oss olika blommor och berättar om deras namn. Den enda jag kommer ihåg är Lejongap. När fröken visar hur blomman liknar djurets gap blir jag fascinerad.



torsdag 28 november 2019

Hur det hela började


Hon frågade sig hur det hela började. Då för länge sen. Det var den gången när han med ens såg på henne på ett annorlunda sätt. Inte möjligt för omgivningen att uppfatta. För henne kunde han lika gärna ha vrålat det rakt ut:

”Jag är kär i dig!”

Hennes blick svarade förstås:

”Och jag i dig!”

Inget mer hände den kvällen. Under lång tid var det deras hemlighet. De var gifta på var sitt håll. De kärleksglödande partiklarna som skickades mellan dem kunde bara de två fånga upp.  Heta fingrar som nuddade vid varandra. Darrande men vänskapliga kramar. Ögon som obönhörligen sökte.

Minnen som hon inte ville vara utan. Trots allt.



onsdag 27 november 2019

Kära


Kära pappa,
Efter många års kval har jag äntligen förlåtit dig. 
Åtminstone har jag förlikat mig med att mina minnen av dig så sällan är fina minnen. 
Det tog näst intill ett helt liv att komma hit. 
Du har alltid funnits inne i min kropp, inne i mitt medvetande. 
Men nu gör det inte lika ont. Min kropp är lättare. 
En lätt bris har ersatt stormarna. Jag går ut på trappan. 
Höjer huvudet, sänker axlarna och drar in den friska luften. 
Äntligen lever jag.




måndag 25 november 2019

Fira

Forts på inlägg "Krona" 22 november:



Det hade aldrig varit meningen. Roy ville bara fira att han var ledig och hittat en het tjej. Faktiskt var det hennes fel. Hon började skrika. Ropade att hon sett nakna människor magra som benrangel, med skinnet som fastklistrat på skelettet, komma upp ur gravar. Roy hade annat i tankarna. Något som bara levande människor höll på med. Vad han visste. Hon hittade bara på. Han hade minsann inte sett några vålnader. Det var för mörkt. Belysningen var skitdålig. Det var ju därför han valde platsen. Spelade roll att det var en begravningsplats.? De döda hade väl inte ont av att de ville ha en skön stund? 

De hade legat i gräset bakom en gravsten. Roy hade precis lyckats få in handen under hennes åtsmitande tröja när hon skrek. Hon tjöt som ett svin. Han fick panik. Hon vred sig under honom. Som om hon fått kramp. För sent insåg Roy vad han hade gjort. Han lyfte upp henne i famnen, bar henne bortåt hotellparkeringen på andra sidan gatan. Hon var fjäderlätt. Han snyftade. Tyckte synd om sig själv. Framme vid parkeringen såg han sig omkring. Letade efter en lämplig bil att dumpa henne i. Porschen. En gammal Porsche var säkert enkel att ta sig in i.

När Roy redan hunnit springa ett antal kvarter bort från parkeringen, stannade han tvärt. Helvete! Varför kollade han inte en extra gång? Tänk om hon levde? Han vände och med gnisslande andning sprintade han åt andra hållet.

(blev av en slump en ny historia med ett nytt mord eller snarare dråp ... eller inte)



söndag 24 november 2019

Melon


Två veckor i augusti 1980 tillbringade jag och min dåvarande man på Rhodos. Det var 38 grader varmt hela tiden och en stark vind från havet blåste ständigt in över sandstranden. Vinden tog fatt i parasollerna och gav upphov till ett ständigt oväsen som tillsammans med ljudet av höga vågor utan uppehåll mullrade över nejden. Vattnet var ljuvligt skönt och klart som mineralvatten. En dag gick vi rakt igenom Rhodos stad bort till stranden på andra sidan. Där var det kav lugnt. Hettan var så påfrestande att det inte gick att vara på stranden mer än någon halvtimme. Men tyst var det.

Det faktum att vi bjudits på hela resan, hotell med helpension gjorde att vi frångick våra annars frekventa semestervanor att äta lätt på lunchen och sen leta rätt på olika intressanta restauranger på kvällen. Det gjorde vi ändå ibland, men oftast åt vi lunchen på hotellkrogen. De unga killarna som serverade hade lärt sig lite svenska. Varje lunch gick de omkring mellan borden med enorma fat med vatten- och honungsmeloner som de höll högt över huvudet. De ropade i kör:

”Vattenmelon e la honingmelon?”

