Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 29 januari 2013

Vi tog steget

Österlen. Vi checkade in på Brösarps Gästgiveri sent på eftermiddagen dagen före. Uppför vindlande trappor och gångar, genom trånga korridorer. Där låg vårt rum längst upp under taknockarna.
Före kvällsmåltiden åkte vi till Vitaby kyrka för att göra en sista genomgång med prästen. Den tunga porten in till kyrksalen var olåst. Försiktigt tog vi steget in. Det var tomt i kyrkan.

- Hallå.

Inget svar.

- Hon kommer väl snart.

Medan vi väntade tog vi tag i varandras händer och provade att långsamt skrida nerför gången. Våra blickar möttes. Jag såg rädsla i dina ögon.

Vi väntade en timme, sen åkte vi. Det var tyst i bilen på väg tillbaka. Ingen sa något förrän vi var tillbaka på vårt rum.

- Gör vi rätt?

- Hur ska vi veta? Vi älskar varandra. Räcker inte det?

- Prästen. Ska vi ta det som ett tecken.

- På vadå?

- Att vi ska vänta.

Senare gick vi tysta ner till matsalen. Under måltiden undvek vi varandras blickar och på natten vände vi varandra ryggen.

lördag 26 januari 2013

Frank


Novellutmaning som jag anammat från Malins blogg:

http://blogg.passagen.se/basimah/entry/novellutmaning#comment-form


Frank stod upp med händerna löst knäppta framför skrevet. Ryggen var krum. Den svarta skrynkliga kostymen, som av ålder såg smutsigt grå ut, slokade över hans spensliga buteljaxlar. Den uppknäppta skjortan som skymtade under kavajslagen var trådsliten och mer gul än vit av för många tvättar. Intrycket för mig som satt på åskådarläktaren var att det här var en kuvad man i en begynnande ålderdom.
Jag tyckte synd om mannen. Kunde han verkligen ha gjort det som åklagaren påstod?  Han verkade bara oansenlig och tillbakadragen.  Att det var fel insåg jag efter en stund när han vid ett kort ögonblick fångade min blick. Det gick inte hålla tillbaka en ilning i magen när jag mötte hans gnistrande klara ögonvitor som kontrasterade starkt mot de blåklintsblå ögonen. De hade en genomträngande glimt som drabbade mig som en hård smäll rakt i magen. Då förstod jag. Det här var en skärpt man.

– Du har tur, du slipper fängelse, sa domaren. Eftersom det har konstaterats att du lider av en livslång oreparabel galenskap, alltså har en kronisk mental sjukdom, kan du inte hållas ansvarig över dina handlingar vid mordet natten till nyårsdagen.

– Tack, fru domare. Jag är tacksam, fru domare, sa han och böjde huvudet.

Jag hann precis se den beslutsamma blicken innan den skymdes av de tunna grå hårtestarna som kammats snett över den vita huvudsvålen och som ramlat ner över ögonen.


Som journalist blev jag nyfiken och gjorde egna efterforskningar, men jag kom ingenstans. Jag bestämde mig för att besöka Frank på mentalsjukhuset. Jag erbjöd honom pengar om han fick ge sin version av händelsen, men Frank berättade aldrig för någon om den där natten.

onsdag 23 januari 2013

Skriande tyst


Det utdragna skarpa skriket gjorde att mina öron skrynklades ihop . Troligtvis är jag född med en hörseldefekt. Jag tål inte genomträngande ljud eller falsettröster. Det gör inte bara ont i öronen utan hela min kropp vrider sig i kramp. När Ludmila Engquist under sin aktiva häcklöpningstid ofta blev intervjuad på TV, fick jag stänga av ljudet. Snälla Ludmila, sänk rösten ett antal hack. Det skulle både din röst och jag må bättre av, sa jag högt för mig själv. Jag ville så gärna höra vad hon hade att säga. Fri idrott är bland det roligaste jag vet, men jag fick aldrig höra hennes kommentarer.
Nu var det tyst, skriande tyst i lägenheten. Jag rusade in i sovrummet, in till min man som jag visste satt och kollade V75. Martin hade spelat. Det gjorde han alla lördagar och den här gången hade han hittat en rad som kostat honom sexton kronor.

