Skulden

Det är klart att hon tänkte tillbaka. Att hindra tankarna var omöjligt. Fast trots allt var minnesbilden oskarp. Även om den pockade på och gjorde att hon ständigt gick omkring med smärtor i nacken. Hon hade läst i en tidning att det inte funkade att förtränga minnen. De fanns där någonstans för evigt i något av hjärncellernas alla skrymslen. Hon fattade sammanhangen.  Hjärnan hade hela makten. Inget alls hade hon själv att sätta emot. Det var som om hjärnan straffade henne genom att inte låta henne vila. Efter hand fann hon fragment efter fragment av sitt allra innersta. Hon blev medveten fast hon protesterade. Så när hjärnan bestämde att det var dags, stod allt klart som en stjärnklar bitande kall vinternatt. Då  kom hon inte undan utan tvingades låta skuldmedvetenheten komma upp till ytan.