Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 27 april 2020

Oavsett, se ut, slippa


”Sätt igång!”

Madame Noa nickade åt vårt håll. Därifrån hon satt, i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder och med ett blanklackat skrivbord framför sig, kunde hon se oss ovanifrån. Så fort hon rörde sig det allra minsta uppstod ett högt gnällande ljud från stolen som störde mig. Jag hade alltid varit ljudkänslig. Hon stjälpte i sig det sista av drycken i drinkglaset. Jag undrade om det var alkohol. Den jordgubbsröda färgen avslöjade inget. Kunde vara vanlig saft eller vin från Bourgogne.

”Vad då?” ropade vi unisont.
”Låt oss slippa”, sa jag.
”Era skitstövlar. Nu gör ni som jag säger, annars är det ni som åker dit”, sa Noa och slängde i väg pennan hon hållit i handen rakt över bordsskivan. ”Också!” la hon till och spärrade upp ögonen, som genom glasögonens förstoring fick henne att se ut som en lysten uggla ute på jaktstråt.
”Jag totalvägrar. Inga fler”, sa jag och böjde mig framåt. Jag tittade upp och mötte hennes ögon som flammade som om de i det ögonblicket antänts av glöd. Mina axlar skälvde till i en rysning.

”Du vet vilka resurser jag har.”
”Jag gör det bara inte”, sa Brigitte och korsade armarna.

Med ögonen skickade jag en hälsning till Brigitte, ett tack för att hon stöttade mig. Hon kunde ha låtit bli om hon ville. Ge mig hela ansvaret. Hon blinkade tillbaka. Barbie lutade sig fram och la ena handflatan på skrivbordet. Madame Noa stirrade under några sekunder på fingrarna som trycktes mot bordsskivan och log sen lätt. Barbie insåg vad hon gjort och drog snabbt åt sig handen.

”Era dårar! Alla ska röjas ur vägen. Oavsett. Ni kan rutinen. Och du där”, sa Noa medan hon pekade på mig med båda pekfingrarna. ”Räkna med att du får betala priset. Den här gången.”

Tystnaden i rummet låg tung som om genomlortiga blöta hästfiltar lagt sig över oss. Ilande nålar for fram och tillbaka genom kroppen. Utan att ta blicken från mig drog Noa långsamt ut en av skrivbordslådorna. 

”Ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”


torsdag 23 april 2020

Plåta


Elsa sprang ut på trappan. Kylan som slog emot henne gjorde att hon skrek till. Det gjorde lika ont som den dagen i förra veckan. Sista april var det. Anton hade jagat henne och hon kom för nära brasan. Hon höll på att ramla rakt in bland lågorna. Elsa kunde inte låta bli att gråta. Det sved på kinderna och i pannan. När hon kom hem såg hon i spegeln att luggen hade blivit kortare och några hårtestar var bruna och hopklistrade. Det luktade konstigt också. Anton hade tagit ett foto av henne när hon inte visste om det. Dagen efter gick han runt och visade alla i skolan hur knäpp hon såg ut. Fast det kunde de ju se själva.

Ikväll hade Anton tagit ett hårt tag om hängslena på hennes jeans. Han drog tills det kändes som om hon inte kunde andas. Det var som om allt som hände i världen ville henne illa. Hela tiden var Anton elak. Elsa ville inte ha honom till bror längre. Det var därför hon stod här nu och blev iskall. Nu gick det inte att vända om och gå in, fast hon frös.