Vi skrattade med dem och ropade tillbaka:

”Honingmelon!”

Mest eftersom det lät så sött, ordet honing.





















Eget foto

fredag 22 november 2019

Krona


Patrik rapade lågt och torkade mungiporna med linneservetten. Frukostbuffén hade gjort honom en aning för mätt. Allför ofta gjorde han det misstaget när han bodde på hotell. Han hade svårt att motstå alla läckerheter som dukades upp. Det fick bli första och sista gången. Det skulle bli många nätter på hotell innan han var framme. Han drog på sig kavajen, rättade till slipsen och gick ut till receptionen för att betala. Snart ”on the road again”.

Patrik hade ställt bilen på hotellets privata parkering i går kväll. Nu såg han den på håll. Han log, knyckte på nacken och drog den mörka luggen längre uppåt. Han var stolt över sin röda omsorgsfullt renoverade Porsche årsmodell 1960. Men … Han tog några snabba kliv framåt. Dörren var inte riktigt stängd. Det var den igår. Han kollade alltid låset flera gånger eftersom han inbillade sig att bilen var lockande att stjäla. Med den skarpt hallonröda lacken var den iögonenfallande. I samma sekund som hans fingrar nuddade handtaget ryggade han tillbaka. Det låg ett bylte i det minimala utrymmet bakom sätena. Långa röda hårtestar och en tunn kroppshydda. En skir prinsesskrona var placerad på huvudet.



torsdag 21 november 2019

Driva

Idag en liten brasklapp:


Ett uttryck jag ofta ser som jag undrar över. Att någon exempelvis talar om att de driver ett instagramkonto eller att de driver en podd. Jag funderar … är det ändå inte skillnad på att driva ett företag och att inneha ett instagramkonto? Eller är det jag som är mossig?



onsdag 20 november 2019

Det som ska börja på nytt


”Berätta i detalj vad du gjorde sen.”

Rösten var på något konstigt sätt både skarp och full av gråt. Ofrivilligt skruvade jag på kroppen vid tanken på vad jag gjort med Ella. Jag mådde illa. I vridmomentet skars kniven ännu mer in i min hals. Jag skrek rakt ut. Kände blodet rinna ner över halsen och fortsätta längre ner. En underlig blöt och kladdig känsla spred sig över bröst och skjorta.

”Berätta!”
”Jag klarar inte”, sa jag hulkande.
”Om du tror att du ska komma undan, tror du fel. Du ska berättat varenda detalj. Varenda!”
”Och … sen? Vad händer sen?”
”Något nytt.”
”Vad? Jag förstår inte”, sa jag och försökte, utan att röra mig, snegla upp på Sates huvud som svävade någonstans där ovanför.
”Det som ska börja på nytt, kan lika gärna börja här.”
”Vad?”
Var inte så barnslig Är du så jävla infantil att du inte fattar?”
”Ska du mörda mig?”
”Så lätt kommer du inte undan.”

Pianotoner sipprade sakta in i mina öron. Hur var det möjligt?



måndag 18 november 2019

Konsistens

Söker du kompetent sällskap till firmans årliga julfest?
Då är jag den du behöver. Jag är en hejare
på att bana väg för just dig i kön till buffén och
min kroppsstruktur tillåter mig att äta upp det du
inte orkar. Svar till Den perfekta julbordspartnern


torsdag 14 november 2019

padda


Ella hade ljugit om cancern. Det hade aldrig existerat någon diagnos. Han kontaktade inte hennes läkare. Varför skulle han? Så en dag, när de som vanligt var spydiga mot varandra. Käbblet eskalerade och plötsligt sa hon det. Hans inre var i uppror. Den paddan hade dragit en vals och han hade gått på den lätte.


****

”Vad hände sen?” sa rösten.

Erik hajade till när knivseggen ristade mot halsen. Hans hand åkte upp, kände kniven. Såg på handen. Blod på fingertopparna.

”Vad hände sen?” sa han igen med högre röst.
”Jag … jag …”
”Vad sa du? Jag hör inte?!” fortsatte Sate och Erik kände hur kniven skar in i huden.
”Jag satte mig … på henne”, flämtade han. ”Sluta”, kved han.
”Sluta med vad?”
”Jag blöder.”
”Din jävel”, sa Sate. ”Vad gjorde du sen?”

