Det var två år
sen de sågs. Leif hade väntat på henne den dagen. Flera timmar hade han suttit i
köket. Han visste inte säkert om han hade hoppats eller inte hoppats att Etta skulle komma. Till slut hade han gett upp, tagit sina pinaler och stuckit. Han
stängde ytterdörren, låste och slängde tillbaka nyckeln in genom brevlådeinkastet.
Känslan av befrielse i kroppen och samtidigt en tomhetskänsla. Trots att
ryggsäcken åbäkigt tyngde hans rygg sprang han nerför trapporna. Med ens var
det bråttom. Tänk om hon hade kommit precis nu? Om han inte hunnit iväg?
Nu var han tillbaka. I
det ögonblicket fick han syn på henne. Samma smala siluett, samma långa
stripiga hår som låg i tunna slingor över axlarna. Han reste sig med en
beslutsamhet han inte kände. Långsamt gick de mot varandra.
Bra skildrat! Undrar lite vad som hänt mellan dem.
SvaraRaderaUndrar vad som hände mellan dem och hur detta nya möte ska utvecklas...
SvaraRaderaHa en bra onsdag!
Fin text, bra skrivet =D
SvaraRaderaTycker första delen står så bra och stark själv. Lämnar lagom funderingar.
SvaraRaderaDe sista raderna gör mig lite konfunderad både om upplägg/uppbyggnad och händelseförlopp. Skulle vara intressant att veta hur du tänkte :)
Tack för respons Birgitta! Det är så att jag har använt dagens utmaning för att skriva en scen på ett bokmanus jag håller på med. Så texten ovan är bara en början på en längre scen. Därför kommer sista raderna så småningom inte vara det sista raderna längre ;-).
RaderaOch tack alla för era kommentarer!
SvaraRaderaDu fångar det så bra. Jag undrar vad som hände mellan dem, och vad deras nya möte ska leda till.
SvaraRaderaTack Jessan! Vad som hänt vet jag men inte riktigt vad mötet ska leda till. Än. :-)
Radera