Trettioåtta år

Jag studerade hans nacke. Tystnaden i kapellet ekade plågsamt i öronen och jag studsade till när kyrkklockorna dånade igång. Brunos grå frisyr liknade en stor bit tovig Svinto.  Idag hade han för ovanlighetens skull dragit en kam igenom kalufsen. Lodräta spår efter kammens tänder syntes tydligt. Säkerligen från en stålkam. Jag satt i bänken bakom och så nära att jag, om jag hade velat, hade kunnat ta tag i en hårtofs och dra till. Prästen stod framför honom, precis intill och tittade ner på Bruno, rakt in i hans ögon och talade artikulerat.

       -          Vi är idag samlade för att ta farväl av Marie-Louise. Lollo, sa han långsamt och med eftertryck.

Brunos svarta kavajklädda axlar skakade okontrollerat. Han tog upp en blå- och vitrutig näsduk i bomull ur fickan och pressade den, först mot näsan och sen drog han den fram och tillbaka under ögonen. Hans guldarmband klirrade.

-          Marie-Louise, Lollo, har jag förstått, var uppskattad av många. Se så många av hennes arbetskamrater som har kommit hit, fortsatte prästen och vinkade med handen bortåt bänkarna till vänster.

Jag vred på huvudet och slängde en blick ditåt. Rader med medelålders kvinnor och en äldre man tittade med allvarsamma ögon tillbaka på mig. Efter några sekunder slets allas blickar bort från mig och istället såg jag irrande osäkra ögon som ömsom tittade på Bruno, ömsom på prästen.

-          Och jag har förstått att du, Bruno, sa prästen och la huvudet lite på sned, alltid kallade Lollo, din älskade.

Brunos axlar riste återigen till i häftiga skakningar och ett lågt stön steg upp ur hans strupe.

Gjorde du? tänkte jag. Under alla dessa år du ha bott ihop med Lollo. Trettioåtta år för att vara exakt. Har jag aldrig en endaste gång, hört dig kalla henne något över huvud taget. Inte ens Lollo. Bara Du, kom hit, eller något liknande. Jag fick en oerhörd lust att luta mig fram, knacka Bruno på axeln och högt fråga.

-          Du, har du något bevis för det prästen nyss sa?