De kändes trasiga

Vaknar med ett ryck. Vad var det? Vad är klockan? Tre, fortfarande mitt i natten, konstaterar hon. Hon ryser till, det är kallt i rummet, hon har alltid en glipa öppen i balkongdörren, fast det är mitt i isande kalla februari. Sover bättre då.

Något konstigt ljud. Hon hör flickröster. Röster som om vartannat skrattar hysteriskt, pratar, skriker. Hon hoppar upp ur sängen, går fram till balkongdörren. Kikar ut. Nere på det stora hyreshusets bakgård ser hon två unga tjejer. Rakt framför henne står de, som på en stor scen. Vad gör de?! De strippar!

De försöker dra ner strumpbyxorna, kjolen upphasad till midjan; faller nästan omkull, gungar fram och tillbaka, tar snesteg, frustar, flåsar.

Det är när de tappar balansen som de skrattar och skriker högt. Förlorar styrseln på kroppen eftersom de är totalt, fullständigt, plakat berusade. Runda under fötterna.

Vid ett annat tillfälle kunde uttrycket ha fått henne att le. Det enda hon känner nu är en djup olust inför föreställningen som uppförs framför henne. Hur har de kommit hit? Gården är inte helt lätt att hitta och bakom breder ett stort lerigt skogs- och bergsparti ut sig. Den som är rädd om sig går inte där på natten.

Varför förödmjukar de sig så? Känslan av att de är trasiga flickor hon ser är stark inom henne. Hon känner sorg. Går ut på balkongen.

"Gå hem med er! Ni fryser ihjäl!"

De obehärskade skratten tystnar, men bara för några sekunder.

Hon lägger sig i sängen, hör fortfarande rösterna. Somnar, sover oroligt. Det första hon gör på morgonen när hon vaknar; rusar fram till balkongen, tittar ut, ser inga spår.