Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 januari 2015

Hon frös


Fortsättning från igår 2015-01-28:

Rysningar jagade genom min kropp. Jag måste få av mig mina dyngsura kläder och ta en het dusch. Redan nu upplevde jag hur skönt det skulle bli att hårt och bestämt frottera min nakna kropp varm och torr. Jag dröjde med svaret.

”Du? Är du kvar?”

”Ja.”

Jag reste mig upp, drog ner blixtlåset på jackan, tog av mig och slängde den på golvet.

”Ska vi ses?”

Av med skorna. Det gick trögt, men med ett gnisslande ljud åkte de av. Sen resten av kläderna, som jag slängde över jackan. Plaggen formade en oformlig mörk blänkande hög på golvet.

”Var?”, ropade jag i riktning mobilen som låg kvar på sängen.

”Vad gör du? Det låter konstigt.”

”Inget. Hos mig. Det får bli hos mig.”

Jag frös. Naken och barfota tassade jag fram till garderoben och tog ut morgonrocken. Jag krängde den på mig, knöt skärpet och drog ihop kragen långt upp under hakan.

”OK. Fler krav?"

”Och inga finter.”

”Nej. Är vi vänner nu? Igen.”

”När kommer du?”

”När du vill.”

Återigen kände jag stela frossbrytningar köra rakt igenom mig. Jag betraktade mig själv i väggspegeln, öppnade munnen och satte pekfingret i gapet. För att hindra kräkreflexen som hotade att ta överhand, lyckades jag istället åstadkomma en torr harkling.

”Förkyld?”

”Nej. Kom då om en timme.”

”Jag kommer.”

 

onsdag 28 januari 2015

Svett


Fortsättning från gårdagens text 2015-01-27:

Något blött slingrade sig från håret, ner över pannan, via näsan, ner på överläppen. Jag stack ut tungan och slickade. Det smakade salt. En oljig blandning av svett och regnvatten.

”Resa bort? Men det går ju inte.”

”Jag struntar i vad du menar går eller inte går”, sa jag och drog bort en blöt hårtest ur pannan.

Jag satte mig på sängen och tittade ner på mina en gång vita gympadojor. Nu flammigt gråbruna. Det skulle bli svårt att få bort smörjan helt. Antagligen skulle det bli en färgskiftning kvar. Kanske kunde lägga dem i Klorin. Nu, innan de torkade.

”Du kan inte bara utebli.”

”Jo, faktiskt.”

”Du skojar.”

”Nej.”

”Du får inget betyg. Bara så du vet.”

Hans röst hade antagit en bitande vass ton som snärtade till i mitt öra. Med ens kändes det alldeles för intimt att höra hans stämma så nära intill mig. Jag äcklades, gjorde en grimas och ändrade till högtalaren.

”Det är tjänstefel.”

Orden ekade ut i rummet.

”Du ska veta att jag kan anmäla dig”, sa jag.

”Ska det vara ett hot?”

”Ja.”

”Du, vi kan väl ses först i alla fall? Du?”

tisdag 27 januari 2015

Kvinnan

Fortsättning från gårdagens text 2015-01-26:


Medan jag sprang uppför trapporna, letade jag i fickan efter nycklarna. På väg upp, på andra våningen, öppnades en dörr. Jag stannade tvärt. Genom en springa på ungefär en decimeter kunde jag urskilja min granne. En kvinna i sextioårsåldern med smålockigt gråsvart hår. Säkert permanentat. Ibland såg jag henne genom köksfönstret komma hon gående över gården, med en enorm blå plastkasse hängande över ena axeln. Den var alltid så tung att jag kunde se att den tyngde ner skuldran så att hela kroppen såg skev ut. På väg till tvättstugan. Kvinnan var kort till växten och med stabbig kroppsbyggnad. Vaggande från sida till sida tog hon sig långsamt fram.

”Hedström! Jäkla Hedström!”, ropade hon genom glipan.

”Vad?”

”Hedström har fönstret öppet fast hon inte är hemma. Det blir kallt.”

Jag brydde mig inte om att svara utan sprang vidare upp till tredje våningen. Fipplade med nyckeln. Fick upp dörren. Utan att ta av mig varken leriga skor eller genomvåta kläder spatserade jag rakt genom lägenheten in i sovrummet. Tog upp mobilen som låg på nattduksbordet och letade fram kontakten. Jag tryckte på knappen. Hjärtat slog. Jag flåsade. Slängde en snabb blick på de smutsiga blöta spåren jag lämnat efter mig.

”Jag ska resa bort”, hojtade jag rakt in i telefonen.

