Att skriva

Under många år har Karin haft en tanke om att hon gillade att skriva. Men tanken har aldrig kommit upp till ytan att skriva skönlitterärt, eftersom hon insåg att idén var helt befängd. Hon hitta på berättelser ur fantasin? Nej, det fanns bara inte. Så den här söndagen när hon av någon egendomlig anledning, hon fattade inte hur det gick till, fann sig själv sitta i en klassisk skolbänk i ett semiantikt klassrum. Inte vilken sal som helst, utan en där det skulle arrangeras en tvådagarskurs i skrivandets bastekniker. Med ett häpet uttryck i ansiktet, hon trodde i alla fall att hon såg förundrad ut eftersom hon kände sig förundrad, tittade hon sig omkring. Kvinnor och män i olika åldrar och modijanger. Och Karin!

Kursledaren delade ut foton. Karin studerade sitt. En yngre kvinna klädd i en hatt med en stor fjäder instucken i det stora brättet stirrade tillbaka på henne med ett vemodigt uttryck i ögonen. Hennes mörka blus med genombruten spets var knäppt upp till hakspetsen. Hon tänkte att fotot tagits i början av 1900-talet. En historia om vad som kunde hänt kvinnan började spira i Karins hjärna. Så lätt kunde det alltså vara att få en idé bara man fick en liten hjälpande skjuts framåt. Ett foto.

När Karin två timmar senare läste igenom det hon skrivit kände hon stolthet över sig själv. Ingen dum historia. Även om någon skulle tycka att den var klichéaktig i vissa delar. Hon gillade den. Kanske hon skulle våga läsa den högt för mamma, sen.

Lusten hade väckts och Karin ville lära sig mer. Nu. På en gång.