Han låg i sängen, raklång på rygg med armarna utsträckta rakt ut från kroppen. Martins kinder var lika vita som snön utanför fönstret. Han stirrade stint upp i taket, orörlig.

– Martin!

Jag skakade häftigt hans axlar.

– Vad är det med dig? Martin, är du sjuk? Säg något.
Martin vred sakta på huvudet, hans stora blå ögon mötte mina och jag kunde se ett litet leende sprida sig över hans bleka ansikte.

– Vad är det? Martin?
– Jag har vunnit, Lisa, tre hela miljoner svenska kronor!

lördag 19 januari 2013

Sinnlig lycka


När de honungsfärgade kristallerna upplösts i en sötångande nötig röra, låter vi tunga droppar av fruktigt torrt elegant Rhonevin möta det söta. Fint, fint skär vi rödlök som långsamt mjuknar i den skimrande rödguldiga skyn. Med längtande ivriga fingrar tillsätter vi fond från kalv. Våra kinder blossar av värme från het ånga och näsborrarna berusas med fylliga dofter.

Matsalsbordet i tung ek är dukat.  Askgrå damastduk, brutna servetter och porslin i vintervitt. Tulpanformade gnistrande kristallglas. Med djup vördnad sätter vi oss. Vi ser varandra länge i ögonen, tänjer på vår längtan efter ögonblicket. Snart, snart är vi framme.

torsdag 17 januari 2013

Segerrus

Hennes arbetsliv kändes fullkomligt bortkastat. Inte en enda gång under alla de fyrtio år hon arbetat hade hon trivts, aldrig känt att hon fått utlopp för sin kreativa förmåga. Jo, en gång. Bara så där, utan hon tänkt närmare efter, sa hon en dag upp sig. Tog de få sparpengar hon hade, trotsade att det var en drömklyscha och investerade i ett litet café på Södra Vägen, mitt emot Universeum.

Det var ett mycket krävande och fysiskt tungt jobb, som inte gav några stora inkomster. Hon stortrivdes med att träffa folk, att servera gott kaffe, feta smörgåsar, hemlagade läckra pajer och heta soppor. Inte en enda kund gick ut genom dörren utan att först fälla en kommentar.

- Verkligen delikat, jag kommer snart tillbaka, sa alla.

Hon blev varm inombords, rätade på ryggen och lyckan drillade omkring i bröstet. Tyvärr fick hon lägga ner verksamheten efter två år. Pengarna var slut och siffrorna i bokslutet lysande röda. Hon hittade ingen annan lösning än att sälja verksamheten.

Efter några månader av arbetslöshet, lyckades hon få ett jobb. Förstås inom samma bransch hon tidigare med snabba lätta steg, i segerrus, hade lämnat. Det var det enda hon kunde.

När hon på morgnarna betraktade sig i spegeln, såg hon att axlarna pekade snett uppåt, närmade sig halsen. Ögonen som mötte henne i hallspegeln var täckta av en grå hinna och vid munnen såg hon tunna lodräta linjer. En suck undslapp henne. Cirkeln var sluten.

onsdag 9 januari 2013

Pappas fotoalbum

I min pappas gamla fotoalbum fanns bilden inklistrad. Fotografiet gjorde mig jätteledsen och chockad. Men även fascinerad. Jag satt och tittade på det länge. Det ganska mörka svartvita fotot visade två män i fläckiga arbetaroveraller, som med krumma ryggar såg ut att dra en enormt stor maskin ute på ett fält. I min fantasi var det två slavar jag såg. Jag var helt säker på att de var piskade att utföra ett fullständigt omöjligt jobb, att flytta på en koloss som vägde flera ton. Jag visste att det var ett straff.

- Mamma, sa jag, varför straffas farbröderna på bilden? Har de varit dumma?

