"Det är så orättvist", sa mörkret.
"Vad menar du?" svarade ljuset och svängde till med dagsljuset
så mörkrets luftiga kinder rörde sig när vindpusten drog förbi.
"Alla tycker om ljuset och är rädda för mörkret", sa mörkret
och dess läppar kröktes till en ljusfattig grimas.
"Inte alls", genmälde ljuset. "Ibland får jag rapporter
från människor som påstår att de blir djupt deprimerade av vårens allför
lysande framstötar."
"Vad händer då?" sa mörkret, spärrade upp sina blygrå ögon och
rörde på axelpartiet.
"Mitt ljus gör dem synsvaga och de tycker att jag är alltför
krävande. Jag tvingar dem upp ur mörkret. Det dunkla som de vilar i."
Mörkret stillnade helt och betraktade ljuset, åter igen med munnen
formerad till en oskön min. Ett leende spreds över ljusets återsken.
"Fast å andra sidan", sa ljuset och skrattade till. "Det
är många fler som välkomnar mig när jag kommer än antalet som inte gör det."
"Det ante mig", sa mörkret och satte upp ett svart pekfinger
framför ljusets anlete. "Du tycker trots allt att du är mer lyckad än jag.
Det ligger i luften. De föredrar dig, trots att jag är så skön", fortsatte
det dunkla.
"Jag har en idé", sa ljuset.
"Vad då för idé?" svarade mörkret och såg surmulen ut.
"Vi samarbetar."
"Hur då?" sa mörkret och blängde på ljuset.
"Vi går in i en symbios med varandra. Vi gör mörkret mindre mörkt
och ljuset mindre krävande, tillsammans."
"Går det?" svarade mörkret och ena mungipan drogs ut mot
den molnformade kinden.
"Vi provar. Ta emot mig!" ropade ljuset och började snabbt röra
sitt sken emot mörkrets skyar.
"Du har rätt. Vi blir till ett", hojtade mörkret.
"En stund åtminstone", sa ljuset.