Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 september 2011

Storlek 40

Telefonsamtal måndagen den 5 september 2011:

- Jag har inget att sätta på mig. Allt i garderoben är för stort. Jag som i alla tider haft storlek 40. Möjligtvis 38 någon gång när plagget varit ovanligt stort. Nu hänger till och med storlek 36 som en oformlig säck på mig.

- Men mamma, du är alldeles för smal. Äter du inget? Vad väger du?

- 38 kg.

- Mamma, du tynar bort. Du måste äta.

- Lisa, jag äter, men den där maten jag får från hemtjänsten är ju näst intill oätbar. Blek, överkokt och utan någon som helst smak. Om jag blundar och tar en tugga, skulle det kunna vara precis vad som helst. Inte ens konsistensen på innehållet avslöjar om det är kött, fisk eller fågel. De vitaminer som eventuellt en gång funnits i ingredienserna har säkert fullkomligt tvinat bort. Puts väck.

- Stackars dig mamma. Det är klart jag följer med dig ut och handlar nya kläder. Sen följer jag med dig hem och lagar riktig husmanskost till dig. Du kan sitta i kökssoffan och underhålla mig under tiden. Låter det bra? Vad sägs om en läcker Biff á la Lindström? Med färsk nyupptagen potatis och rödvinssky?

- När kommer du?

onsdag 28 september 2011

Skräp

Vad är skräp? Sådant som jag slängt i soporna? Men om någon annan plockar upp mitt skräp ur sopcontainern och börjar använda mitt skräp, omvandlas det då till icke-skräp?

tisdag 27 september 2011

Valet fanns inte


Det fanns inget val. Ingen vilja till förändring kunde upptäckas, tvärtom. De hade tvingats konstatera att det var omöjligt att rubba den blytunga orättvisan. Det gick inte längre att stumt betrakta hur tiden gick bakåt. Hon hade bestämt sig för att göra något. För sin egen och andras skull måste hon ut och visa sin inre styrka, lojalitet och sitt mod.

Vi räds inga upplopp hade de sagt, för otrogna sabotörer känner vi ingen pardon.

När hon kom ut drogs hon genast med en stor klunga människor nerför gatan. Män och kvinnor vandrade tillsammans i armkrok. Som en enda existens rörde de sig mot centrum av staden. Alla var tysta, såg på varandra med uppspärrade ögon som utstrålade både rädsla och trots på samma gång.

Trots sireners öronbedövande tjutande kunde hon svagt uppfatta skrik och vrål från kvarteren lite längre bort. Kvinnan intill kramade hennes hand extra mycket, fångade hennes blick och mimade: Vi ska klara det tillsammans!

Hon låg på gatan. Män och kvinnor stod på knä bredvid henne. Du är skjuten, sa någon. Rör dig inte. Försök hålla ut. Blunda inte. Hjälp kommer.

Matt. Tung. Trött, så trött. Vill bara sova.

lördag 24 september 2011

Tidningsläsning


Våren 2008

Hon var djupt förälskad. När de till slut fick möjlighet att spendera en natt tillsammans och vaknade i samma säng, kändes hennes kropp alldeles sprittande. Vid frukostbordet lite senare sneglade hon på hans mörkbruna hår på bröstet och på axlarnas mjukt bulliga former. Hon ansträngde sig för att inte stirra. Tuggade i sig ostfralla utan att vara mentalt närvarande. Efteråt slog de sig ner i soffan och skulle läsa söndagstidningen. Det var en orubblig vana hon haft i många år. Att inte få läsa den lokala dagstidningen varje dag hade alltid känts fullständigt otänkbart. Den här gången fladdrade bokstäverna framför henne, hon fick ingen som helst styrsel på artiklarna. Läste samma mening om och om igen. Vibrationerna från hans varma kropp distraherade. Hon la ifrån sig tidningen, vände en aning på kroppen, mot honom. Hon mötte hans blick.

Våren 2010

Hon ville så gärna uppskatta honom. Beundra hans manlighet och hitta tillbaka till skälvningarna. Hon tog en slurk kaffe med mjölk ur den stora frukostskoppen, såg upp från tidningen och betraktade honom en stund. Han rörde sig inte, satt djupt försjunken i Göteborgspostens ekonomidel.

– Martin?

