Melon

Två veckor i augusti 1980 tillbringade jag och min dåvarande man på Rhodos. Det var 38 grader varmt hela tiden och en stark vind från havet blåste ständigt in över sandstranden. Vinden tog fatt i parasollerna och gav upphov till ett ständigt oväsen som tillsammans med ljudet av höga vågor utan uppehåll mullrade över nejden. Vattnet var ljuvligt skönt och klart som mineralvatten. En dag gick vi rakt igenom Rhodos stad bort till stranden på andra sidan. Där var det kav lugnt. Hettan var så påfrestande att det inte gick att vara på stranden mer än någon halvtimme. Men tyst var det.

Det faktum att vi bjudits på hela resan, hotell med helpension gjorde att vi frångick våra annars frekventa semestervanor att äta lätt på lunchen och sen leta rätt på olika intressanta restauranger på kvällen. Det gjorde vi ändå ibland, men oftast åt vi lunchen på hotellkrogen. De unga killarna som serverade hade lärt sig lite svenska. Varje lunch gick de omkring mellan borden med enorma fat med vatten- och honungsmeloner som de höll högt över huvudet. De ropade i kör:

”Vattenmelon e la honingmelon?”

Vi skrattade med dem och ropade tillbaka:

”Honingmelon!”

Mest eftersom det lät så sött, ordet honing.

Eget foto