Knäppisen skulle hon börja kalla honom. Bara för att det var han som var knäpp. Inte hon. Det kändes bra att tänka på honom som Knäppisen. Anton var för fint. Hon hade sett foton på Knäppisen när han var nyfödd. Hon kunde inte förstå att han varit en sådan söt bäbis.



tisdag 21 april 2020

Iförd


Hon var iförd en ärmlös sommarklänning med generös urringning. Stora röda rosor bredde ut sig över tyget. Jag fick en förnimmelse av att hennes hud var lika tunn som klädedräkten. Rysningar fortplantade sig genom kroppen. Smärtan som jag förmodade att hon fick uthärda. Det gick inte att tänka tanken klar, hur det skulle kännas att stryka med handen över hennes armar. Armar med utslag, snarlika klänningens blommor.



måndag 20 april 2020

Ens


Den första och enda gången jag spelade bingo var strängt taget en alldeles vanlig dag. Senare visade den sig bli ganska speciell. Jag hade lovat Bettan att för en gångs skulle följa med henne. Hon var en riktig bingonörd. Senaste gången vann hon en cykel och jag behövde sannerligen en ny. Jag åkte omkring på mammas som säkert hade fyrtio år på nacken. Som så ofta startade jag tvättmaskinen innan jag drog iväg hemifrån. Den gnisslade betänkligt när trumman sakta började snurra. I bakhuvudet satt alltid en irriterande tagg. När kommer den att krevera av överansträngning?

Jag skruvade på mig i stolen. Gillade inte att sitta bland alla tanter och farbröder vars stora intresse verkade vara att spela bingo. Bettan bligade på mig.

”Ursäkta”, sa jag. ”Inte meningen att se överlägsen ut. Om jag gjorde det.”

Utan att svara, fattade hon tag om den tjocka tuschpennan och böjde huvudet över spelet. Första utropet. Bettan satt som limmad i stolen och tittade inte ens upp på mig en endaste gång, Inte förrän:

”Bingo!”

Jag vann en halv gris! Rättare sagt en kvarts gris, av den anledningen att vi var två personer som ropade ”bingo” i exakt samma ögonblick. Jag blev jätteglad att jag vann. Fast inte över vinsten. Vad skulle jag göra med köttet? Jag som inte gillade fläsk. Det var en cykel jag ville ha. Medan jag grubblade cyklade jag hemåt och hade kommit halvvägs när framhjulet exploderade. Tur att jag var någon meter ifrån. Annars hade jag inte funnits mer.



fredag 17 april 2020

Duka under


Han sa att jag hade två val. Antingen brottas med (eller var det mot?) ett lejon eller kasta mig utför forsen.

”Det finns vissa som har valt forsen. De har trott att det var deras bästa chans. Men det kan jag berätta för dig att de har dukat under, varenda en”, sa han och satte tummarna innanför det breda läderbältet.

Trots min belägenhet la jag märke till hans axelparti, kunde inte låta bli att betrakta hur välformat det var. Hans smala höfter som avtecknades under de tunna minimala benkläderna. Jag hade alltid beundrat honom på avstånd. Med en slags märklig häpenhet gick det upp för mig att det antagligen var sista gången jag kunde njuta av hans uppenbarelse.

”Mot lejonet har du en chans om du är smidig och snabb nog.”

Omkring mig hördes mummel av röster. Jag stod mitt i en ring av människor. Människor som jag kände. Som kände mig. De stirrade på mig. Det var som om vi aldrig tidigare setts. Neutrala miner eller i några ansikten läste jag glädje, skadeglädje snarare. Det kunde inte vara sant. Fast jag visste. Jag hade alltid haft svårt för att underordna mig. Nu var det för sent att ändra sig. Jag hade gått för långt i min iver att bestämma själv.

”Trots allt väljer jag forsen”, sa jag och en våg av fruktan sköljde genom kroppen. Vad hade jag nyss sagt? Mitt öde var beseglat.



onsdag 15 april 2020

Tvista


Jag väntar i det längsta. Tar sen kaffemuggen och går. På långt håll hör jag de välbekanta rösterna. Samma som varje dag vid den här tiden. Bert som med en upprörd ton höjer rösten medan Laura ändå vinner över honom med sin falsettröst.

”Nä nu får du ge dig”, säger Bert. ”Så var det inte alls!”
”Jo det var det!”
”Jag håller med Bert”, säger Janne. ”Precis så var det.”
”Ja exakt så gick det till”, säger Britta.

