Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 30 november 2009

En lördag i november

En lördag i november ska tjejligan på jobbet åka till Köpenhamn. Anna, avdelningschefen, har ordnat en liten buss. För att hinna med att shoppa loss, äta hackeboef, danskt wienerbröd och dricka dansk öl är det nödvändigt åka tidigt på morgonen från Göteborg. Plågsamt tidigt. Samlingspunkt blir Stora Torget och klockslaget prick klockan sex. Det har bestämts att alla kommer dit utom Gunilla. Henne ska de hämta på vägen, hon bor i Kungsbacka,

Lisa är nyförälskad, känslorna ger bokstavliga smärtor i bröstet. Hon vill egentligen inte åka med till Köpenhamn, hennes inre skriker efter behovet av skön samvaro med Martin. De har bara helgen att umgås intimt på; räknar timmarna till nästa möte. Dock känner Lisa ett outtalat krav från tjejerna att hänga med. Hon hör inom sig hur de annars skulle kommentera:

"Så löjligt och typiskt att ge HONOM all uppmärksamhet. Så är det jämt med vissa kvinnor. Så fort de blir kära, glömmer de allt annat och alla andra!"

Nu är det fredag kväll och Lisa och Martin äter kvällsmåltid med vin till, pratar och pratar. Det slår gnistor mellan de. Det blir sent, över hövan sent och när de väl kommer i säng, sover de naturligtvis inte.

Klockan är tre på natten när Martin ställer väckarklockan på fem. Lisa vet inte om hon sover över huvud taget, känns mer som hon feberyrar och i vissa stunder möjligtvis sover lätt som en fjäder.

"Vad är klockan!"

"Nej! Hon är halv sex! Klockan ringde inte!"

Det konstateras att Martin har ställt mobilklockan på fel dag. Lisa kastar sig ur sängen.

Oh mitt huvud! Hon varken kan eller får missa! Och inte heller komma för sent. Jag vet vilka kommentarer det blir, speciellt från Gunilla. Hon är alldeles för tuff för mig, kommer med sina psykningar och insinuationer.

Kastar sig in i duschen, medan Martin brygger kaffe. Kränger på sig kläder, gör snabb hastig make up med darriga händer. Ser sig i spegeln. Jo, jag har nog haft bättre dagar. Slänger i sig kaffet, bränner sig på tungan. Jäklar!

De vräker sig ut genom dörren, bägge två. Martin ska skjutsa henne till samlingspunkten. Klockan är fem i sex i arla morgonstund, mitt i novembermörkret och som tur är, är det få bilar ute på gatorna. De sover väl som normala människor gör. För Martin existerar inga trafikljus. Lisa vet knappt hur många rödljus de struntar i, de bara kör rakt igenom alla korsningar. Vroooom. Däcken släpper asfalten i kurvorna.

Klockan är fem över sex när de sladdar in på torget.

"Där står bussen!"

Martin går med henne fram. De kramas och hon tar steget in i bussen.

"Ursäkta att jag är sen!"

De drar iväg.

Där står hon, Gunilla! Kommer hon att säga något? Hjärtat slår hårt. Känns löjligt, men Lisa gör sig beredd på attack.

"Vems jävla fel är det att jag har fått stå här och vänta i tio minuter?"

Ingen svarar.

söndag 29 november 2009

Tre goda ting med Dig

Jag älskar dig för att du får mig att känna mig älskad
Jag älskar dig för att du är en vidunderligt klok person
Jag älskar dig för att du är totala motsatsen till min far

fredag 27 november 2009

Tjuvlyssnat på spårvagnen (om ett avbrott i vardagen)

Min vardagsvecka består till största delen av ensamsittande framför dataskärmen, skrivandes. Vissa kanske tycker det låter tråkigt och asocialt, men det tycker inte jag. Jag njuter som en inbiten gourmet gottar sig över en smaskig måltid. Efter mer än trettio års slitigt arbete, upp klockan sex... hem klockan sex (i bästa fall), med massor av arbetskollegor, både sympatiska och mindre tilltalande, känner jag mig ytterst privilegierad.

Ibland försöker jag resa mig upp från skrivbordsstolen och ge mig iväg till gymmet. När jag väl tagit mig dit, tycker jag ju om den närande och svettiga stunden. Känns ibland meditativt, jag är i min egen värld. Fast jag tycker det ser lite konstigt ut när vissa går på löpbandet eller sitter i någon muskelmaskin läsandes en tidning.

