Banan

Banan är 10km. Lisa kommer sent till startfållan. Har i sista stund sprungit upp i skogsbacken intill för att kissa. En sista gång. Det är psykiskt, tror hon, egentligen behöver jag nog inte.

Lisa är olyckligt förälskad. Känner sig låg, deprimerad, men fast besluten att springa.

"Aj! Vad var det?!"

Hon hör nu hur hela luften surrar. Lisa tittar upp på de jättestora täta lindarna som breder ut sig ovanför henne. De gröna löven bildar ett ogenomträngligt tak, som inget regn kan tränga igenom. Ser tusentals, nej miljontals, getingar som tillsammans bildar ett nästan öronbedövande sorl. Hur hade hon missat de?

Hon tar sig åt överarmen. Det gör ont. Armen är öm och stel och en röd bula börjar formas som blir större och större. Jäklar! Hur ska detta gå? Kommer hon att börja känna sig dålig snart? Lisa bestämmer sig för att strunta i sticket, ta risken, hon får väl bryta i så fall. Starten går.

Lisa glömmer stinget, börjar springa. Trots att det är tävling, dras Lisa in i tankar på HONOM. Den man hon är förälskad i. Till sist har hon förstått att han inte ser på henne som någon att dela en framtid med. Nej, mer som ett trevligt avbrott i vardagen. Att älska med eftersom han och hans fru inte längre är intresserade av varandra. På det sättet. Eller någon han inte behöver diskutera veckans storhandel med.

Tanken gör henne rasande. Så olika de tänker.

Nu närmar hon sig målet. Men vad nu, jag har sprungit fortare än någonsin! Där framme är ju målvalvet! Vad är klockan?

När hon sprungit över mållinjen står klockan på fyrtiotre minuter.

"Stod det fyrtiotre minuter?", ropar hon till en tjej som kom i mål parallellt med henne.

"Javisst!"

Bästa tiden någonsin! Lisa vet att det beror på den inneboende ilskan. Den gav henne oanade krafter.

I målfållan får alla en medalj att hänga runt halsen och en banan för att snabbt återfå den förlorade energin.