Förlaget sa att de skulle jobba för att marknadsföra min
bok. Jag kunde se att de skälvde av
längtan efter att få se min bok ligga i bokhandlarnas många fönster, riktigt blända
bokköparna i ögonen. Såväl hos e-handlarna som hos klassiska fysiska butiker inne
i centrum av staden. Boken skulle vara omöjlig att förbise.
Det var några händelser dock, som vi först skulle vänta in
och låta blåsa över. Sen skulle förlaget direkt kasta loss och vi skulle alla
forsa iväg över bokförsäljningens enorma hav. För det första skulle vi invänta höstens
Bokmässa i Göteborg. Vidare skulle vi låta jul- och nyårshelgerna dra förbi. Ostronsäsongen
var en hindrande faktor nummer tre. Vi kunde omöjligt göra något under ostronperioden.
Det sista kruxet var att jag skulle visa att jag, utan att bryta, kunde springa
Lidingöloppet. Springa inte promenera.
Jag förstod aldrig vad det hade att göra med att sälja en
bok, men kände mig ändå nödgad. Således, nu var det slutet av september och jag
lunkade fram bland träd och löparkollegor. Kunde bara ha förtröstan om att även
lunka kunde accepteras som en variant av att springa. Musklerna smärtade, höfterna
skrek och svetten rann över huden. Med tungan slickade jag i mig av de salta dropparna
som strilade ner över ansiktet. Mördarbacken kvar. Som en vägg, brukar många säga.
Så var det, kunde jag konstatera.
– Ge inte upp, snart är du framme! Ge järnet!
Jag öppnade munnen för att ropa tillbaka: Spring själv, din jäkla idiot! Men genom
mina spruckna läppar och förbi min höga puls kom det enbart ett skrälligt
flåsande.
Jag vet inte hur lång tid det tog, men till slut snubblade
jag över mållinjen. Julhelgernas och ostronsäsongens epiloger stod och bidade
sin tid. Sen.