Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 januari 2010

Lakan

Faktum är att du tycker att han är fräck. Han har en speciell hand med de åldrade kvinnorna. När de ska tvättas skojar Lucas med de gamla dementa damerna. Försöker få dem att slappna av och glömma att de står där nakna och utlämnade till en yngre mans blickar och händer. Blottade för en främling som ska ta på, beröra, deras innersta mest intima delar. Ja, alltså de som fortfarande förstår vad som händer omkring dem. Fast de flesta har fortfarande en känsla kvar för sin kropp, en slags stolthet. Trots att hjärnan är skadad. Det har du sett. Han har en ömhet i blicken och i sina rörelser som påverkar dig.

På rasten, arbetskamraterna turas om att dricka kaffe och äta krans fylld med mandelmassa, frågar han dig om du vill följa med honom hem. Sen, efter jobbet. Kanske det, tänker du. Varför inte? Du har ändå inget speciellt för dig. Roligare än att åka hem till lägenhetens ihåliga dystra tomhet. Du känner spänningen som en ilning i kroppen.

Lucas har ingen säng. En stor madrass stående direkt på golvet fyller istället större delen av rummet. Den är klädd i ett vitt underlakan. En enkel grå filt ligger tillknycklad i en liten hög nere vid fotänden. Ni klär av er. Du lägger dig naken på sängen. Smulor? Är det smulor i sängen? Du hatar smulor i sängen.

tisdag 26 januari 2010

Skillnaden (Skrivpuff 26/1 2010)

"Vad är det för fel på dig? Du måste väl se skillnaden?! Nu är det din tur!"

"Jo... jag ser, förstår, men jag har så svårt... kan inte."

Viskar fram orden, tittar ner i golvet, vågar inte se Martin i ögonen. Hon skäms. Jag är så misslyckad. Är det för att jag är blyg eller för att jag har växt upp i en familj utan kramar? Lisa kan inte påminna sig när mamma gav henne en kram senast. Det finns ett gammalt foto där mamma har henne i sin famn, men sen... vad hände sen? Och pappa har hon aldrig ens snuddat vid. Han håller avståndet. Noggrant.

Jag älskar ju Martin! Kan ändå inte ta första steget. Har inte förmågan att sträcka ut min hand, eller närma mig Martin för att ge honom en kyss. Som hon så gärna vill. Kroppen stelnar till en orörlig skulptur.

"Jag kan inte varenda gång vara den som tar initiativet. Jag orkar inte det. Jag har dejtat Karin. Bara så du vet. Måste se om det kan vara på ett annat sätt."

"Jag förstår. Jag fattar om du ger upp."

Lisa sitter på bussen hem på kvällen, stirrar in i sin egen spegelbild som anas i bussfönstret. Karin. Hon som är så snygg. Tårarna rinner. Hon drar hårt med händerna över kinderna, röda märken efter fingrarna framträder. Bort, hon vill bara bort, bort med både tårar och tillvaro.

Morgonen efter. Nu har hon bestämt sig. Hon ska våga. Vill våga. Martin kommer gående emot henne. Lisa går fram till honom med säkra steg. Känner sig trygg. Tar Martins ena hand, stryker den mot sin egen kind. Ser honom rakt i ögonen.

måndag 25 januari 2010

Om att omedvetet såra

Hon är olycklig i sitt äktenskap, har varit sorgset ostillad de senaste fem åren. Vet att dagen kommer glidandes utan pardon. Hon är fullt på det klara med att snart kommer dagen och svänger runt hörnet och blir fullt synlig i all sin ångestframkallande glansiga prålighet. När hon måste.

Vill inte såra, varken medvetet eller omedvetet. Hon grubblar på hur hon ska formulera sig. Har träffat en annan man. Går det att någonsin berätta något sådant utan att såra? Tala om att han har blivit brädad. När ska hon säga det? Finns det en rätt tidpunkt?

fredag 22 januari 2010

Skrivandets mantra

Livet. Det var livet. Orsaken var livet. Att det dröjde så länge. Det fanns ingen tid till eftertanke.

Till slut sa hon ifrån. Med kraft. Med hela sin styrka. Nu får det vara nog.

De skulle skriva en kort berättelse om sina liv.

Hon satte sig ner, formade bokstäver. Mindes. Brast i gråt, skrev ändå, grät och skrev igen.