På väg till gymmet häromdagen överhörde jag en kille i nedre tonåren prata med sin kompis:

"När var det... ? Jo... efter handbollen! Jag tror att det var hon... men jag var inte säker. Hon tittade inte på mig. Men sen på dansen... då var hon där! Och då såg jag att det var hon! Vi dansade. Hon bjöd upp mig. Nej... jag bjöd upp henne först. Sen bjöd hon upp mig precis när jag skulle gå hem. Nice alltså! Nice!"

torsdag 26 november 2009

Hennes dåliga karaktär

Hon älskar sötsaker. Det är det första Lisa gör när hon hoppat ur bilen och rusat in i mormors lilla gula tegelhus. Tar några av de röd- och vitrandiga polkagriskaramellerna, som hon vet alltid ligger i en röd glasskål som står i vitrinskåpet.

Lisa hör mamma prata med mormor i köket.

"Nej... men, Lisa har ju ingen karaktär. Måste alltid ha godis. Kan aldrig låta dina karameller vara i fred."

"Men, det gör inget, bara roligt att få vara populär."

Lisa skäms, men kan trots allt inte låta bli att stoppa några karameller i fickan. Till senare.

Ändå hade hon fått en rejäl utskällning av sin pappa för bara några dagar sedan. Mamma hade märkt att det försvunnit pengar ur portmonnän. Inte så mycket, men ändock, varje dag. Han hade stått över henne, som ett svart stort spöke. Det kändes som om hon trycktes ner i stolen av pappas tyngd.

"Lisa, stjäl du pengar ur mammas börs som du sen köper godis för? Har du så dålig karaktär? Det är stöld! Fattar du det!? Sluta genast, annars..."

Hon kan bara inte låta bli.

onsdag 25 november 2009

Rättvis fördelning?

Lisa och Martin går längs Broadway på Manhattan i New York när de ser en ung afroamerican komma emot dem. En pojke i tonåren. Men, vad har han på sig? När de kommer närmre upptäcker de; han har gjort ett hål för huvudet i en svart plastsäck och dragit den på sig. Säckens sidor är uppprivna en bit upp och hans nakna kropp sticker fram. De märker att han pratar för sig själv. Lisa får ögonkontakt med mannen. Han tystnar och tittar på henne med stora förvånade ögon.

De promenerar vidare, känner sig illa berörda av händelsen. Sätter sig på en bänk i en park. Studerar folklivet. In i parken kommer en lång äldre afroamerican, han skjuter en kundvagn framför sig. Den är fylld med saker. Till brädden, grejerna balanserar långt över kanten, övertäckta av en filt. Efter en stund ser Lisa och Martin en man, även han afroamerican, gå fram till mannen med kundvagnen. Han haltar, det vänstra benet är helt, det högra är ett ben av trä med en klump nertill. Han säger något till mannen med kundvagn, varvid kundvagnsägaren börjar leta i vagnen. Han tar upp sak efter sak ur vagnen och lägger bredvid sig.

Vad ska nu hända? Lisa och Martin studerar scenen med intresse. Snart ligger en hel hög med prylar bredvid männen, men kundvagnsmannen fortsätter gräva sig längre och längre ner. Nu... nu äntligen har han grepp om något! Vad är det? Jo, en svart skinnsko! En sko! Den enbente mannen tar nyfiket emot skon. Sätter den försiktigt på träklumpen. Det funkar! Han går därifrån med ett stolt uttryck i ansiktet.


tisdag 24 november 2009

De tre vanligaste frågorna under hennes liv

"Va, ska du satsa på en lång utbildning? Ska inte du gifta dig snart? "

Hennes ögon vidgas, ser ut som hon vill säga något. Lutar sig framåt som om hon förbereder sig för ett svar, men inga ord hörs lämna hennes runda mun.

"Va, har du inte fått några barn än? Ska du inte skaffa några?"

Hennes ögon smalnar, hon kisar nästan. Plutar med munnen, vänder sig en aning åt sidan. Tittar rakt in i väggen, bröstet höjs, hon öppnar munnen en aning, låter en lång suck lämna henne under utandning.

"Ska du verkligen sluta utan att ha ett annat jobb? Hur blir det då med pensionen?"

Hon låter mungiporna dras uppåt i ett snett leende, rynkar ögonbrynen. Ögonen bränner. Reser sig upp ur stolen och går ut ur rummet.

fredag 20 november 2009

Hade hon flytt?

Lisa sätter sig häftigt upp. Drar bort yllefilten som ligger vrängd över bröstet. Jag stryps, behöver mer rymd för att få luft. Andas in djupt genom näsan, sen långsamt ut med öppen mun. Var är jag? Hon sitter i en bred dubbelsäng. Märket är Hästens, noterar Lisa. Men, jag är ju inte hemma! Jag sitter i en säng mitt inne i en möbelaffär! Drömmer jag? Några män som stått framme vid kassadisken närmar sig henne. De studerar henne.