– Martin?
– Öh? sa han utan att sluta läsa.
– Martin, vill du vara så snäll och se på mig. Se mig.

fredag 23 september 2011

Gott intryck

Något känns avigt under den svarta knäkorta yllekjolen med nedsydda breda veck. Känslan är att underbyxornas resår håller på att lossna och är på väg ner över låren. Säker nu, hon känner att de befinner sig nära knäna. För att hindra trosorna från att glida ända ner och lägga sig kring hennes högklackade bordeauxröda pumps, trippar hon fram. Det blir svårare och svårare att ta nya steg framåt. Hon får vrida benen inåt, gå med knäna ihop. Det blir ohållbart. Måste lösa problemet. Känner svett klibba under armarna. Där borta på andra sidan gatan står han. Han har sett henne. Höjer handen över folkmängden till en hälsning. Tio meter ifrån varandra. Lisa stannar abrupt, släpper en aning på de hopträngda knäna, höjer högra foten, sen andra. Drar ilsnabbt av sig de vita bomullstrosorna. Han fångar hennes blick. Lisa knycklar till trosorna och trycker ner dem i sin lilla aftonväska i svart sammet. De får precis plats. Hon anar hans skarpa blick. Har han sett?

torsdag 22 september 2011

Mingel

Det är lika bra att jag erkänner direkt. Jag kan inte mingla. Kan någon berätta för mig hur jag ska göra? Jag blir fullständigt paralyserad av rädsla när jag kommer in på en fest och ett antal människor redan har formerat sig gruppvis i täta cirklar. Jag får en vision av jag betraktar klungor av ogenomträngliga tjocka och höga granar, som verkar totalt omöjliga att forcera. Vad är meningen att jag ska göra? Gå fram till en slumpvis utvald skara, knacka en av dem på axeln och fråga om jag får vara med? Jag hör i andanom hur min röst klingar kraxig och osäker. Är lösningen att komma först till festen? Åtminstone vara så tidig att det obehindrat går att glida in i en skock? Eller ska jag helt enkelt bara tacka ja till mindre, intimare fester, där alla kan sitta ner runt ett bord? Där jag hoppas kunna känna trygghet och att min röst kan fångas upp utan att jag behöver gasta högt?

måndag 19 september 2011

Jag ser

På långt håll ser jag siluetten mellan de höga träden i backen upp mot Landala kyrka. Han står bredbent alldeles framför den höga träporten till kyrkan. Vad är det för mörkt bulligt som ligger runt hans knän? Jag ser att han rör på kroppen, liksom gungar en aning neråt, sen uppåt. Jag hör att han stönar högt. Nu klarnar blicken och jag ser mannen tydligt. Det är en ung kille. Hans lite krumma ben lyser bleka och han håller ett kraftigt tag runt snoppen. Han drar kraftigt fram och tillbaka medan han oavvänt stirrar på mig. Jag blir inte rädd. Istället bubblar ett fnitter upp genom halsen och jag skyndar på stegen. Ser rakt ner i backen och drar iväg med långa steg. Jag vill inte irritera mannen i onödan

fredag 16 september 2011

Bo

Min svåger heter Bo. Bo bor i Ockelbo i Gästrikland. Ingen får kalla honom Bosse. ”Jag är ingen jäkla Bosse”, brukar han ofta utbrista i en ton som gör att alla förstår hur illa han tycker om det. Han är ofta förargad. Till exempel när Bo kör bil. Alla andra, nåja nästan alla andra, kör som drullar, menar Bo, håller sig inte i högerfilen så att han kan köra om. Han vill hålla sitt eget tempo och inte bli hindrad av långsammare förare. Det hör inte hit om de kör i laglig hastighet.

En gång blev Bo stoppad av polisen. Poliskonstaplarna påstod att de hade legat bakom honom länge och iakttagit att han hade bytt fil uppseendeväckande ofta. Kört slalom som de sa. Inte en enda gång hade Bo med blinkers visat att han ämnade ändra riktning. ”Såg du inte att vi låg bakom dig?”, frågade polisen. Det fick han erkänna att ”det gjorde jag nog inte, nej, tyvärr”, sa han och blinkade med ena ögat mot den ena av de två poliserna som råkade vara en kvinna. Flirtandet hjälpte inte Bo. Hon svarade inte ens, betraktade honom bara tyst några sekunder. ”Kan jag få se på körkortet”, sa hon sen samtidigt som hon långsamt drog fram block och penna ur innerfickan på den svarta läderjackan. Jag, som satt i baksätet, hörde hur det knarrade i lädret när hon rörde sig. Makligt tryckte hon fram spetsen på kulspetspennan i svart plast och utfärdade nogsamt en böteslapp på kr 2000.

onsdag 14 september 2011

Funderingar (om att vägleda)

Vägleda. I vilka sammanhang behöver vi vägledas? När jag ”slår upp” ordet på Wikipedias hemsida leder påfallande många referenser till texter om religion. Kristendomen ansåg (anser?) att människan behövde lotsas genom livet, både vad gäller tro och vardagligt leverne. För det första var det strängeligen förbjudet att göra Gud uppretad. Barnuppfostran med de tio budorden som rättesnöre var förstås grundläggande, äktenskapet heligt och det fanns inte annat alternativ för ett barn än att lyda sina föräldrar. Lönskaläge var absolut förbjudet.