De läste. Någon ropade ut: Åh... så bra... jag vill läsa nästa kapitel!

Det blir hennes skrivandes mantra: Jag vill läsa nästa kapitel!

torsdag 21 januari 2010

Andnöd

Hennes föräldrar har så länge hon kan minnas varit medlemmar i Pingstförsamlingen. Hon också. Sen barnsben. En het stark barnatro. Den skönaste stunden på hela veckan är när Karin på söndagarna sjunger tillsammans med resten av kyrkokören. Står och gungar i takt med de andra, från den ena sidan till den andra, som en enda kropp. Då njuter hon ohämmat, hämningslöst. Ryser i hela kroppen av välbehag.

Det gör Karin också när hon tänker på honom. På Bertil, den äkta mannen. På ett frånstötande sätt ryser hon. Kalla vinterkårar istället för varma sommarvindar drar genom kroppen. Vilken grobian han är. En simpel bedragare. Varit under alla år. På ett undermedvetet sätt har hon hela tiden vetat. Det förstår hon nu. Barnatron skakar i grunden. Basen för hennes tro darrar. Kan Han finnas? Varför har Han i så fall låtit det pågå så länge, accepterat hennes lidande utan repressalier? Karin känner andnöd. Kan knappt andas. Hon är en ande i nöd.

onsdag 20 januari 2010

Lyhördhet

"Ni har köpt en ospecificerad resa. Det innebär att ni måste acceptera att det KAN bli så att ni mitt i veckan blir tvungna att byta hotell."

"Jaså, det låter konstigt."

"Ja, kanske det, men det står klart och tydligt under förutsättningarna för en ospecificerad resa."

De packar ihop sina grejer. Resebyrån har beställt en taxi. Det nya hotellet ligger flera mil därifrån. Problemet är att de har hyrt en vespa, för hela veckan. De kommer på en lösning. Martin kan följa efter taxin, på vespan. Lisa förklarar för chauffören hur viktigt det är att han håller uppsikt bakåt. Martin vet inte var hotellet ligger. Han måste se till att Martin hänger med. Chauffören nickar. Ett yngre par som också ska byta hotell följer med i samma bil.

"Yes. Yes. I understand."

De drar iväg. Ut på motorvägen. Lisa slänger hela tiden blickar bakåt. Jodå, hon ser Martin. Plötsligt trampar chauffören spiken i botten. Martin fösvinner bort, gestalten glider ur hennes synfält.

"But, what are you doing?! Stop the car! My husband has disappeared! Can´t you see?!"

Inget svar. Lisa ser mannens ögon i backspegeln. Han blänger på henne.

"Are you totally mad?! My husband does´nt know where we are going. I told you! Stop the car!"

Ingen reaktion. Lisa gnisslar bokstavligen tänder, känner lust att kasta sig över chauffören, strypa honom... långsamt. Är han helt bäng? Framme vid hotellet kastar hon sig ur bilen, rycker till sig deras resväskor. Vänder ryggen mot taxichauffören. Säger inget mer. Ingen idé. Ställer sig vid vägen och spanar. Ingen Martin. Är säker på att han inte kommer ihåg vad hotellet heter. Och inga pengar har han. De har ju jag! Varenda cent. Vankar fram och tillbaka, känner förmiddagshettan omvandlas till middagsglöd.

Går in på hotellet. Har någon ringt och sökt henne? Huvudskakningar. Går till rummet, som ligger på motsatta sidan av en innergård. Packar upp. Sitter i skuggan på terassen, stirrar upp på den blå himlen. Det smärtar i ögonen. Ser ideligen på klockan. Det har gått fyra timmar nu! Oron sitter bakom ögonlocken. Vad har hänt? Reser sig upp, vandrar av och an över den lilla terassen. Kollar grusgången som leder fram till deras rum för sjuttioelfte gången. Och... där kommer han! Martin!

"Oh Martin! Du hittade hit till slut! Vilket fanskap till taxichaufför. Lyhördhet fanns inte i hans vokabulär."

tisdag 19 januari 2010

Det bästa som hände igår

Svårt att vakna. Ögonen vägrar att slå upp sina lock. Illamåendet lurar. Varje måndag likadant. Måndagmorgondepressionen sitter kvar i hela henne lekamen fast anledningen sedan länge är försvunnen. För alltid inborrad i skallbenet. Men så kommer insikten farande:

Jag behöver ju inte göra mig iordning för att med ångest upp till ögonbrynen ta mig till arbetet! Jag måste inte ta itu med de förhatliga surdegarna som brukar ligga och grina mig rätt upp i ansiktet.

