Gästen

Jag betraktade besökaren. Eller gästen snarare. När hon klev ut på scenen med armarna utsträckta var det helt tyst i publiken. Ingen verkade förstå. Hennes armar sjönk sakta ner tills de slokade som en vissnande orkidés tunna stjälkar. Hon tog några korta kliv längre in på scenen. Jag satt på första raden och kunde se henne tydligt. De tunna linjerna under ögonen och kinderna som var en aning insjunkna. Den violetta klänningen slutade strax ovanför knäna. Hennes så omtalade ben hade blivit knotiga och sandaletternas skyhöga klackar gjorde att hon fick en vacklande gång. För varje steg oroade jag mig mer och mer för att hon skulle snubbla. Så stod hon där mitt på scenen med ögon som svepande iakttog oss alla i salongen. Var det bara jag som hade insett att hon var kvällens överraskning? Jag höjde händerna och började applådera.