Hennes föräldrar har så länge hon kan minnas varit medlemmar i Pingstförsamlingen. Hon också. Sen barnsben. En het stark barnatro. Den skönaste stunden på hela veckan är när Karin på söndagarna sjunger tillsammans med resten av kyrkokören. Står och gungar i takt med de andra, från den ena sidan till den andra, som en enda kropp. Då njuter hon ohämmat, hämningslöst. Ryser i hela kroppen av välbehag.
Det gör Karin också när hon tänker på honom. På Bertil, den äkta mannen. På ett frånstötande sätt ryser hon. Kalla vinterkårar istället för varma sommarvindar drar genom kroppen. Vilken grobian han är. En simpel bedragare. Varit under alla år. På ett undermedvetet sätt har hon hela tiden vetat. Det förstår hon nu. Barnatron skakar i grunden. Basen för hennes tro darrar. Kan Han finnas? Varför har Han i så fall låtit det pågå så länge, accepterat hennes lidande utan repressalier? Karin känner andnöd. Kan knappt andas. Hon är en ande i nöd.
Bra. Man blir nyfiken, vill veta vad han gjort och vad som händer henne.
SvaraRaderaIntresant ordlek ande i nöd, ande i nöd. Bra skildrat, vill veta mer.
SvaraRaderaDen där känslan känner jag igen!
SvaraRaderaNär en kille jag var tillsammans med kysste en annan tjej spydde jag helt sonika, om och om igen av obehag.
Det är nog det som är den riktiga betydelsen av andnöd = ande i nöd.
SvaraRaderaVad har han gjort som gör att hon är kvar med den "äkta" mannen?
Får vi veta?