Ens

Den första och enda gången jag spelade bingo var strängt taget en alldeles vanlig dag. Senare visade den sig bli ganska speciell. Jag hade lovat Bettan att för en gångs skulle följa med henne. Hon var en riktig bingonörd. Senaste gången vann hon en cykel och jag behövde sannerligen en ny. Jag åkte omkring på mammas som säkert hade fyrtio år på nacken. Som så ofta startade jag tvättmaskinen innan jag drog iväg hemifrån. Den gnisslade betänkligt när trumman sakta började snurra. I bakhuvudet satt alltid en irriterande tagg. När kommer den att krevera av överansträngning?

Jag skruvade på mig i stolen. Gillade inte att sitta bland alla tanter och farbröder vars stora intresse verkade vara att spela bingo. Bettan bligade på mig.

”Ursäkta”, sa jag. ”Inte meningen att se överlägsen ut. Om jag gjorde det.”

Utan att svara, fattade hon tag om den tjocka tuschpennan och böjde huvudet över spelet. Första utropet. Bettan satt som limmad i stolen och tittade inte ens upp på mig en endaste gång, Inte förrän:

”Bingo!”

Jag vann en halv gris! Rättare sagt en kvarts gris, av den anledningen att vi var två personer som ropade ”bingo” i exakt samma ögonblick. Jag blev jätteglad att jag vann. Fast inte över vinsten. Vad skulle jag göra med köttet? Jag som inte gillade fläsk. Det var en cykel jag ville ha. Medan jag grubblade cyklade jag hemåt och hade kommit halvvägs när framhjulet exploderade. Tur att jag var någon meter ifrån. Annars hade jag inte funnits mer.