Hennes ögon klarnar, problemrynkan mellan ögonen försvinner, de uppåtsträvande axlarna åker ner. Nej, hon kan i lugn och ro kliva upp ur sängen, göra iordning en närande och god frukost. Läsa tidningen, från pärm till pärm om hon har lust. Sätta sig vid datorn, logga in på sin egen icke offentliga skrivblogg, fundera över dagens skrivpuff. Tänka till om dispositionen av hennes bok, som än så länge bara finns i fantasin, fortsätta med påbörjade noveller, ta sig en flukt på andras skrivarbloggar och hemsidor. Kanske chatta en liten stund med väninnan boende utomlands.

Hon känner en liten rädsla komma smygande på tå. Hur länge kan jag få ha det så här bra? Tvingar bort tanken. Till senare.

måndag 18 januari 2010

De halkade efter

Livet gick inte ihop. Ett år tidigare hade Martin tvingats säga upp sin chefstjänst, hans kropp skrek att det fick vara nog nu. Istället lunkade han omkring hemma som pensionstagare i förtid. Den nya villan kostade för mycket; köptes vid fullständigt fel tillfälle. Räntor sköt i höjden, det statliga bolånet blev dyrare för varje år. De halkade efter, alla ören snurrades runt flera gånger, kramades och pressades. Stramades åt, överallt där det var möjligt och omöjligt. Det räckte ändå inte. Behovet av pengar var skriande.

Lisa hade ansvaret över handkassan på kontoret. Tanken gick inte att hejda, den snurrade runt, runt inne i henne. Oundvikligen. Fanns ingen återvändo. Ingen kommer att märka något. Jag bara lånar ett litet tag. Så mycket att vi kan köpa mat. Jag lägger tillbaka det när lönen ramlar in. Före handkassan ska redovisas.

Med skakiga händer hämtar Lisa den lilla låsta röda plåtlådan. Ögonkast kastas till höger och vänster. Ingen som ser. Skärmen framför hennes skrivbord ger henne skydd. Rafsar åt sig femtusen kronor. Hon låter femhundralapparna glida ner i högra byxfickan. Känslorna är motstridiga: lättnad blandad med fruktan. Tillbaka in i kassaskåpsrummet med de brandsäkert isolerade väggarna, drar in den tjocka luften ner i lungorna. Det luktar unket av gammal ovädrad luft och vissnat arkiv.

Det känns lättare för varje gång. Att nappa till sig några stora sedlar går geschwint. Varje gång. No big deal, tänker Lisa. Lätt och luftigt... som bomull. Lisa lindar in sig i bomull. Samvetet göms någonstans långt in.

"Lisa. Jag tänkte att du skulle räkna handkassan idag istället. Det hinner du väl? Eller vad säger du?"

fredag 15 januari 2010

Hjälp

"Behöver ni hjälp?"

Mannen som står och betraktar dem har ett litet spelande leende på läpparna. Lisa och Martin, som precis har slängt upp ryggsäckarna på ryggen, rättar till dem och går fram till honom. Han är blåklädd från topp till tå. Mörkblå byxor i kraftigt bomullstyg, mörk tröja och blå kanvasskor. Han frågar dem på tyska. Kann ich Ihnen helfen? De befinner sig några mil söder om Hamburg, på Autobahn, vid ett av alla Raststätten som kantar motorvägen.

"Ja... bitte, wohin werden Sie fahren?"

"Ich bin unterwegs nach München."

Precis dit de är på väg! München. De kastar in ryggsäckarna i mannens silverfärgade BMW 360. Lisa sätter sig fram, Martin i baksätet. Mannen presenterar sig som Lutz.

"Jag är filmare. Är på väg ner till mitt filmteam som väntar. Vi håller på att spela in en film som utspelar sig i Bayern."

