Jag betraktade besökaren. Eller gästen snarare. När hon klev ut på
scenen med armarna utsträckta var det helt tyst i publiken. Ingen verkade
förstå. Hennes armar sjönk sakta ner tills de slokade som en vissnande orkidés
tunna stjälkar. Hon tog några korta kliv längre in på scenen. Jag satt på
första raden och kunde se henne tydligt. De tunna linjerna under ögonen och kinderna
som var en aning insjunkna. Den violetta klänningen slutade strax ovanför knäna.
Hennes så omtalade ben hade blivit knotiga och sandaletternas skyhöga klackar gjorde
att hon fick en vacklande gång. För varje steg oroade jag mig mer och mer för
att hon skulle snubbla. Så stod hon där mitt på scenen med ögon som svepande iakttog
oss alla i salongen. Var det bara jag som hade insett att hon var kvällens överraskning? Jag höjde
händerna och började applådera.
Åh vad det gör ont i magen å den avdankade artistens vägnar. Tack för att du började applådera, hoppas de andra följde efter.
SvaraRaderaJag blir nyfiken på vem det var! Lite som Sunset Boulevard!
SvaraRaderaSå bra att du började applådera. Slår vad om att hon uppskattade det :)
SvaraRaderaDramatiskt!
SvaraRaderaÅh, knotiga ben ovanför höga klackar, vilken bild som väcker mycket. Gåtfullt och fint, hon var säkert värd en applåd.
SvaraRaderaBra! En text som får mig att vilja veta mer.
SvaraRaderaTack! Ja Pia det har du rätt i!
SvaraRadera