Jag går fram till kaffeautomaten, trycker på knappen. Cappucino. Under tiden jag väntar på kaffet betraktar jag gänget. Ingen runt bordet lägger märke till mig. Vad skulle hända om jag plötsligt får ett spel och börjar gallskrika? Jag sätter mig ner och sveper kaffet i ett enda drag, tur att det bara var ljummet och sen reser jag mig upp. Jag bölar rakt ut över bordet. Jag som inte trodde att jag hade några röstresurser. Tystnaden som följer. Ögon som bligar, munnar som gapar och kippar efter luft, precis som halvdöda fiskar.



tisdag 14 april 2020

Tiger


Året är 1977

Sängen gnällde till när jag vände mig in mot väggen. Min gamla spruckna säng som behövde bytas ut. Jag stirrade rakt in i tapeten. Samma fråga snurrade runt, runt som en gunga som hamnat i spinn. Vad var det för fel på mig? Var det bara jag som grubblade på allt och ingenting? Jag hulkade som om jag skulle kräkas. Jag vände mig om igen. Det var ljust ute. Jag steg upp, stapplade ut i pentryt och gjorde i ordning te och en ostsmörgås. Mackan tvingade jag i mig. Jag hade inte ätit sen igår och magen skrek fast jag inte var hungrig. I hallen tog jag på mig jackan. Långsamt gick jag nerför trapporna, drog upp dörren till telefonkiosken nere på gatan och slog numret med ett darrigt pekfinger. Hjärtat slog klumpigt, som om jag hade sämsta konditionen och kinderna hettade.
Tre signaler gick fram. Sen lyftes luren.

"Det är jag."

Stillheten la sig. Han teg. Sen något som lät som en suck.

”Säg något.”
”Vad vill du att jag ska säga?”

Hans röst var lågmäld.

"Ger du mig en ny chans?"
"Jag vet inte", sa han. ”Varför skulle jag?”
"Jag behöver stöd för att våga."
"Från vem då?"
"Från dig."

Läpparna var knastertorra. Med möda lyckades jag få ur mig orden som var svåra att artikulera. 
Det blev tyst igen.

"Kom hit", sa han. "Nu."

Jag placerade luren i klykan och gick ut.


torsdag 9 april 2020

Det täcka könet


Du sa att jag inte fick skriva. Att jag hade andra viktigare saker att göra. Som att vara fin för dig till exempel. Köpa en ny klänning eller gå till frisören.

”Det var väl ett tag sen du fräschade till dig, eller hur?” sa du.

Du sa att du tog hand om ditt, att försvara mig mot angripare. Kvinnor behöver ha en man vid sin sida, en trygg mansperson som är beredd att beskydda i alla lägen. Skriva fick jag göra i mån av tid när allt annat var avklarat.

”Och dit kommer du nog aldrig”, sa du.

När du la dig den kvällen hade jag redan packat. När du vaknade nästa morgon var jag borta.



onsdag 8 april 2020

Blommor och bin i slutet på 1960-talet


Jag kommer ihåg den gången vår klasslärare sa att vi skulle få lära oss om blommor och bin. Han blev röd om kinderna och mumlade mer än han brukade. Sen sa han att klassen skulle delas upp. Flickor för sig och pojkar för sig. Vi sjätteklassare tyckte att det var oerhört pinsamt hela grejen. Jag var dessutom kär i Janne och det visste alla. Så mitt i all förvirring om vad som komma skulle drog jag en lättnadens suck. Under ett öronbedövande oväsen från stolsben som drogs längs golvet och gnälliga ljud från skor mot parkettgolv, betraktade vi tjejer när grabbarna släntrade ut. Jag mötte Jannes blick. Mina kinder hettade säkert minst lika mycket som magisterns. Han log.

”Hur ska jag börja?” sa magistern.

Ingen sa något. Madde sneglade på mig med ansiktet hopskrynklat. Jag visste inte om det var för att förhindra ett fnitter att bryta ut eller om hon grimaserade för att hon skämdes å magisterns vägnar. Det gjorde jag.