Att tre skrattar och pratar. Lutz tar fram en flaska ur handskfacket. En oöppnad butelj med Absolut Vodka. Svensk vodka. Han skruvar av kapsylen med högra handen, håller den mot armstödet mellan dem, styr med vänster. För flaskan till munnen. Med ögonen fortfarande vilande på vägbanan, tar han en djup klunk. Han tar en till. Han räcker flaskan till Lisa. Hon ruskar på huvudet. Martin dricker en skvätt.

"Det är ingen fara! Jag kör jättebra med lite vodka i magen!"

Lisa och Martin lutar sig bakåt i sätena. Han kör fort, är uppe i 160 kilometer i timmen. Lisa sänder en tanke till mamma därhemma. Tänk om hon visste! Lisa lägger märke till att han gärna tar henne på vänstra låret när han vill betona något han säger lite extra. Lutar sig för mycket åt hennes håll. Lutz är väldigt glad och munter, skrattar och pratar oupphörligen. Snart är det mörkt, skymningen närmar sig.

"Jag tänker övernatta på ett Gasthaus. Det är för långt att åka hela vägen ner till München idag. Ska ni med? Jag vet ett bra ställe. Vi är snart där."

"Men... vi har inte råd med hotell."

"Jag betalar! Vi kan säkert få en riktigt trevlig kväll tillsammans!"

Lutz ger Lisa en flirtig blick. Hon känner rysningar dra efter ryggen.

torsdag 14 januari 2010

Hon grubblar

Lisa inser att hon grubblar för mycket. Hennes rationella jag förstår det, men inte hennes mentala jag. Hon har en karaktär som gör att hon ser orättvisor överallt; snurrar ständigt runt i hennes hjärnas skrymslen.

Det får henne att må oerhört dåligt; mår illa av det. Sänker henne nästan helt ibland. Lägger sig ner i soffan och bara gråter. Snyftningarna attackerar.

Det är inte Lisa själv som är drabbad. Inte så ofta i alla fall. Hennes egna dilemman känns triviala i jämförelse.

Överallt blir hon påmind. Martin tycker att Lisa ska sluta läsa morgontidningen, sluta se på nyheterna på TV, sluta lyssna på radio. Sluta.

Men hon måste få veta, måste grubbla på orsaker, måste försöka förstå. Kan det finnas bevekelsegrunder? Det gör det aldrig.

onsdag 13 januari 2010

Hon får gissa

Lisa håller axlarna uppdragna i ett för nackmusklerna ansträngande läge. Det gör ont. Försöker aktivt sänka skuldrorna och samtidigt dra dem bakåt, få en bekvämare vinkel. Lite bättre. Tar en sipp på drinken. Tar en till, blev kanske lite mer än en sipp. Snarare en djup klunk. Hon hoppas att den obekväma känslan lättar snart.

Varför hamnar jag jämt bland personer jag inte känner mig bekväm med? Är det bara hon som upplever att hon måste gissa sig till vad människor egentligen tycker? Tycker de om mig? Tycker de inte om mig? Hennes falkögon scannar av festdeltagarna, upptäcker konstiga blickar lika snabbt som ljusets hastighet. Vad var det där för egendomligt ögonkast? Vad betydde det? Ser jag underlig ut? Och den där minen, den kändes minst sagt obehaglig. Sa jag något som inte passade?

tisdag 12 januari 2010

Nykomlingen

Lisa kliver in genom ytterdörren till sjukhuset i Jakobsberg, på väg till långvårdsavdelningen. Kliver in i hissen, trycker på knappen som ska ta henne till tredje våningen. Mormor Oscarina bor här sedan något år tillbaka. Egentligen tycker hon inte om att komma hit. Det känns sorgligt och jobbigt att se sin mormor bli sämre och sämre både i huvud och i kropp. Lisa vill hellre tänka på mormor som den barska men snälla husmor hon var, alltid med något på gång i köket.

Det luktar speciellt på sjukhus, tycker Lisa. Särskilt på mormors avdelning känns en svag med ändå tydlig doft av avskräde blandad med blek sjukhusmat, som gör henne lätt yr och illamående. Lisa drar handen genom det blonda näst-intill-snagg-korta håret med den lilla uppåtsträvande luggen. Tittar ner på sin slitna Levisjeans med hål på knäna och de före detta vita gympadojorna. Hon borde ha bytt om. Sjuksköterskan kommer henne till mötes.

