Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

lördag 27 oktober 2012

Fåtöljen


Det var hans stol. De hade köpt den begagnad i en antikaffär på Andra Långgatan. Där låg en massa antik- och loppisaffärer som på ett pärlband. Dennis och hon hade gått in och ur många av butikerna innan de till slut öppnade dörren till Fåfängans Antik.
      -          Där är den ju! hade han ropat ut. Exakt en sådan som jag vill ha.

Egentligen var det en fåtölj. En sådan som är perfekt att krypa upp i en mulen och kulen höstdag. Eftersom klädseln var sliten, långa lösa tygtrådar hängde ut från stolens sidor, kanske hade den förra ägaren haft katt, hade de låtit en tapetserare klä om den i klarblått kraftigt möbeltyg mönstrad med små stiliserade blommor i vitt. Det var så länge sen, säkert tjugo år.

Hon lyfte armen och svepte med handen fram och tillbaka i luften en decimeter ovanför stolsdynan. Tydligt kände hon hans kropps vibrationer, hur hans väsen gjorde luften kompakt. Hon vågade känna försiktigt direkt på sitsen. Den var fortfarande varm av hans värme. Stolen skulle få förbli hans, bestämde hon. Där skulle ingen annan få sitta. Inte så länge hon levde.

söndag 21 oktober 2012

Trettioåtta år


Jag studerade hans nacke. Tystnaden i kapellet ekade plågsamt i öronen och jag studsade till när kyrkklockorna dånade igång. Brunos grå frisyr liknade en stor bit tovig Svinto.  Idag hade han för ovanlighetens skull dragit en kam igenom kalufsen. Lodräta spår efter kammens tänder syntes tydligt. Säkerligen från en stålkam. Jag satt i bänken bakom och så nära att jag, om jag hade velat, hade kunnat ta tag i en hårtofs och dra till. Prästen stod framför honom, precis intill och tittade ner på Bruno, rakt in i hans ögon och talade artikulerat.
       -          Vi är idag samlade för att ta farväl av Marie-Louise. Lollo, sa han långsamt och med eftertryck.

Brunos svarta kavajklädda axlar skakade okontrollerat. Han tog upp en blå- och vitrutig näsduk i bomull ur fickan och pressade den, först mot näsan och sen drog han den fram och tillbaka under ögonen. Hans guldarmband klirrade.

-          Marie-Louise, Lollo, har jag förstått, var uppskattad av många. Se så många av hennes arbetskamrater som har kommit hit, fortsatte prästen och vinkade med handen bortåt bänkarna till vänster.
Jag vred på huvudet och slängde en blick ditåt. Rader med medelålders kvinnor och en äldre man tittade med allvarsamma ögon tillbaka på mig. Efter några sekunder slets allas blickar bort från mig och istället såg jag irrande osäkra ögon som ömsom tittade på Bruno, ömsom på prästen.

-          Och jag har förstått att du, Bruno, sa prästen och la huvudet lite på sned, alltid kallade Lollo, din älskade.
Brunos axlar riste återigen till i häftiga skakningar och ett lågt stön steg upp ur hans strupe.

Gjorde du? tänkte jag. Under alla dessa år du ha bott ihop med Lollo. Trettioåtta år för att vara exakt. Har jag aldrig en endaste gång, hört dig kalla henne något över huvud taget. Inte ens Lollo. Bara Du, kom hit, eller något liknande. Jag fick en oerhörd lust att luta mig fram, knacka Bruno på axeln och högt fråga.

-          Du, har du något bevis för det prästen nyss sa?

söndag 14 oktober 2012

Ströms hörna


Han använde aldrig slips. Förstod inte meningen med att ha slips. Mannen har två olika sätt att smycka sig, hade någon påstått, slipsen och klockan. Det hade hänt att han haft planer på att gå ut och köpa en slips i en lämplig herraffär. Det förekom ju emellanåt att han blev bjuden på kalas. Senast var det sondottern, Amelia, som ringde och frågade om han ville komma på hennes tjugoårskalas.
-          Men du vill väl inte ha med en gammal gubbe som jag?

-          Jo, men farfar, jag har två kalas, förstår du. Ett för släkten och ett för mina kompisar.
Kanske skulle han gå till Ströms vid hörnet Västra Hamngatan och Kungsgatan? Ströms hörna, som alla kallade den, var en känd mötesplats.
      
      -      Den affären, sa sonen, kan du gå till, de har kvalitetsplagg för mogna män.
Han var sjuttio år, så det passade bra. Dit kanske han skulle våga gå? Faktum var att han gick dit en onsdag förmiddag, när han ändå var nere i stan. Efter ett tandläkarbesök. Det var bara några kvarter därifrån. Han stod länge och studerade alla kolorerade slipsar som hängde i tjocka rader. Rutiga, randiga, prickiga och slipsar med Musse Pigg på. Skulle han ha en sådan kanske? Skulle Amelia gilla den? Sen vände han på klacken och gick ut. Snabbt, innan någon expedit hejdat honom och hann fråga om de kunde hjälpa till.
Han förstod inte tanken med att ha klocka heller. Nu för tiden hade väl alla mobil? Det räckte för honom. Guldklockan han hade fått, när han jobbat trettio år på verkstan, låg sen flera år i byrålådan i sovrummet. Där fick den ligga kvar.

torsdag 11 oktober 2012

Lätt, lätt, lätt


En meter framför mig vippade sig sädesärlan lättsamt fram över promenadstråket. Stjärten vickade och guppade. Upp och ner. Upp och ner. Den såg så lycklig ut. Som om den inte hade några bekymmer. I alla fall inga värda att bry sig om. Jag kände mig avundsjuk. Fast också imponerad. Det verkade så härligt att vara en sädesärla.
Skulle jag våga prova? Kanske skulle jag känna mig bättre sen? Struttande och svassande började jag ta mig framåt. Och faktiskt, det kändes lite avigt men det funkade. Efter bara några få studsande steg kom på mig själv med att skratta rungande och högt och huvudet kändes lätt, lätt, lätt.

lördag 6 oktober 2012

Hans skratt


Jag fick inte behålla min mamma. Inte min pappa heller. Fast det gjorde inte så mycket. Till att börja med. Sen, efter många år började jag sakna min pappa. Jag ansträngde mig för att försöka höra hans röst, hans skratt.
Jag stirrade ut genom fönstret. Genom den böljande gula havreåkern med granklädda berg i fonden, såg jag en tydlig bild av pappa. Jag kände igen hans kläder. Han var klädd i en turkos skrynklig bomullsskjorta med uppkavlade ärmar och beiga chinos. Det var hans favoritklädsel på fritiden. Alltid blå skjorta, fast de kunde vara i olika blå nyanser. På jobbet gällde vit skjorta.

Det mörkbruna håret var som vanligt kammat uppåt och en lock hade letat sig ner i pannan. Jag såg hur han öppnade munnen och visade tänderna i ett stort grin. Men jag hörde inget ljud. Det var ett tyst skratt.