Lönskaläge? Jag fortsätter mitt letande på Wikipedia. Det visar sig vara en typ av hor. Det fanns tre olika slags hor, nämligen just lönskaläge som innebar en sexuell förbindelse mellan två ogifta parter. Vidare fanns det enkelt hor, där bara ena parten var gift och dubbelt hor förstår ni säkert vad det innebar. Jag fortsätter att läsa om straffen som utmättes för otukt . Ett dunkelt illamående stiger upp genom kroppen, halsen blir trång. Jag måste sluta läsa. Frågan dyker upp i min hjärna. Vem vägledde egentligen de makthavare som bestämde och utförde vedergällningarna? Vem kontrollerade att de styrande levde ”rätt”?

Än sämre mår jag, när jag tänker på att liknande och till och med mycket vidrigare bestämmelser kring tvåsamhet fortfarande idag är vardag för många runt om i vår värld.

måndag 12 september 2011

Hon gick över gränsen (forts på texten om Rosalind Franklin)


Året var 1962.
Det kom så lägligt, precis som om de på något oförklarligt sätt hade haft med saken att göra. Crick, Wilkins och Watson var visserligen pragmatiska från späd ålder, alla tre, men sådan inverkan var inte möjlig. Det förstod de. De var ju sanna vetenskapsmän och därför kloka och förnuftiga individer.

Hemligheten skulle nu näppeligen upptäckas. Wilkins hade stulit hennes exklusiva foto som låg i en låst låda på hennes laboratorium. Hon hade fångat ett DNA på bild. Det var inte svårt att få upp skrivbordslådans skrangliga lås, nappa tag i det och gömma det i innerfickan på kavajen. Städerskan hade sett honom när han gick ut från rummet, men att han befann sig där var inget underligt för henne. Och vad skulle hon förresten säga? Och till vem?

Nobelpriset i medicin skulle snart bokstavligen ligga i deras händer. Nobelpriset för upptäckten av DNA. Enligt reglerna kunde högst tre personer dela på priset. Nu löste Rosalind Franklin dilemmat själv. Hon hade gått över till andra sidan, dött i cancer några år tidigare och kunde inte längre blotta dem. Och bestämmelserna sa dessutom att en död person inte kunde få priset.

Överenskommelsen att aldrig nämna Rosalind Franklins betydelse i sammanhanget var ett tyst avtal. Pakten fanns där likväl, i tryggt förvar, hos Crick, Wilkins och Watson.

torsdag 8 september 2011

Rosalind

Det var tidigt på våren, en tisdag år 1953. Rosalind lyfte på huvudet och såg ut genom det höga fönstret med blyinfattningar längst upp. Himlen var mörk, det regnade ymnigt och hon såg hur trädgrenarna svängde kraftigt i vinden. Magen kurrade, hon slängde en blick på armbandsklockan. Hög tid för lunch. Som vanligt hade hon glömt bort tiden. Hon gled ner från den höga laboratoriepallen, slätade till sin smårutiga grå bomullsklänning framtill och tittade sig omkring i labbet. Tomt, kollegorna hade gått utan att kommunicera med henne. Rosalind hade varit så fördjupad av sitt arbete att hon inte märkt när de lämnade lokalen. De tyckte förstås att det var onödigt att säga något, eftersom hon ändå inte kunde följa med, tänkte hon. Idag gick det inte att ta med sig den medhavda lunchen ut i universitetsparken. För kallt och regnigt. Kanske skulle hon ta med sig en stol och sätta sig i korridoren? Ibland kändes det helt nödvändigt att byta miljö. Då dög till och med korridoren.

Om det inte varit för att det var hennes engagerat omsorgsfulla arbete som underlättat upptäckten, skulle hon för länge sen tagit sina pinaler och lämnat universitetet för gott. Men det var så fascinerande, upptäckten av DNA. Rosalind hade antagit att nu… nu äntligen, skulle hon bli erkänd som den framstående vetenskapare hon var, en forskare bland andra vetenskapsmän med stort inflytande. Det blev aldrig så.