"Vill bara varna dig. Din mormor har spolat ner sina löständer i toaletten. De bara försvann. Du kanske tycker att hon ser konstig ut. Så du vet."

"OK. Då vet jag."

Lisa suckar, känner sig än mer nedstämd. Inga tänder, heller. Förutom allt annat. Hon drar upp den tunga dörren till Oscarinas rum. Moster Greta är redan där, sitter på en besöksstol vid sängen, med ryggen mot Lisa. Lisa ser mormor halvsitta i sängen. Hon har baxats upp mot en kulle gjord av stora kuddar. Munnen ser ut att ha ramlat in i ansiktet. Mormor får syn på Lisa, hon stirrar, lyfter armen och pekar med handen. Med viss svårighet, utan tänder som stabiliserar, utbrister hon:

"Vad är det där för pojke som kommer? Är han nykomling här?"

måndag 11 januari 2010

Att sätta ihop

Hon kommer gående emot mig. Vad har hon på sig?! Den ljusgula ylledräkten sitter som gjuten direkt på kroppen. Jackan har tygklädda knappar och den låga skorstenskragen är knäppt upp i halsen. Kjolen är pennsmal och visar tydligt ändans utstående rundel. Skorna i pumpsmodell är svarta och har decimeterhöga klackar. Hon går med säkra långa steg utan att knäa. Har hon anammat 50-talsmodets välklädda och sexigt kurviga mode?

Finns det något innanför det där förtjusande lilla pannbenet? På insidan av det lockiga blonda håret. Påminner hon inte lite om Marilyn Monroe? Tycker hon verkligen att den trånga lilla dräkten passar i ett sådan här intellektuellt sammanhang? Smiter åt kring kroppen. Inte ett enda hekto för mycket. Tränar hon varje dag? Hur har hon tid med det? Har inte hon familj?

Hon är inte bara politiker som sätter ihop politiska program, har dessutom ett förflutet som blytung journalist på Dagens Nyheter. Tillhörde kulturredaktionen och var ansvarig för tidningens ekonomisidor. Var en del av den välutbildade lärda eliten i Sverige. Hur är det möjligt?

Jag öppnar munnen, säger:

"Hej! Välkommen! Du ser strålande ut!"

"Hej! Och tack!"

"Sätt dig ner och ta en kopp kaffe. Jag skulle, som jag sa på telefon, vilja fråga dig om din första så framgångsrika höst som finansminister. Det är ju en av de tyngre ministerposterna i regeringen som du har lyckats få."

fredag 8 januari 2010

Hon sände ut signaler


Det är fest för de vuxna i stationshuset. Den gamla smalspåriga järnvägen mellan Köping och Riddarhyttan ska läggas ner, den behövs inte längre. Rälsen ska rivas upp och grön växtlighet ska med tiden dölja resterna av den gamla rälsbanan. Efter en sista tur framfört av ett vackert svartlackat ånglok, går alla av tåget i Kolsva för att medverka på festen i ortens pampiga stationshus.

Det är mitt i juli, björkallén som leder fram till festplatsen är grönt skönt lummig och luften är mild och mjuk. Festdeltagarna består av högre tjänstemän från bruket, i sällskap av sina respektive. Alla tjänstemännen är män, respektive... betyder att de är hustrur. Kvinnorna på kontoret är lägre tjänstemän. De är inte inbjudna. Några ungdomar har i brist på annan sysselsättning anslutit sig till festdeltagarna. Lisa är en; fjorton år, klädd i en hemsydd ljusblå kortkort sommarklänning. Lagom brun i huden, smalbent och med blont solblekt hår klippt i kort page utstrålar hon frisk ungdom. Lisa känner sig vacker.

Dansen börjar. Hon dansar med sin far. Det känns lite spännande och annorlunda att dansa med pappa. Lisa tycker om det, pappa är glad och en aning salongsberusad. Sen blir hon uppbjuden av herr Strömberg, en av pappas närmsta kollegor. Han är onykter, lutar sig tungt över hennes ena axel. Det känns obekvämt. Han är svettig och het, skortan klibbar på kroppen. "Du är så skön", mumlar han, mm...". Lisa märker hur han lägger armarna om hennes kropp, håller för hårt; vågar inte dra sig undan. Tänk om pappa ser. Vill inte att pappa ska se. Är det hennes fel? Sänder hon ut fel signaler?

torsdag 7 januari 2010

Orsaken

Middagen är uppäten och uppdrucken. Chablisvinet till räkcocktailen, bordeauxvinet till älgfilén och vintageportvinet till osten. Matsalsbordet dignar av rensade uppläggningsfat, tomma tallrikar, glas, karotter, såssnipor och vinflaskor. Den vita mönstervävda damastduken är fläckig av utspilld mat och dryck.