"Jaså du har vaknat nu. Du svimmade tydligen. Hur känns det?"

Lisa får flash backs till elaka kommentarer hon hört om Peter Jidhes fantasifulla intervjuteknik.

"Kommer du ihåg något av det som hänt?"

Vad som hänt? Insikten slår henne som ett klubbslag rakt i bakhuvudet. Hon hade sett en bil krascha och en man med ett gevär tar sig ur vraket. Sen hade hon sprungit. Flytt. Någonstans långt inne i hjärnan får hon en förnimmelse av att hon även hört ett skott brinna av.

Nästa minne är att hon ligger i en säng. Är det samma säng jag ligger i nu? Hon kommer ihåg att hon hade en man liggande över sig. Han sa att han var polis och ville veta vad som hänt. Hans tyngd över henne kvävde henne nästan.

"Vi måste ha ett samtal med dig, få veta vad som hände. En man är skjuten och du var den sista att se honom. Berätta nu. Var det du som sköt honom?"

"Absolut inte!" Nu är Lisa desperat. Tror de att jag sköt?

"Kom med här! Du ska med till polisstationen!"

De tar tag i henne, drar upp henne från sängen. Håller ett hårt tag om hennes händer, tvingar henne med. Pressar henne ut ur affären. Lisa ser expediterna titta långt efter henne. Varför gör de inget? Slänger in henne i polisbilen, drar iväg. Hon hamnar till slut i en cell.

Hon sitter på britsen, grubblar. Vad ska hända nu? Känslan i kroppen är övergivenhet blandad med fruktan. Kroppen känns fuktig av skräck. Är jag helt ensam i världen? Lisa ställer sig upp, vankar fram och tillbaka. Hur länge har jag varit här? Tittar på vänstra armen, armbandsuret sitter inte där det brukar.

Lisa hör nycklar rassla i celldörren. Bägge poliserna kommer in. Ställer sig bredbenta innanför dörren.

"Du kan gå", säger den ene. "Det har konstaterats att mannen sköt sig själv. I munnen."

(forts från skrivpuff 15 nov - hon låg under)

torsdag 19 november 2009

Det känns klibbigt

I Iran blir en flicka enligt sharialagen ansvarig för sin brottsliga handlingar från det att hon är åtta år och nio månader. En pojke blir ansvarig vid fjorton år och sju månader.

I Iran döms barn till döden, men den iranska regimen säger att de väntar med att avrätta de till de fyller aderton år.

Nyligen hängdes en man på torget i en stad i Iran. Protester hördes. Det beslutades då att offentliga avrättningar bara får ske baserat på sociala nödvändigheter.

Jag tappar ibland tron på människans inneboende godhet.

Jag känner mig äckligt klibbig, får ett starkt behov av att skrubba mig oklibbig. Vill tvaga mig ren.

Bli tvättad ren från allt släktskap med de människor som tar sig rätten att se på sina medmänniskor på ett sådant sätt.

onsdag 18 november 2009

Mitt gamla smultronställe

"Jag har inte varit där på..., Lisa rynkar ögonbrynen, "... kan det vara sant? Jo, det är fyrtio år sedan!"
"Oh my dear god!", svarar Martin.
"Tänk vilken lycka om vi kan hitta dit!"

De har kört bil från Västerås och passerar nu skylten som visar att de är välkomna till det lilla samhället, Färna i Västmanland. Färna som började bebos redan i slutet på fjortonhundratalet, känns nu sorgligt tomt.

Till höger ligger den vackra herrgården som förr i tiden tjänade som hem för järnbrukets disponent med familj. Nu tror hon att det används som Spa.

"Jag har för mig att vi ska åka in på en smal grusväg som svänger förbi herrgården på vänster sida. Där är den!".

De tar av från leden, tar sig förbi herrgårdens gröna sköna parkområde.

"O nu då?", frågar Martin.

De har kommit till en T-korsning. Vilken väg var det? Rakt fram eller åt vänster? Lisa känner efter. Kan det ha varit vänster?

"Vänster", säger hon med säker stämma. Hennes uttryck i ansiktet skvallar om en viss osäkerhet.

De kör vidare. Känner hon igen sig? Kanske.

"Jo! De där högra träden känner jag igen!"

Två enorma tallar bildar en portal, som om de har planterats där för att välkomna besökare.
Nu är det inte långt kvar, hon känner sig nästan nervös. Hon kikar omkring sig, söker fler igenkänningspunkter.

"Här är det!", ropar Lisa.

