Lidingöloppet

Förlaget sa att de skulle jobba för att marknadsföra min bok.  Jag kunde se att de skälvde av längtan efter att få se min bok ligga i bokhandlarnas många fönster, riktigt blända bokköparna i ögonen. Såväl hos e-handlarna som hos klassiska fysiska butiker inne i centrum av staden. Boken skulle vara omöjlig att förbise.

Det var några händelser dock, som vi först skulle vänta in och låta blåsa över. Sen skulle förlaget direkt kasta loss och vi skulle alla forsa iväg över bokförsäljningens enorma hav.  För det första skulle vi invänta höstens Bokmässa i Göteborg. Vidare skulle vi låta jul- och nyårshelgerna dra förbi. Ostronsäsongen var en hindrande faktor nummer tre. Vi kunde omöjligt göra något under ostronperioden. Det sista kruxet var att jag skulle visa att jag, utan att bryta, kunde springa Lidingöloppet. Springa inte promenera.

Jag förstod aldrig vad det hade att göra med att sälja en bok, men kände mig ändå nödgad. Således, nu var det slutet av september och jag lunkade fram bland träd och löparkollegor. Kunde bara ha förtröstan om att även lunka kunde accepteras som en variant av att springa. Musklerna smärtade, höfterna skrek och svetten rann över huden. Med tungan slickade jag i mig av de salta dropparna som strilade ner över ansiktet. Mördarbacken kvar. Som en vägg, brukar många säga. Så var det, kunde jag konstatera.

– Ge inte upp, snart är du framme! Ge järnet!

Jag öppnade munnen för att ropa tillbaka: Spring själv, din jäkla idiot! Men genom mina spruckna läppar och förbi min höga puls kom det enbart ett skrälligt flåsande.

Jag vet inte hur lång tid det tog, men till slut snubblade jag över mållinjen. Julhelgernas och ostronsäsongens epiloger stod och bidade sin tid. Sen.