”Så …, ” fortsatte han och höll upp ett stort brunt kuvert som legat på katedern. ”Här har jag lite idéer. Det var lite roligt eftersom …”

Det blev tyst. Hans röda kinder blossade nu i rosenrött och han skrattade till hastigt.

”… eftersom jag fick det här i brevlådan häromdagen.”

Britt som satt bara några meter från magistern, längst fram och som suttit hopsjunken som en halvtom säck med grillkol, rätade på ryggen.

”Britt, du som sitter nära. Kan du läsa adressatens namn högt så alla hör?”

 Britt sträckte på ryggen ännu mer och lutade sig fram.

”Det står … det står Runa Karlsson.”
”Precis. Och vad heter jag?”
”Runar”, sa Britt och med tungan rullade hon sista bokstaven i namnet. Som en övning i att korrekt uttala bokstaven.

Resten av lektionen om blommor och bin har jag inga minnen av.



måndag 6 april 2020

Fem ord på Ö


”Öh hör du, du!”

Trots att jag hör rösten och någonstans inombords inser att det kan ha varit mig den imbecilla stämman vände sig till, fortsätter jag min promenad. Jag tar ett fastare tag om Nillas lilla hand och sätter näsan i vädret.

”Du?! Ös på du bara som om du gått vilse i öknen och är törstig som en ökenråtta.”

Nu känner jag igen rösten. Min gamla skolkamrat Örjan. Han som inte kunde låta bli att retas och ibland gick till handgripligheter i sin iver att visa andra hur tuff han var. Det sticker till i hjärtat. Jag stannar tvärt. Märker hur Nilla hänger i luften under några sekunder, men jag kan inte hejda mig.

”Är det inte den kackerlackan Örjan? Örjan med sörjan. Var det inte det du kallades?”
”Vad sa du, sa du?!” säger han och tar ett steg emot oss.
”Inget. Ödslar ingen tid på en sådan som du", säger jag och kliver bakåt.

Min dotter hänger som en trasdocka i min hand. Jag släpper greppet och lyfter upp henne i famnen. Jag ser hur hon med en min av avsmak stirrar på Örjan. Det glädjer mig.

”Nu går vi Nilla, vi överanstränger våra nerver om vi står kvar en sekund till.”

Jag betraktar Nilla som med stora ögon och öppen mun nu bligar på mig istället. Hon har nog inte fattat ett dugg, egentligen.

”Nu går vi”, säger jag igen.


torsdag 2 april 2020

Futtig


Hon står i dörren. Jag hajar till, eftersom jag inte har hört henne komma. Hennes små smala fötter är iklädda rosa sidenskor med knutna rosetter runt ankeln. Det är allt jag ser av hennes ben. Den gråblå spetsklänningen döljer resten. Över hennes bleka ansikte flyger skuggor. Färgskiftningarna kommer från elden i den öppna spisen förstår jag efter några sekunder. Jag inser att vi oavvänt betraktar varandra. Jag blir varm om kinderna. Känner mig ertappad. Hon tar några steg mot mig med högerhanden framsträckt. Jag reser mig hastigt upp.

”Så ni har kommit”, säger hon.

Jag ryser av tonen i hennes röst. En aning hes och samtidigt ungflicksljus. Jag tar hennes hand i min och mina läppar nuddar vid hennes handrygg.

”Ursäkta, jag blev mött i dörren. Han följde mig hit och bad mig vänta”, säger jag och böjer på huvudet.
”Inget att ursäkta, säger hon, drar på munnen och lägger huvudet på sned. ”Det var Albert. Han visste att ni skulle komma. Sitt ner.”

Bredvid henne är jag futtig. Så mycket förstår jag. Min klädsel är torftig. Kostymen är trådsliten och den vita skjortan är tunn i tyget av för många tvättar. Hon betraktar mig igen. Inte med en överlägsen attityd. Mer nyfiken. Intresserad.

”Berätta nu”, säger hon och bjuder mig att börja prata genom att visa mig handflatan.