De svänger in vid ett rött litet torp med vita knutar, som ligger högt uppe på en liten kulle.

"Här är det!", ropar hon igen, "tänk att jag hittade! Snacka om att känslan oftast är rätt!"

De hoppar ur bilen, går fram till torpet. Hon känner sig så ivrig att få visa Martin. Ingen verkar var där. De kan i lugn och ro gå runt och titta. Hon berättar att torpet förr kallades Finntorpet och att det ofta användes som skydd för jägare. Det sägs att Gustav V en gång var där.

"Hans namn står nämligen inristat på torrdassets vägg", säger hon, "kom så ska jag visa dig."

Fast, tänker Lisa, insikten är en aning vuxet brutal, det kan ju vem som helst ha täljt in i träväggen.


tisdag 17 november 2009

Stjäl, skäl och själ

Det är morgon, hög tid att åka till jobbet. Bråttom, bråttom. Martin sträcker fram handen mot hallbordet, utan att titta, för att ta tag i jobbnycklarna. Handen famlar, får inte tag i några nycklar.

Var är nycklarna? Bordet är tomt! Här ska de ju ligga! Jag som har så bråttom!

"Lisa, har du tagit mina nycklar?"

"Nej, absolut inte!"

Martin får syn på en nyckelknippa i köket.

"Vad är det här för nycklar?"

"Det är ju mina hemnycklar", svarar Lisa.

Var är dem? De letar tillsammans, rusar runt i lägenheten. Tittar till och med bakom hallbordet. De får lyfta det eftersom hallbordet egentligen är en byrå med lådor ända ner till golvet.

"Är det någon som stjäl nycklar här? Finns det något skäl till det? "

"Nej, här finns ju inte en själ förutom du och jag."

Lisa får en talgdank.

Tog inte hon hemnycklarna för en stund sedan och la i sin väska? Men... det kunde hon ju inte ha gjort. De ligger ju i köket.

Hon kollar i sin väska. Jo, där låg Martins jobbnycklar!

måndag 16 november 2009

Banan

Banan är 10km. Lisa kommer sent till startfållan. Har i sista stund sprungit upp i skogsbacken intill för att kissa. En sista gång. Det är psykiskt, tror hon, egentligen behöver jag nog inte.

Lisa är olyckligt förälskad. Känner sig låg, deprimerad, men fast besluten att springa.

"Aj! Vad var det?!"

Hon hör nu hur hela luften surrar. Lisa tittar upp på de jättestora täta lindarna som breder ut sig ovanför henne. De gröna löven bildar ett ogenomträngligt tak, som inget regn kan tränga igenom. Ser tusentals, nej miljontals, getingar som tillsammans bildar ett nästan öronbedövande sorl. Hur hade hon missat de?

Hon tar sig åt överarmen. Det gör ont. Armen är öm och stel och en röd bula börjar formas som blir större och större. Jäklar! Hur ska detta gå? Kommer hon att börja känna sig dålig snart? Lisa bestämmer sig för att strunta i sticket, ta risken, hon får väl bryta i så fall. Starten går.

Lisa glömmer stinget, börjar springa. Trots att det är tävling, dras Lisa in i tankar på HONOM. Den man hon är förälskad i. Till sist har hon förstått att han inte ser på henne som någon att dela en framtid med. Nej, mer som ett trevligt avbrott i vardagen. Att älska med eftersom han och hans fru inte längre är intresserade av varandra. På det sättet. Eller någon han inte behöver diskutera veckans storhandel med.

Tanken gör henne rasande. Så olika de tänker.

Nu närmar hon sig målet. Men vad nu, jag har sprungit fortare än någonsin! Där framme är ju målvalvet! Vad är klockan?

När hon sprungit över mållinjen står klockan på fyrtiotre minuter.

"Stod det fyrtiotre minuter?", ropar hon till en tjej som kom i mål parallellt med henne.

"Javisst!"

Bästa tiden någonsin! Lisa vet att det beror på den inneboende ilskan. Den gav henne oanade krafter.

I målfållan får alla en medalj att hänga runt halsen och en banan för att snabbt återfå den förlorade energin.

söndag 15 november 2009

Hon låg under

Hon går på trottoaren. Framför henne svänger gatan en aning och bär uppför. På andra sidan bildar en bergsklippa en vägg mot gatan. Det känns nästan som att gå i en tunnel.

Hon släntrar långsamt framåt. Får syn på en bil som kommer farande i full fart från motsatta hållet. Det ser ut som en sextiotalsbil, en amerikanare i ljust lövgrön färg. Med ett högt brak dånar den rakt in i bergväggen. Fronten blir helt intryckt. Hon tittar chockat på ekipaget. Det tar bara någon sekund, sen ser hon en man slänga sig ur bilen. Men vad är det här?! Han har ett stort gevär i handen. Han ser hotfull ut.