Erik hade stått lutad över henne, så nära att han var säker på att hon känt lukten av hans skrev. Det var meningen. Hon skulle öppna ögonen, se på honom. Han såg hennes ögonlock fladdra. I samma ögonblick satte han sig på henne, ett ben på varje sida.

”Jag la kudden över hennes ansikte.”

Första tanken när det var över; vilken befrielse att slippa höra hennes gnäll. Aldrig mer.



onsdag 13 november 2019

Klirra i glaset


Eriks mage vibrerade. Torr i munnen. Ideligen gick han ut i köket och fyllde på vattenglaset. Snart. Hjärtat dunkade.

”Vad är det med dig?” hörde han från hennes rum. ”Sluta vanka omkring. Du irriterar mig.”

Han svarade inte. Satte sig i sin favoritstol, korgstolen och stirrade på havet. Det var kav lugnt. Inte den minsta lilla rörelse i vattnet. Himlen var blå. Det kommer inte att klirra någon is i glaset idag heller. Whiskyn stod sen länge och väntade. Billig variant, trodde han. Johnnie Walker. Han hade fått den för länge sen. Av vem hade han glömt. Gjorde inget att det var enkel whisky, han var ingen kännare. Bara det värmde i magen och fick honom att känna sig lugn. Men. Det skulle inte ske ikväll heller. Skulle det någonsin ske?

För vilken gång i ordningen visste han inte, som han gick igenom alla detaljer. Hon var svag. Det skulle gå lätt. Skottkärran stod redo utanför dörren. Hennes kappa med stora fickor hängde på galgen i hallen. Repet låg på hatthyllan. Stenar låg samlade i en pyramid på trappan.



tisdag 12 november 2019

Halka


Man sa att han halkade på orden. Hon förstod inte hur man kunde halka på ord. Hon såg framför sig hur bokstäver sladdade omkring i periferin. Hur de då och då bildade ett begripligt ord som någon, som råkade få syn på det, glufsade i sig och spydde ut i något sammanhang. Kanske grep den här mannen, som de pratade om, tag i ord som inte passade in. Som blev helt fel i sammanhanget. Det måste vara vanligt att gripa tag om ord som blev missförstådda av omgivningen. Inte minst hon själv blev ofta feltolkad. I fortsättningen skulle hon vara mer noggrann med vad hon grabbade tag i.



måndag 11 november 2019

Greta Thunbergs kylskåp?


Grönt är skönt, rött är sött
från egen odling
Smör från grannens gula rapsfält
Mjölk och ost och ull från egna fåret
Vatten från rena fjället
Någon som paxar det kylskåpet?


lördag 9 november 2019

Blåsa


På vägen till Grebbestad tänkte han att det här var en perfekt dag för att genomföra planen. Men av någon anledning ville han inte. Ville lika med orkade inte, eller kunde inte uppbåda tillräckligt med krafter. Det var en ordentlig risk han skulle ta. Tänk om någon råkade se? I alla deckare med någon moral dök det alltid upp ett ofrivilligt vittne, som antingen tillämpade utpressning eller skvallrade. 

Erik måste dessutom skaffa alla attiraljer. Orkade inte tänka på det just idag. På hösten blåste det nästan oupphörligt i Bohuslän. Det skulle inte bli svårt att hitta en ny lämplig tidpunkt. Snart så … annars fanns det risk att han skulle tänka om. Börja fundera på alla faror, allt som kunde hända som inte fick hända. Nästa stormiga skymning skulle det ske. Han tummade med sig själv på det. Helst bastant med regn också, även om det gjorde det hela tyngre att genomföra.

Erik nynnade högt för sig själv när han svängde in på Grebbestads stora bilparkering nere vid hamnen. Vad var det för låt? Så kom han på. Niklas Strömstedts Sista morgonen. Den var smärtsamt vacker. Han fick lite ont i magen.



fredag 8 november 2019

Påse


Erik hade inte lagt märke till det tidigare, men nu upptäckte han. På grund av den hårda blåsten regnade det horisontellt. På tvättställningen slokade sjöblöta kläder. Hans kalsonger hängde alldeles intill Ellas ordentligt tilltagna bomullstrosor. Ingen idé att hämta in dem nu. Måste åka in till Grebbestad. Handla. Trotsa regnet. Springa ut till bilen. Han reste sig upp, gick bort till Ellas rum, ställde sig på tröskeln.

