Skulden

Det är klart att hon tänkte tillbaka. Att hindra tankarna var omöjligt. Fast trots allt var minnesbilden oskarp. Även om den pockade på och gjorde att hon ständigt gick omkring med smärtor i nacken. Hon hade läst i en tidning att det inte funkade att förtränga minnen. De fanns där någonstans för evigt i något av hjärncellernas alla skrymslen. Hon fattade sammanhangen.  Hjärnan hade hela makten. Inget alls hade hon själv att sätta emot. Det var som om hjärnan straffade henne genom att inte låta henne vila. Efter hand fann hon fragment efter fragment av sitt allra innersta. Hon blev medveten fast hon protesterade. Så när hjärnan bestämde att det var dags, stod allt klart som en stjärnklar bitande kall vinternatt. Då  kom hon inte undan utan tvingades låta skuldmedvetenheten komma upp till ytan. 

Skälet

Skälet till att hon gick ut hade hon glömt. Nu stod hon på grusvägen och stirrade på huset. I det ögonblicket svepte lukten över henne. Kräkreflexen kom överraskande. Hon böjde sig ner över diket. Så igen. Stanken. Som av sur mjölk. Den snärjde henne. Runt omkring henne en osynlig bur av avsmak.

Orolig själ

Jag skänker den en varm tanke

skrivpuffen

och motar bort det oroliga i mig

Puffen som gett mig energi

som blivit en flink skjuts

i rätt riktning i skriveriet

Puffen som gett mig möjlighet

att läsa andras texter

om både högt och lågt djupt och brett

Poesi och prosa och annat

i en salig himmelsk röra

Komponerat av nördar som jag själv

I ögonblicket

En ögonblicksdikt

Jag hade alltför länge fängslat mig själv

Nu var det första helgen på decennier

som jag gjorde det klart för mig

att

socialisera dig eller förtorka hemma

Varsågod och välj

Biljetterna

Vart tog den jäkla människan vägen? Jag hade väntat nu ... jag tittade på klockan ... i trettioen minuter. Jag ringde hennes mobil. För vilken gång i ordningen visste jag inte. Signalerna gick fram. Bara svararen på. Snart fick jag köa utan Elin. Från en kategori väntan till en annan. Frågan var om jag skulle köpa en eller två biljetter?

Jag korsade Skånegatan och närmade mig raden av människor som sträckte sig så långt bort att jag inte såg slutet. Långsamt vandrade jag längs kön. Slutligen, ända framme vid Korsvägen, skymtade jag slutet på kön. Bara att bita i det sura och ställa sig längst bak.

Efter en timme såg jag biljettkiosken. Efter en och en halv timme var jag framme. Jag köpte två biljetter. Nöjd med utfört ärende vände jag mig om och fick syn på Elin.

"Där är du ju!" sa jag.

"Vart tog du vägen?" sa Elin med betoning på "du".

Hon stirrade på biljetterna jag höll i handen.

"Tog vägen? Jag väntade jättelänge. Jag ringde flera gånger ...", sa jag och bligade tillbaka på det hon höll i mellan tumme och pekfinger.

Att skriva

Under många år har Karin haft en tanke om att hon gillade att skriva. Men tanken har aldrig kommit upp till ytan att skriva skönlitterärt, eftersom hon insåg att idén var helt befängd. Hon hitta på berättelser ur fantasin? Nej, det fanns bara inte. Så den här söndagen när hon av någon egendomlig anledning, hon fattade inte hur det gick till, fann sig själv sitta i en klassisk skolbänk i ett semiantikt klassrum. Inte vilken sal som helst, utan en där det skulle arrangeras en tvådagarskurs i skrivandets bastekniker. Med ett häpet uttryck i ansiktet, hon trodde i alla fall att hon såg förundrad ut eftersom hon kände sig förundrad, tittade hon sig omkring. Kvinnor och män i olika åldrar och modijanger. Och Karin!

Kursledaren delade ut foton. Karin studerade sitt. En yngre kvinna klädd i en hatt med en stor fjäder instucken i det stora brättet stirrade tillbaka på henne med ett vemodigt uttryck i ögonen. Hennes mörka blus med genombruten spets var knäppt upp till hakspetsen. Hon tänkte att fotot tagits i början av 1900-talet. En historia om vad som kunde hänt kvinnan började spira i Karins hjärna. Så lätt kunde det alltså vara att få en idé bara man fick en liten hjälpande skjuts framåt. Ett foto.

När Karin två timmar senare läste igenom det hon skrivit kände hon stolthet över sig själv. Ingen dum historia. Även om någon skulle tycka att den var klichéaktig i vissa delar. Hon gillade den. Kanske hon skulle våga läsa den högt för mamma, sen.

Lusten hade väckts och Karin ville lära sig mer. Nu. På en gång.

Bättre och bättre

Många sa att han var bättre begagnad. Hon undrade vad de menade. Att han var blivit en person med åren som var bättre än den han var förr eller om han var en man som var väl bibehållen? Hon tyckte att han såg ut som en äldre man, bara. Äldre personer, både män och kvinnor, har en tendens att få liknande drag. Påminner mer och mer om varandra. Till och med de specifikt kvinnliga respektive manliga ansiktsformerna har en benägenhet att avta och kvar blir en person som är näst intill neutral.

På presskonferensen sa han att han tidigare ständigt känt sig underskattad. Ända sen skoltiden. Han mådde dåligt av alla tråkiga minnen och senare i livet allt som skrevs om honom. Nu hade han kommit på lösningen. Han stängde av. Allt. Teven, radion, mobilen. Läste inga tidningar. Gick inte på några föreläsningar. Skippade fester. Däremot läste han böcker. Minst en om dagen. Han var lycklig, sa han. Lyckligare än någonsin.

Fler och fler

Den blicken. Sa alla. Den blicken kunde ingen motstå. Jag såg tydligt att han var helt på det klara med vad han gjorde. Han visste att han hade förmågan. Fast där strax bakom ögonen var det fullständigt tomt. Var det bara jag som kunde se bortom den glatta ytan? Bara jag som märkte att de böljande transparenta nervvågorna i hans inre bara fortsatte rakt ut i rymden utan att kunna hejda honom. Han tänkte inte. Han bara fortsatte. Fler och fler tillfällen kunde läggas till samlingen av erövringar. Nu fyllde han sextio år och jag var bjuden på hans födelsedag. Jag hade en plan. Jag skulle krossa honom. Äntligen.