Fem ord på Ö

”Öh hör du, du!”

Trots att jag hör rösten och någonstans inombords inser att det kan ha varit mig den imbecilla stämman vände sig till, fortsätter jag min promenad. Jag tar ett fastare tag om Nillas lilla hand och sätter näsan i vädret.

”Du?! Ös på du bara som om du gått vilse i öknen och är törstig som en ökenråtta.”

Nu känner jag igen rösten. Min gamla skolkamrat Örjan. Han som inte kunde låta bli att retas och ibland gick till handgripligheter i sin iver att visa andra hur tuff han var. Det sticker till i hjärtat. Jag stannar tvärt. Märker hur Nilla hänger i luften under några sekunder, men jag kan inte hejda mig.

”Är det inte den kackerlackan Örjan? Örjan med sörjan. Var det inte det du kallades?”

”Vad sa du, sa du?!” säger han och tar ett steg emot oss.

”Inget. Ödslar ingen tid på en sådan som du", säger jag och kliver bakåt.

Min dotter hänger som en trasdocka i min hand. Jag släpper greppet och lyfter upp henne i famnen. Jag ser hur hon med en min av avsmak stirrar på Örjan. Det glädjer mig.

”Nu går vi Nilla, vi överanstränger våra nerver om vi står kvar en sekund till.”

Jag betraktar Nilla som med stora ögon och öppen mun nu bligar på mig istället. Hon har nog inte fattat ett dugg, egentligen.

”Nu går vi”, säger jag igen.