Hon känner instinktivt att hon måste ta sig därifrån. Snabbt! Hon försöker skynda på stegen uppför backen, men det känns så trögt. Hon kommer ingenstans. Det känns som att försöka ta sig fram i ett kärr, där fötterna hela tiden sjunker ner i den sura vegetationen. Med uppbådande av sina sista krafter tar hon sig uppför backen. Där... däruppe finns det säkert hjälp.

Rusar in på ett affärscentrum. Ser affärer på bägge sidor. Hon måste ringa polisen! Kastar sig in i en butik. I förbigående noterar hon att de säljer möbler.

Hon ropar till en expedit, men han förstår inte. Får jag telefonen, gastar hon, jag måste ringa polisen! Hon får luren av den undrande försäljaren. Hon slår numret, 112.

Hon förstår inte vad som hänt, men nu ligger hon på en av sängarna i affären. Hon ligger under med en man över sig. Han säger att han är polis och vill höra vad som har hänt. Hon försöker berätta, men det känns så svårt när hon har hela hans tyngd över sig. Det känns som om hon kvävs.

lördag 14 november 2009

Känslan av att inte vara hel.

Ny skola, ny klass. Hon är 9 år och har redan flyttat långt flera gånger. Varit tvungen att byta skola, klass och kompisar. Det är pappans fel, tänker hon. Han söker nya jobb hela tiden för att få högre lön. Hon förstår inte varför det är så viktigt.

Det gör henne otrygg. Blyg och osäker. Hon hinner aldrig känna att hon kan vara sig själv, att klasskamrateterna tycker om henne för den hon är. Då kommer nästa uppbrott.

Hon har aldrig läst samma historieböcker som de andra, har aldrig stickat samma halsduk och vantar i syslöjden eller kommit lika långt i geografin.

Känslan av inte vara hel sticker i henne. Hon vill så gärna vara som alla andra, men hon hinner aldrig.

Hennes klasskamrater är inte alltid så snälla, tycker hon. Igår när de hade syslöjd sa deras lärarinna till henne:

"Eftersom du är ny, Maria, kan du få sy något vad du vill, en julklapp till mamma. Ett skydd till kökshandukarna kanske, med lite vacker brodyr?"

Hon känner sig så glad, att inte behöva börja från början med allt de andra redan hade sytt färdigt. Hon tycker inte om syslöjd, känner sig klumpig och blir bara svettig om händerna.

Då hör hon en klasskamrat, Kristina, ropa högt:

"Nämen, Maria har ju inte ens sytt gymnastikpåsen som vi andra har gjort! Det måste hon väl göra först? Och allt det andra?!"

Hon känner hur hon krymper ihop. Åter igen den där känslan av att inte vara hel. Olik de andra.

fredag 13 november 2009

Skrivövning 5 - fyra ord

Min syster bor på Kreta. Jag och Martin har varit på besök och är på gång att åka hem. Flyget går först klockan tre, mitt i natten. På kvällen får vi skjuts av syster och svåger till flygplatsen. Klockan tjugo noll noll är vi på plats. Vad göra? Ska vi gå här och lalla i sju timmar? Nej, vi tar in på ett billigt hotell i närheten, sover några timmar och tar oss sen till flyget.

Vi hittar ett litet hotell. Det kostar 60 Euro, men det kan det vara värt. Hotellet ser enkelt ut, men det behöver inte vara fel. Kommer upp på rummet. Nja, inte så rent, lite primitivt. Lägger oss på sängens nylonöverkast. Det är varmt, mycket varmt, vi svettas.

Kan inte sova... vi älskar på överkastet. Det känns som att svett och fukt vilar en aning ovanför tyget. Martin kliver upp för att gå ut i badrummet.

"Uhh!"

"Vad är det!?"

"En jättestor kackerlacka kliver över golvet. Vilket vämjeligt kräk!"

Hon kliver upp ur sängen, ser Martin hämta stora toalettborsten i badrummet och komma ut med den i högsta hugg.

"Ditt pundhuvud!", skriker han åt den stora feta kackerlackan. "Din odugling!", säger han medan han hugger toalettborsten i kackerlackan, som blir till mos.

Det var fredag den trettonde november.

"Jag tror inte på sånt skrock, att fredag den trettonde skulle vara en otursdag. Ha! Vilket skitsnack!"

Lisa och hennes nye man sitter i bilen på väg till Partihallarna för att handla i Martin Olssons grossistbutik.

