"Jag såg dig igår med Jörgen. Ni kysste varandra."
Det hugger till i hennes kropp, kniper till hårt om hjärtat. Han säger det i lugn ton, men Lisa låter sig inte vilseledas. Ångesten skönjer hon sköljer genom hans ögon. Hon känner Martin så väl att hon till och med kan höra att rösten skälver. Lisa vet att en utomstående inte skulle ha kunnat urskilja den nästan obefintliga darrningen.
"Såg? Vadå såg? Var då?"
"Kom inte och säg att det inte var du! På Kungsgatan, utanför Vickan. Igår kväll."
Kan inte vara sant! Han är obegripligt omedveten om effekten av det han nu säger. Lisa drar efter andan, höjer bröstet och andas ut i en lång nästan omärklig suck. Det var inte falskt alarm, det var verkligen Martin som Jörgen hade fått syn på, som han såg i ögonvrån, över hennes axel.
Tyckte om inledningen.Men slutet förstår jag inte riktigt.Vem såg vad ? Men det kanske är meningen
SvaraRaderaHu! Du skriver mycket om otrohet, om falskhet. Det griper tag i mig, jag avskyr otrohet, sveket är grymt! OCh så skriver du bra också! Cissi
SvaraRaderaJag avskyr otrohet och känner med honom.
SvaraRaderaäven om jag inte gillar själva ämnet så gillar jag texten hur du utformar den, gillar ditt sätt att beskriva händelserna i känslor
SvaraRaderaDet är likadant med den här texten. Du fångar läsaren. Jag vill veta mera. Vad händer nu då?
SvaraRaderaDet är bara att fortsätta skriva :-)