”Jag åker och handlar.”
”Glöm inte köpa te till mig.”
”Det har jag väl aldrig gjort”, sa han.
”Men ändå, du är ju så glömsk. Har du tagit in tvätten?”
”Nej”, sa han och drog på ordet.
”Det öser ju ner.”
”Ja … jag glömde.”
”Där ser du.”

Han svarade inte, klev ut i hallen. I farten tog han med sig den väl använda plastkassen som hängde på en krok i hallen, öppnade dörren och slog igen den hårt efter sig.



torsdag 7 november 2019

Smyg


Erik reste sig upp. Det snurrade till i huvudet. Han insåg att han behövde näring, gick fram till kylskåpet, öppnade och kikade. Tomt förutom ett sexpack ägg. Måste åka och handla. Han kom att tänka på den gamla filmen med Sylvester Stallone. Rocky. Hur Stallone satte i sig råa ägg. Kanske han skulle prova. Erik vägde ett ägg i handflatan. Kramade sen sönder det med fingrarna, böjde huvudet bakåt och öppnade munnen. Ägget rann ner genom halsen. Känslan var samma som den enda gången han provade på att äta ostron. Som att svälja snor. Det rann ner genom halsen. Fast ägget var förstås inte salt. Det var nära att han fick upp äggsmeten igen, hulkade några gånger, sen la sig illamåendet.

Nu var den hemliga planen klar. Sen ganska lång tid. Han måste vänta in rätt tillfälle. Under inga omständigheter fick Ella misstänka något. Han öppnade köksdörren försiktigt, tog av sig tofflorna och i strumplästen smög han bort till panoramafönstret. Istället för att sätta sig i korgstolen satte han sig i soffan. Ella var van vid att höra gnisslet från stolen men han ville inte att hon skulle veta var han befann sig. Han stirrade på havet. Idag gjorde det uppror. Höga vågor med vitt skum slog hårt in över klipporna.



onsdag 6 november 2019

Regel


Ella började gnälla. Erik måste ge henne det, att det tog ganska lång tid. Om han hade varit i hennes ställe hade han blivit galen. Mycket tidigare. För det var vad hon blev. Sinnesrubbad. Vid det här laget hade han tjänat multum på sin serie om kommissarie Norton och hans strapatser i London. Han var väldigt medveten om en sak. De var gifta.

”Vill du skiljas? Skilj dig i så fall inte bara från mig”, sa hon. ”Utan en stor del av pengarna du tjänat på dina infantila deckare.”

Hur dum var han när han inte från början föreslagit att han ville skriva äktenskapsförord? Nu hade hon lagen på sin sida. Hälften var hennes. Utan pardon. Innerst inne tvivlade han nog på att han någonsin skulle få några böcker publicerade. Så blev det succé.

Till slut blev hon allvarligt sjuk. Påstod att det var hans fel. Att hon mådde dåligt av att han var en så bedrövlig man att bo ihop med. De ständigt återkommande depressionerna hon lidit av gjorde att kroppen blev svag. Hon blev diagnosticerad med lungcancer. Det var absolut inte av alla cigaretter hon rökt i sitt liv. Nej, det var enbart hans fel. I det här läget började tanken gro. Planen började ta form.



tisdag 5 november 2019

Hångla


Första gången de hånglade. Nu, många år senare, kittlade det fortfarande i kroppen av minnet. En hissnande förnimmelse i magen. Tyvärr gick den sköna känslan över snabbt som en ögonblinkning. Sen behövde han en partner med fräschare kroppskonstitution. Erik träffade andra. Ständigt åtminstone två kvinnor vid sidan av Ella. Det var en aning krångligt liv, men han fick ihop det och trivdes som fisken i vattnet.

Han arbetade hemma, skrev alltid på flera deckarmanus samtidigt. Det gjorde det hela så mycket lättare att han inte gick iväg till en arbetsplats. Eftersom han var fri att lägga upp dagarna som han ville, kunde Ella inte ha den koll på honom hon säkert hade velat. Att träffa kvinnor under några timmar hemma eller hyra ett hotellrum på stan, hur lätt var inte det? Ella anade säkert, men sa inget. Till att börja med.



måndag 4 november 2019

Bräda

Forts på följetong:


Erik bemödade sig om att lyfta tofflorna för varje steg. Inte hasa, som han inbillade sig gav upphov till ett mer genomträngande ljud. Försiktigt stängde han köksdörren. Kaffemaskinen förde en aning oväsen.

