Fåtöljen

Det var hans stol. De hade köpt den begagnad i en antikaffär på Andra Långgatan. Där låg en massa antik- och loppisaffärer som på ett pärlband. Dennis och hon hade gått in och ur många av butikerna innan de till slut öppnade dörren till Fåfängans Antik.

      -          Där är den ju! hade han ropat ut. Exakt en sådan som jag vill ha.

Egentligen var det en fåtölj. En sådan som är perfekt att krypa upp i en mulen och kulen höstdag. Eftersom klädseln var sliten, långa lösa tygtrådar hängde ut från stolens sidor, kanske hade den förra ägaren haft katt, hade de låtit en tapetserare klä om den i klarblått kraftigt möbeltyg mönstrad med små stiliserade blommor i vitt. Det var så länge sen, säkert tjugo år.

Hon lyfte armen och svepte med handen fram och tillbaka i luften en decimeter ovanför stolsdynan. Tydligt kände hon hans kropps vibrationer, hur hans väsen gjorde luften kompakt. Hon vågade känna försiktigt direkt på sitsen. Den var fortfarande varm av hans värme. Stolen skulle få förbli hans, bestämde hon. Där skulle ingen annan få sitta. Inte så länge hon levde.