"Ja, hittills har allt gått utan mankemang", svarar Martin, "Fast... klockan har förstås bara hunnit bli tio på morgonen", säger han.

Hon ser på honom, han ler. Ögonen glittrar. Hon tycker om hans härliga smil. De är djupt förälskade, nygifta; luften mellan de vibrerar. De har svårt att koncentrera sig när de befinner sig i närheten av varandra.

De kör mot Tingstadstunneln, ska precis svänga av leden in på avfarten när det händer. De råkar titta varandra i ögonen; bara en halv sekund, sen smäller det.

Lisa känner hur hon slängs framåt, trots bilbältet; känns som hon kvävs, det rycker till i nacken. En bil har uppenbarat sig framför de. På ett ögonblick, knappt att de hinner blinka, sitter de där med kraschad bilfront.

De känner efter. Jo, de verkar ha klarat sig bra, bara hennes nacke som värker. Bilen framför? Mannen mår bra. De byter telefonnummer.

Går bilen att köra? De konstaterar att den fungerar, även om motorn gnisslar och verkar kantstött. Martin ringer bilverkstaden. Det går bra att komma och ställa den utanför. Vad kommer detta att kosta, hur är det med självrisken? De ser tusenkronorsedlarna segla iväg, rakt ut i rymden.

Kör iväg, försiktigt. De tittar ut genom vindrutan, inte på varandra. Under resan ringer Lisa till f.d. mannen. Den förste hon kommer att tänka på. Han kanske kan ge de skjuts hem från verkstaden. Hon berättar om krocken och han lovar att undsätta dem.

De väntar. Väntar länge. Hon ringer till honom.

"Kommer du snart?"

"Jag har krockat!"

"Vaa?!"

"Ja, på väg till er. En bil som stod parkerad på gatan körde ut, rakt in i sidan på mig."

torsdag 12 november 2009

Gröna fingrar (om plantering)

Första sommaren på lantstället:

I juni planteras sättpotatis. Sensommaren kommer, de skördar mängder av nymogen, härligt solgul, lagom seg potatis. På hösten görs mos på sena potatisen. Smakar ljuvligt till bräserad rådjurssadel med rödvinssås.

Andra sommaren:

Planteras sättpotatis. Potatisblast växer och frodas. Hon inspekterar. Varför ser hon inga fragment av blomsterstänglar på väg? Inte en tillstymmelse.
Veckan efter: nej - inget.
Vecka två: Potatisblasten har inte växt.
Vecka tre: Vad nu?! Allt försvunnet! Sabotage? Av vem i så fall? Sork? Nej, då skulle det väl synas på jorden. Den ser helt orörd ut. Oskuldsfull.

Tredje sommaren:

Bestämd. Ska göra allt efter boken. Vänder jorden, gödslar... Väntar med spänning. Nej! Samma sak händer igen. Potatisen kommer upp, försvinner sen spårlöst.

onsdag 11 november 2009

De kändes trasiga

Vaknar med ett ryck. Vad var det? Vad är klockan? Tre, fortfarande mitt i natten, konstaterar hon. Hon ryser till, det är kallt i rummet, hon har alltid en glipa öppen i balkongdörren, fast det är mitt i isande kalla februari. Sover bättre då.

Något konstigt ljud. Hon hör flickröster. Röster som om vartannat skrattar hysteriskt, pratar, skriker. Hon hoppar upp ur sängen, går fram till balkongdörren. Kikar ut. Nere på det stora hyreshusets bakgård ser hon två unga tjejer. Rakt framför henne står de, som på en stor scen. Vad gör de?! De strippar!

De försöker dra ner strumpbyxorna, kjolen upphasad till midjan; faller nästan omkull, gungar fram och tillbaka, tar snesteg, frustar, flåsar.

Det är när de tappar balansen som de skrattar och skriker högt. Förlorar styrseln på kroppen eftersom de är totalt, fullständigt, plakat berusade. Runda under fötterna.

Vid ett annat tillfälle kunde uttrycket ha fått henne att le. Det enda hon känner nu är en djup olust inför föreställningen som uppförs framför henne. Hur har de kommit hit? Gården är inte helt lätt att hitta och bakom breder ett stort lerigt skogs- och bergsparti ut sig. Den som är rädd om sig går inte där på natten.

Varför förödmjukar de sig så? Känslan av att de är trasiga flickor hon ser är stark inom henne. Hon känner sorg. Går ut på balkongen.

"Gå hem med er! Ni fryser ihjäl!"

De obehärskade skratten tystnar, men bara för några sekunder.