Han satte sig vid köksbordet med kaffet upphällt i en espressokopp modell dubbel. Allt var tyst. Han sörplade försiktigt i sig den heta drycken. Det klarnade i skallen, precis som himlen ibland gjorde över havshorisonten. Ena sekunden jämngrå, nästa klarblå. Det var Ella som kom från Havstenssund. Erik lyckades bräda killen hon var ihop med. Om han satte den sidan till kunde han charma vem som helst. Till att börja med gjorde han det bara för att han visste att han kunde. Senare insåg han att hon var ett utmärkt parti för honom. Han som kom från en arbetarfamilj i Majorna. Farsan jobbade ihjäl sig på varvet och morsan städade sönder ryggen. Fattiglapp var han. Den klassiska bilden av en författare. Eller en wannabe. En som festade när vänner betalade, som levde på andra och som gick och väntade på genombrottet. Till slut funkade det. Han fick sin framgång och blev en kändis.



söndag 3 november 2019

Kossa

Forts på följetongen (kan uppfattas som en rå text, varning utfärdad):


Erik satte sig i korgstolen igen. Nu skulle han väl för bövelen få vara ifred med tidningen, eller? Nu när hon fått sitt fräscha vatten. Han ögnade igenom första sidan. De svarta rubrikerna blev grumliga. Han kunde inte se bokstäverna. Tankarna svävade iväg. För tusende gången grubblade han över sin relation med Ella. Det gick inte att undvika. Det hela var fullständigt vanvettigt. Hade de någonsin varit förälskade? Ens tyckt om varandra? Planen på den tiden var att gifta sig rikt. Han förstod att han inte kunde tjäna multum på att vara författare. Hur många kunde räkna med det? En handfull i ett land som Sverige. Erik tyckte att Ella såg ut som en kossa. Han tyckte om kor. De hade inte alls enfaldiga ögon. Tvärtom, de var uttrycksfulla. Det var mer i kroppen hon liknade en kossa. Det tunga, klumpiga med gungande stora bröst. Han slängde tidningen ifrån sig på golvet.

”Vad gör du?” hörde han Ella ropa från sängen.

Inget fel på hennes hörsel.

”Inget”, hojtade han tillbaka.

Ingenting annat än tänkte på hur mycket jag avskyr dig. Han ryste, reste sig upp. Han behövde en kopp starkt, svart kaffe. Och han skulle inte fråga om hon ville ha.




lördag 2 november 2019

Ingrodd

Forts på följetong:


Erik ställde sig på tröskeln till hennes rum. Numera hade de varsitt sovrum. Täcket formerade sig ojämnt och bulligt över hennes kropp. Hon låg hopkrupen i fosterställning.


”Vad vill du?” sa han.

Inte med en rörelse visade hon att hon hade hört att han kommit. Så sa hon:

”Jag är törstig.”
”Du har ett glas stående på nattduksbordet.”
”Men det är gammalt vatten”, sa hon i en grinig ton.
”Gammalt vatten? Det har bara stått någon timme.”
”Det har en jolmig smak. Som ingrodd smuts luktar.”

Han gick de få stegen fram till hennes säng.

”Men naturligtvis ska du få nytt vatten. Som ni önskar, Madame”, sa han och tog glaset.

Hon svarade inte. Han hörde hennes oregelbundna andning och pipet som uppstod vid varje andetag. Ljudet irriterade honom.

”Kallt den här gången. Tack så mycket.”

Erik hade ett sarkastiskt svar på tungan, men höll tyst. Ibland tänkte han att hon var planterad av någon som ville honom ont. Som ville sätta skräck i honom. Men det var klart att det inte var. Livet är inte någon roman á la Stephen King. 


fredag 1 november 2019

Dimman


Omgivningen är ett ogenomträngligt töcken. Så ser jag en mörk kontur. En huvudform, en kraftig kropp. Jag stirrar. Är det min fantasi som lurar mig? Jag vill ta några steg framåt, tränga undan diset. Jag förmår inte. Med fingrarna stryker jag mig över kinderna. Blött och smetigt. Jag fokuserar. Spärrar upp ögonen. Förnimmelsen av en anonym trygghet. Att allt är som tidigare. Silhuetten är kvar. Jag vill öppna munnen och fråga vem. Men jag gör inte det. Jag rör mig inte.