Nu sitter de djupt nersjunkna i fåtöljer med en kopp svart kaffe framför sig. Kaffekopparna flankeras av halvfyllda gigantiska konjakskupor. De tidigare så uppknäppta och tillknäppta herrarna har förändrats. Slipsar sitter på trekvarten, skjortor har knäppts upp i halsen och kavajer har åkt av. Rödfläckade kinder, det kisas med ögonen och röstlägen har höjts ett antal knäpp.

"Nej, vad säger ni, är det inte dags för bastubad? Nere i källaren."

"Absolut."

"Det vankas rykande kall öl till!"

"Härligt! Törstig... det är vad jag är!"

Alla nickar och mumlar instämmande, reser sig upp. Vinglar till, sträcker på kropparna, tar sig samman och går i gåsmarsch bakom värden ner mot källaren. Ölflaskor hämtas, kapsyler åker i luften, löddret skummar i glasen. Bastuhettan flödar.

"Måste ut! Få luft!"

Han reser sig upp med möda, ansiktet högrött, det dunkar i tinningarna. Svettiga mörkt grå hårtestar klibbar kring huvudet, skinkorna insjunkna av för mycket stillasittande, snavar mot bastudörren. Får upp den, klafsar med svettiga fötter ut i relaxrummet.

"Måste ha luft!"

Slirar fram till det lilla källarfönstret, kör handen genom rutan. Herrarna i bastun hinner inte drapera sig med handdukar, de kastar sig ut utan att tänka. Nakna. Allihop. Trängs kring honom, halkar på det blöta klinkergolvet.

"Vad hände? Är du inte klok!? Skadade du dig?"

"Jävla fyllans fel! Själva orsaken, tvungen... nytt syre i lungorna. Jäklar... det gör ont!"

Han tittar ner på sin blodiga högerhand. Den skakar.

tisdag 5 januari 2010

Att få dispens

"Vi kan inte frångå våra bestämmelser! Inte av någon anledning!"

Han höjer pekfingret och skakar med det åt mitt håll. Jag ser hans mun röra sig. Det tar några sekunder för min hjärna att ta in vad han säger. Uttalandet träffar hjärnbarken med en enorm kraft, jag gungar till, tappar nästan balansen.

"Ja... men... flickan blev ju våldtagen och... hon är bara tretton år! Och... dessutom är förövaren hennes egen far!"

Jag har svårt att uttala orden, jag snubblar och snavar.

"Ja, säkert är det synd om flickan, men regler är till för att följas. Vi beviljar aldrig någon dispens. Inte i något fall. Hon får föda barnet och ta hand om det med hjälp av sin mor."

Han drar med insidan av händerna över kläderna, som för att släta ut osynliga veck. Kanske slår tanken honom, kanske blir han fuktig om händerna av en plötslig tvekan. Kanske.

"Men... hon är så ung. Tänk om hon inte klarar att föda!"

"Då får det bli så."

måndag 4 januari 2010

Falskt alarm

"Jag såg dig igår med Jörgen. Ni kysste varandra."

Det hugger till i hennes kropp, kniper till hårt om hjärtat. Han säger det i lugn ton, men Lisa låter sig inte vilseledas. Ångesten skönjer hon sköljer genom hans ögon. Hon känner Martin så väl att hon till och med kan höra att rösten skälver. Lisa vet att en utomstående inte skulle ha kunnat urskilja den nästan obefintliga darrningen.

"Såg? Vadå såg? Var då?"

"Kom inte och säg att det inte var du! På Kungsgatan, utanför Vickan. Igår kväll."

Kan inte vara sant! Han är obegripligt omedveten om effekten av det han nu säger. Lisa drar efter andan, höjer bröstet och andas ut i en lång nästan omärklig suck. Det var inte falskt alarm, det var verkligen Martin som Jörgen hade fått syn på, som han såg i ögonvrån, över hennes axel.