- Nej, min vän, de har inte gjort något dumt. Det är din farfar och hans bror som lagar skördetröskan.

tisdag 8 januari 2013

Våra bruna skor

Två exakt likadana kobruna skor stod i den mörka smala hallen. Antingen hemma hos henne eller hos mig. Skorna hade en likadan rem med ett silverblänkande spänne fastsatt över framdelen, var i samma storlek och hade identiskt lika snett nedslitna gummiklackar. Vilket par som från början hade varit mina, hade jag ingen aning om.

Vi var sju år, båda två födda i december. Åsa och jag var lika som bär. Samma solblekta spretiga hår, som hängde i tunna testar över våra rosarunda kinder. Exakt lika i längd. Alla trodde att vi var tvillingar.

På hemvägen från skolan sprang vi hand i hand hela vägen hem. Vi bodde på samma adress, i samma uppgång, och mitt emot varandra rakt över korridoren, på Blekingsborgsgatan i Malmö.

En eftermiddag var vi tillsammans med några klasskamrater, Agneta och Iréne, på väg hemåt. Det var på försommaren, strax före sommarlovet skulle börja och Åsa och jag var på ett retsamt humör. Vi hoppade och svängde med våra korta kjolar runt Agneta. Hon blev förstås irriterad och till slut ropade hon:

- Sluta! Annars ska ni få se på andra bullar!

- Vadå? ropade Åsa och jag i mun på varandra, vadå sa du? Se på andra bullar? Ska vi hem till dig kanske? Har din mamma bakat bullar?

Sen flyttade min familj. Långt, långt bort. Ända upp till Västmanland.

söndag 6 januari 2013

In i dimman


Hon låg hela tiden i vänsterfilen, i snabb takt körde hon om bil efter bil. Varför körde alla så sakta? Reflexionen flimrade hastigt genom hjärnan och försvann bort in i dimman hon såg genom bilfönstret. Hon hade bråttom. Bråttom.
Avfarten närmade sig. Hon svängde av motorvägen utan att bromsa. Växlade ner till fyrans växel. Däcken spann loss. I den stunden fanns ingen tid, just då stod hela världen fullständigt stilla. Bilen snurrade och snurrade. Hon satt och betraktade hur asfalten glittrade som ljuset från miljoner stjärnor.

Rycket när bilen till slut stannade fick henne att vakna.  Små grunda stön undslapp henne. Sen. En lång djup inandning följdes av ett högljutt utblås. Nästan som ett skrik. Hon öppnade bildörren och lät sina läderstövelklädda fötter möta vägbanan. Benen darrade. Med ett hårt tag om bildörren reste hon sig upp. Precis i färd med att ta första steget slant hon och föll handlöst.

torsdag 3 januari 2013

Min första cykel

Det fladdrade av nervositet i magen. Jag visste att pappa skulle bli arg om jag inte lyckades vid första försöket. Jag önskade att mamma kunde fått lära mig istället, men jag vågade inte fråga. Länge, länge hade jag längtat till den stund då jag stolt och rak i ryggen skulle cykla iväg till Janssons ICA-affär, som låg ända borta i centrumhuset och handla åt mamma. Ensam.


- Sätt vänstra foten på vänstra pedalen och sparka en gång med höger. Så att du får fart.

Vänstra, vänstra? Vilken är det? Det snurrade ohejdat i hjärnan.

- Nej! Vänstra sa jag. Flicka! Kan du inte ens höger och vänster?!

Jag kände hur det hettade i ansiktet och gjorde ont i magen när jag höjde den andra foten istället och satte den på pedalen.

- Sparka en gång med höger fot och när du fått fart sätter du dig snabbt upp i sadeln. Jag håller i pakethållaren.

Framhjulet gled iväg lite åt vänster, sen åt höger, men jag lyckades hålla farten uppe så mycket att jag höll balansen. Mina ben skälvde.

- Nu släpper jag! Du bromsar genom att trampa en av pedalerna bakåt, ropade han medan jag försvann bortåt landsvägen.

Så otäckt att trampa åt fel håll. Jag måste göra det. Måste stanna.

Det blev tvärstopp. Cykeln föll åt sidan och jag ramlade av. Knäna skrapade hårt mot gruset. Det sved och blod sipprade fram, men jag höll mig. Jag grät inte.

- Ja ja, du lär dig väl snart.