Plåta

Elsa sprang ut på trappan. Kylan som slog emot henne gjorde att hon skrek till. Det gjorde lika ont som den dagen i förra veckan. Sista april var det. Anton hade jagat henne och hon kom för nära brasan. Hon höll på att ramla rakt in bland lågorna. Elsa kunde inte låta bli att gråta. Det sved på kinderna och i pannan. När hon kom hem såg hon i spegeln att luggen hade blivit kortare och några hårtestar var bruna och hopklistrade. Det luktade konstigt också. Anton hade tagit ett foto av henne när hon inte visste om det. Dagen efter gick han runt och visade alla i skolan hur knäpp hon såg ut. Fast det kunde de ju se själva.

Ikväll hade Anton tagit ett hårt tag om hängslena på hennes jeans. Han drog tills det kändes som om hon inte kunde andas. Det var som om allt som hände i världen ville henne illa. Hela tiden var Anton elak. Elsa ville inte ha honom till bror längre. Det var därför hon stod här nu och blev iskall. Nu gick det inte att vända om och gå in, fast hon frös.

Knäppisen skulle hon börja kalla honom. Bara för att det var han som var knäpp. Inte hon. Det kändes bra att tänka på honom som Knäppisen. Anton var för fint. Hon hade sett foton på Knäppisen när han var nyfödd. Hon kunde inte förstå att han varit en sådan söt bäbis.