Hon lägger sig i sängen, hör fortfarande rösterna. Somnar, sover oroligt. Det första hon gör på morgonen när hon vaknar; rusar fram till balkongen, tittar ut, ser inga spår.

tisdag 10 november 2009

Hon är modig

Hon vet att det kan smälla.
Om hon säger fel sak kan det smälla till.

Samtidigt känner hon ett trots.
Förstår att hon är rebellen i familjen.

Den som ställer till bekymmer.
Problemdottern.

De andra tassar runt, runt i cirklar.
Ser till att inte vara i vägen för honom.

Inombords är hon ursinnig.
Varför ska hon behöva känna rädsla?
För att ställa en enkel fråga.

Hon tar sats.
Hjärtat slår hårt, hårt i bröstet.
Hon är säker på att pulsslagen syns utanpå kroppen.

Rätar på ryggen, försöker lägga an en säker min.
Får jag gå på klassfesten på lördag kväll?

måndag 9 november 2009

Skörhet

"Pappa är död", säger mamma,

"Flygplanet han färdades i kraschade en kilometer från Sturup. Ingen överlevde."

Hon känner mörker och tomhet. Ligger i sängen på kvällen. Kan inte sova. Tankarna flyger.

Ligger pappa ensam någonstans nu? Känner han samma mörker och tomhet som jag?

Hann han tänka på livets skörhet? Hann han tänka över huvudtaget? På oss? På mig?

Hon måste få veta, men hon känner inte till något sätt.

söndag 8 november 2009

Som i en dröm (ett förtrollat ögonblick)

Du märker att du befinner dig på en mycket kall plats. Luften känns ändå skön och mjuk. Du fryser inte. Du ser dig omkring, allt är inbäddat i vitt. Täckt med vit snö, så långt bort du kan se; milsvitt bortåt horisonten.

Du studerar människorna som står omkring dig. De är klädda i päls och yllekläder i grått med röda påsydda bårder. Alla har stora pälsmössor; du kan skönja mörka plirande ögon och runda bruna kinder.

Var är jag, tänker du? Ögonblicket känns förtrollat. Du känner dig lugn och harmonisk.

Du kliver i en båt. Någon startar motorn och den drar sig långsamt ut ut hamnen. Gruppen på kajen vinkar åt dig och du vinkar tillbaka. Pälsklädda händer vajar fram och tillbaka.

Du upplever en stark förnimmelse av att du kommer att sakna dem. Du vill egentligen inte åka.

Men du vet att du har varit ute på en lång resa och att du nu måste tillbaka.

Snart ser du människorna därborta som små prickar, de liknar små runda mjuka pälsdjur. Ni vinkar fortfarande till varandra. Nu nästan borta, långt bort i fjärran.

torsdag 5 november 2009

De hörde ett ljud.

De har nyss flyttat in i en ny lägenhet. Kånkat, släpat och kånkat igen. Nerför trappor, uppför trappor, ut ur lägenhet, in i lägenhet. De har burit på sängar, soffa, fåtöljer, tunga böcker, kassar och annan bråte.

De är sent den första kvällen, vid midnatt. Fysiskt totalt utmattade och svettiga slänger de sig på sängen. Äntligen! Någorlunda i ordning för att åtminstone kunna få en god natts sömn.

Det är då de hör det.

Dundret i väggen. Det låter som någon på andra sidan slänger sig i väggen med all kraft och sen sakta hasar ner mot golvet. De tittar på varandra. Förvånade.

Vad var det?

Då hörs det igen. Det brakar. Blir tyst efter en stund. De somnar.

Kvällen efter, börjar det igen.

"Det här kräver en förklaring", säger han, "vi passar på nu medan vi hör ljudet."

De går in i trapphuset bredvid, räknar ut vilken lägenhet det måste vara som gränsar till deras.

Ringer på.

Det dröjer. Efter en stund hör de någon närma sig dörren. En man öppnar. De känner sig nervösa. Han ser undrande på de, ser lite irriterad ut. Som att han blir störd.

"Jaa??"

"Ja... hm... det är så att vårt sovrum gränsar till din lägenhet och nu... hm... undrar vi vad du sysslar med?

"Undrar ni vad jag sysslar med?!"

"Ja... det låter inne hos oss som att du... slänger dig i väggen. Ett väldigt oväsen är det.

"Vaa?!"

"Ja... vad kan det vara tror du?"

"Ja, inte vet jag! Det är mitt kök som gränsar till er. Kom gärna in och titta."

"Jaha... men vad gör du just nu?"

"Jag steker fläsk."

onsdag 4 november 2009

Det slår gnistor (som ett fyrverkeri)

"Jag har så svårt att acceptera att jag inte längre har den position jag hade förut, säger han. Att inte längre vara den självklara medelpunkten och ledaren i gruppen."

