Året är 1977
Sängen gnällde till när jag vände mig in mot väggen.
Min gamla spruckna säng som behövde bytas ut. Jag stirrade rakt in i
tapeten. Samma fråga snurrade runt, runt som en gunga som hamnat i spinn. Vad
var det för fel på mig? Var det bara jag som grubblade på allt och
ingenting? Jag hulkade som om jag skulle kräkas. Jag vände mig
om igen. Det var ljust ute. Jag steg upp, stapplade ut i pentryt och
gjorde i ordning te och en ostsmörgås. Mackan tvingade jag i mig. Jag hade inte
ätit sen igår och magen skrek fast jag inte var
hungrig. I hallen tog jag på mig jackan. Långsamt gick jag nerför
trapporna, drog upp dörren till telefonkiosken nere på gatan och slog
numret med ett darrigt pekfinger. Hjärtat slog klumpigt, som om
jag hade sämsta konditionen och kinderna hettade.
Tre signaler gick fram. Sen lyftes luren.
"Det är jag."
Stillheten la sig. Han teg. Sen något som lät som en
suck.
”Säg något.”
”Vad vill du att jag ska säga?”
Hans röst var lågmäld.
"Ger du mig en ny chans?"
"Jag vet inte", sa han. ”Varför skulle jag?”
"Jag behöver stöd för att våga."
"Från vem då?"
"Från dig."
Läpparna var knastertorra. Med möda lyckades jag få ur
mig orden som var svåra att artikulera.
Det blev tyst igen.
"Kom hit", sa han. "Nu."
Jag placerade luren i klykan och gick ut.
Väl gestaltad vånda.
SvaraRaderaSå välformulerat och bra!
SvaraRaderaTrevlig tisdag :D
häftigt skrivet! Skitbra!
SvaraRaderaBra, jag vill veta fortsättningen!
SvaraRaderaVälskrivet om en laddad händelse. Kändes i magen. Mycket bra!
SvaraRaderaTack! Så roligt att ni läser ♥.
SvaraRadera