Text inspirerad av Rosalind Franklins öde, om en liten detalj som fastnade i min hjärna: som varande kvinna fick hon inte vistas i universitetets matsal, det universitet som var hennes arbetsplats.

onsdag 7 september 2011

Lisas satsning

Efter tio år som ekonomiansvarig på Proforma Förvaltnings AB var Lisa fullständigt uttråkad. På morgnarna var stegen från busshållplatsen till företagets port lika skoningslöst tunga som huvudet var kyligt ekande tomt. Hon tryckte sakta ner varje bokstav och siffra på tangentbordet, en i taget, det var helt omöjligt att genomföra arbetsuppgifterna effektivt. Hösten genomled hon på något oförklarligt sätt. December och julen kom.

- Vad är det här? frågade hon och betraktade det stora bruna kuvertet som låg i henne knä.
- Min julklapp till dig älskling.

Lisa tvingande in pekfingret i den lilla vrån utan lim på överdelen av kuvertet och drog hårt. Tog fram ett vitt papper med svart och röd stor text.

- Tack för din anmälan till vår kurs i deckarskrivande, läste hon sakta. Men, tack älskling, vad spännande.
- Ja, jag tyckte det verkade som du behövde lite stimulans och du är ju så bra på att skriva texter, det vet jag redan. Kanske är skrivande något att satsa på för dig, vem vet?

Under kursens gång började deltagarna på var sin kriminalroman. Det var det roligaste hon hade gjort på hur många år som helst. Det var det här hon ville, SKULLE, göra! Ett år senare satt hon med ett färdigt manus. Hon kallade boken ”Soloballerinan”, den handlade om en ung kvinna som hittas död i sitt kök i Hällevadsholm. Lisas egen födelseort. En kvinnlig polis får ta hand om fallet.

Lisa formulerade ett kort och kärnfullt följebrev, där hon kortfattat sammanfattade handlingen i boken och berättade lite om sig själv . Det blev de stora kända förlagen som hon skickade sitt manus till. Att hon vågade? En dag ringde det i mobilen. Ett 08-nummer. Hjärtat bankade till.

- Det här är från Bonniers förlag. Vi är intresserade av din bok. Om du vill kör vi. Blir det den succé vi tror, vill vi att du gör en hel serie om polisen från Hällevadsholm.

Dagen därpå gick Lisa raka vägen in till chefen på Proforma Förvaltnings AB och sa upp sig.

tisdag 6 september 2011

Bekymrad

Hon känner sig ideligen osäker på andra människor. Är dessa individer så vänliga som de verkar eller framför de en väl inövad akt? De där som alltid har uppdragna mungipor? Kanske sätter de på sig en mask gjord av transparent gummi och med tilltalande drag, innan de går hemifrån. Förklädnaden gör att de ser lugna och harmoniska ut på utsidan, medan det egentligen blåser orkan i deras inre.

Hennes känslotentakler letar sig långt ut och anar ett skådespel. Det är tröttsamt att känna så mycket. En ständig mental prövning att hela dagarna gå omkring och undra ”gillar han inte mig eftersom han inte svarar på tilltal?” eller ”varför ser hon på mig så där konstigt, ser jag underlig ut?”. Det hade varit mycket skönare att inte vara så sensibel för andra människors vibrationer. Hon är avundsjuk på alla som kan gå genom livet och inte låter sig påverkas. Finns det sådana förresten? Eller låtsas de bara?

lördag 3 september 2011

På vischan (om ett fordon)


Det är bilen som gör att hon aldrig blir en del av gemenskapen. En högfärdig stadsbo ovan vid hur det går till på landet, kommer hon alltid att vara enligt byborna eftersom hon kör omkring i en BMW. Trots att hon har bott i samhället i lika många år som bilen är gammal. En väl bibehållen himmelsblå BMW 328i, årsmodell 1996. För här kör man Volvo, med blek och matt röd eller orange lack och med rost i dörrarna. Eller annars tar man traktorn upp till affären. Ofta ser hon ett antal traktorer med enormt stora däck stå parkerade utanför. Hon noterar att alla är nya och i blänkande tomatröd eller klarblå färg.

torsdag 1 september 2011

Hösttecken

Natten orkar inte längre hålla kvar dagens milda värme. Sex grader plus klockan sju. Morgonen är klar, en gnistrande blå himmel tvingar mig att kisa. Jag öppnar munnen, drar in ett långt andetag sensommarsval luft. I samma ögonblick sköljer en känsla av saknad över mig, det gör ont i magen. Så långt till nästa sommar. Så många dagar och nätter ska passera innan jag åter får möjlighet att ta en simtur i havet. Att efteråt med lätta steg gå fram till duschen som står uppställd på höjden ovanför sandstranden. Låta soluppvärmt duschvatten skölja av stickande torrt salt från min solmätta kropp.