Det slår gnistor om henne:

"Position!?
Självklar!?
Ska jag tycka synd om dig!?
Jag då?!
Hur är min position?
Har jag någonsin haft någon POSITION?!
Som du uttrycker dig.
Är det kanske något manligt?
Som ni tar för självklart att ni ska ha?
Annars är det något fel.
Du får nog vänja dig!
Det har vi kvinnor fått göra!"

Hon hör hur bitter och självömkande hon låter, men hon kan inte låta bli.

tisdag 3 november 2009

Att byta liv

De har bestämt sig för att flytta. Bort från allting. Långt bort; till Indien. Han hade rest runt där i tre månader för många år sen och hela tiden längtat tillbaka. Många ofattbart fattiga människor; samtidigt rakryggade och stolta. Han tyckte om atmosfären. Färgerna, dofterna. Dofterna? Ja, inte i alla lägen. Inte när han på en tågresa ville få en nypa frisk luft och insåg att utrymmet användes som toalettsits.

De ville byta liv helt och hållet. Sälja allt och leva enkelt men värdigt i det nya landet. Hon känner sig en aning rädd. Rädd för att flytta till ett land på andra sidan jordklotet med en helt annan kultur. Hon funderar mycket på hur hon som kvinna ska uppleva de nya livsvillkoren.

De reser. Bor på hotell de första veckorna för att ha tid att hitta en egen bostad. Allt går enligt planerna. De känner sig som fräcka övervintrade hippies. Skön och varm tillvaro. Lugn och ro. Han arbetar några timmar i veckan för ett företag i hemlandet. Hon skriver på en bok.

Hennes farhågor besannas, men hon försöker blunda för det. Det är svårt ibland. När de går ut på restaurang, existerar hon inte för personalen. De ser rakt igenom henne. Svarar henne inte, vänder sig till honom. Det svider i hennes kropp.

De blir rånade en natt; hotas med kniv, de klarar sig med en hårsmån. Men deras trygghet är försvunnen. Företaget i hemlandet går i konkurs. Hans lilla inkomst försvinner. De inser att pengarna och livet i Indien är slut. Oåterkalleligt borta.

måndag 2 november 2009

Om att vara maskerad

Jag tycker om män.

Jag tycker om att titta på min man.

Hans smala höfter och kraftiga starka lår.

Jag tycker om hans pondus blandad med känslighet och lätthet till gråt.

Men jag fryser till is när jag hör om andra män.

Hur andra män behandlar kvinnor.

I kulturer med apartheid, djupa orättvisor i lagens namn.

Eller segregering utan laglig rätt.

Kvinnor osynliga, konturlösa.

Kvinnor maskerade till mörka skuggor.

Maktmissbruk finns även nära mig.

Kanske inne hos grannen.

Jag grubblar.

Varför?

söndag 1 november 2009

Precis som förr (att dra något gammalt över sig)

De samlas i den gamla skolan. Det är femton år efter examen. Hon ser en efter en av skolkamraterna från nian i grundskolan komma in genom dörren. Några känner hon igen direkt, andra först efter att ha fått tänka efter en stund:

"ja just det, det är ju han som var så mesig och satt längst fram i klassrummet! Vad är det nu han heter?" eller

"javisst ja, det är hon som blev med barn när hon var femton år och det blev skandal. Men ingen brydde sig om vem fadern var."

Det bildas små grupper som pratar. Efter en stund inser hon att grupperna är identiska med gängen från förr.

Det känns precis som då. Det är som att någon hade dragit en gammal filt över de allihop.

Alla går in i sina gamla roller. Det har ingen betydelse vilket liv hon eller någon av de andra normalt lever . Kontorschefer, sjuksköterskor, affärsbiträden eller kontorister. Vare sig de har man, hustru och barn, är ensamstående utan barn eller är frånskilda.

Retur till barnstadiet. Hon som trodde att hon växt ifrån sin blyghet, känner sig blyg igen, de som ansågs tråkiga känns igen och gängledarna tar ton även idag.

"Och där är ju Mats!"

Hon råkar vända sig om och får syn på tonårskärleken. Han kommer fram till henne.

"Hej Inger!"

Hon känner hur de gamla känslorna vaknar. Han ser nyfiket på henne.

"Vad kul att se dig! Jag har saknat dig! Ska vi sitta tillsammans under middagen? Vore kul att få prata med dig."

"Ja, varför inte?"

Hennes hjärta slår ett extra slag. Känner hur hon rodnar. Precis som förr.

Hon ägnar inte sin familj, som väntar hemma, en tanke under hela kvällen.