Oavsett, se ut, slippa

”Sätt igång!”

Madame Noa nickade åt vårt håll. Därifrån hon satt, i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder och med ett blanklackat skrivbord framför sig, kunde hon se oss ovanifrån. Så fort hon rörde sig det allra minsta uppstod ett högt gnällande ljud från stolen som störde mig. Jag hade alltid varit ljudkänslig. Hon stjälpte i sig det sista av drycken i drinkglaset. Jag undrade om det var alkohol. Den jordgubbsröda färgen avslöjade inget. Kunde vara vanlig saft eller vin från Bourgogne.

”Vad då?” ropade vi unisont.

”Låt oss slippa”, sa jag.

”Era skitstövlar. Nu gör ni som jag säger, annars är det ni som åker dit”, sa Noa och slängde i väg pennan hon hållit i handen rakt över bordsskivan. ”Också!” la hon till och spärrade upp ögonen, som genom glasögonens förstoring fick henne att se ut som en lysten uggla ute på jaktstråt.
”Jag totalvägrar. Inga fler”, sa jag och böjde mig framåt. Jag tittade upp och mötte hennes ögon som flammade som om de i det ögonblicket antänts av glöd. Mina axlar skälvde till i en rysning.

”Du vet vilka resurser jag har.”

”Jag gör det bara inte”, sa Brigitte och korsade armarna.

Med ögonen skickade jag en hälsning till Brigitte, ett tack för att hon stöttade mig. Hon kunde ha låtit bli om hon ville. Ge mig hela ansvaret. Hon blinkade tillbaka. Barbie lutade sig fram och la ena handflatan på skrivbordet. Madame Noa stirrade under några sekunder på fingrarna som trycktes mot bordsskivan och log sen lätt. Barbie insåg vad hon gjort och drog snabbt åt sig handen.

”Era dårar! Alla ska röjas ur vägen. Oavsett. Ni kan rutinen. Och du där”, sa Noa medan hon pekade på mig med båda pekfingrarna. ”Räkna med att du får betala priset. Den här gången.”

Tystnaden i rummet låg tung som om genomlortiga blöta hästfiltar lagt sig över oss. Ilande nålar for fram och tillbaka genom kroppen. Utan att ta blicken från mig drog Noa långsamt ut en av skrivbordslådorna. 

”Ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”