 

 

måndag 26 januari 2015

Regn och runda


Regn, Runda, Rak, Rasande, Rabiat
 
Regnet vräkte ner den dagen. Och det blåste hårt. Det stämde helt och hållet med mitt humör. Vi bildade en triangel, jag, regnet och vinden. Jag stod och stirrade ut genom sovrumsfönstret en stund. Regndropparna låg horisontellt i luften och de avlövade lindarnas grenar i parken mitt emot, smiskade vilt omkring sig.  Jag tog på mig jackan, satte mössan långt ner i pannan och gick ut. Vinden slet i mig, regnet drämde till mig. Jag slogs mot vädret. Framåt, till varje pris.
En vattenpöl lika bred som den asfalterade promenadvägen uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett flyktigt beslut att runda pölen via gräset, till höger. Vänstra foten, iklädd gymnastikskor, försvann ner i leran, ända upp till ankeln. Iskylan gjorde ont ända upp i låret. Jag satte i även högerfoten och gick tjurskalligt vidare med så bastanta steg att leran stänkte upp i ansiktet. Efter en stund försvann det isiga i skorna, men känslan av dy kring tårna fanns kvar.
När jag närmade mig hemmet sköljde segerkänslor genom kroppen. Jag hade vunnit över vädergudarna. Jag böjde nacken bakåt och lät regnet spola rent mitt smutsiga ansikte och rinna ner över halsen. Nu var jag beredd. Nu skulle jag ringa.

 

 

torsdag 22 januari 2015

Utanför ICA


Jag var stressad. Hade med snabba steg halvsprungit till ICA Effkås på Kungsladugårdsgatan. Utanför butiken satt en man på en tom uppochnervänd drickaback. Iklädd tjock täckjacka, stickad mössa nerdragen över ögonbrynen och torgvantar. När han hälsade på mig stod utandningsluften som ett arktiskt moln runt hans ansikte. Jag nickade kort och rusade in. Jag visste att det var tomt i kylskåpet. När jag stod i kön till kassan insåg jag att två stora papperskassar behövdes för att få plats med alla varor. Glasdörrarna gled upp och jag tog ett långt steg ut. I samma ögonblick försvann fötterna och jag befann mig i luften. Allt hände besynnerligt sakta. Jag kände tydligt att jag flög. Sen kom dunsen. Det smärtade våldsamt i baken. Hela kroppen värkte. Jag halvlåg på trottoaren med armarna lyfta högt och höll krampaktigt i kassarna. De var tunga. Ett högt skratt fyllde luften bakom mig. Jag satte ner kassarna på marken, med bägge händerna som stöd drog jag mig långsamt upp. Utan att vända mig om och titta på mannen, borstade jag av kappan, tog tag i kassarna och började gå därifrån. Skrattet ekade efter mig.

onsdag 21 januari 2015

Massan


Det var med samma häpnad. Samma förundran som när jag åkte av motorvägen kantad av resliga  lindar, djupgröna buskar och höga kullar. Avfarten som var en grönskande ogenomtränglig tunnel. För att strax efter upptäcka att, där borta, fanns det liv. Bakom kröken hade det hela tiden pågått en vanlig vardaglig existens. På andra sidan den täta vegetationen och massan av svart asfalt. Det var samma förnimmelse nu, när jag såg rakt in i ansiktet mitt emot mig. Djupa veck i pannan, insjunkna kinder och ofärgade snipiga läppar. Mitt eget ansikte.

tisdag 20 januari 2015

Allers


Min mormor prenumererade på Allers. Mamma avskydde veckotidningar.

”Det är bara smörja”, sa mamma. ”Ta en bok i bokhyllan och läs istället och lär dig någonting på köpet.”

Hela vintern längtade jag till sommaren. Då skulle jag äntligen få läsa Allers följetong. Jag visste att inte mamma skulle kommentera, eftersom i så fall skulle ju mormor höra och kanske bli ledsen. Så mamma höll tyst. Direkt efter det att jag och mina föräldrar klivit in i stugan rusade jag in i sovrummet. Jag drog ut den stora högen av tidningar som alltid låg i undre hyllan i mormors nattduksbord. Där låg säsongens alla nummer. Innan jag började ordna tidningarna i nummerföljd smög jag in i finrummet och snodde åt mig några polkagriskarameller som låg i en rökfärgad glasskål i vitrinskåpet och la i fickan på mina blåjeans. Sen tog jag ett språng upp i sängen och la mig till rätta med några stora mjuka kuddar under nacken.
Så började jag. Den här gången handlade följetongen om en ung kvinna som hade varit med om en bilolycka. Hennes fästman körde. Olyckan förorsakade att hon tappade minnet. Kvinnan tyckte att han hade tålamod med henne. Det var ju hon som var orsaken till deras kärleksproblem, eftersom hon inte kom ihåg honom. Hon drog sig ur hans omfamningar. Han var som en främling. Trots allt gick hon till slut med på att de skulle gifta sig. Det var ju planerat redan innan, som han påpekade. På bröllopsdagen satt hon vid sminkbordet och betraktade sig själv brudklädd i spegeln. Hennes kinder var bleka, de blå ögonen blanka och hon hade en liten rynka mellan ögonbrynen. Hon rättade till slöjan i vintervit genombruten spets. Då. Precis då kom minnet tillbaka. Fortsättning i nästa nummer. Och det fattades. Tidningen fanns inte i högen.

måndag 19 januari 2015

Kommentaren

Erik använde aldrig slips. Förstod inte meningen med att bära slips. Det hade hänt att han haft planer på att gå ut och köpa en i någon opretentiös herraffär. En enkel butik kunde han nog våga sig in i. Det förekom faktiskt emellanåt att han blev bjuden på kalas. Senast var det sondottern, Amelia, som ringde och frågade om hennes farfar ville komma på tjugoårskalas.

”Du vill väl inte ha med en gammal gubbe som jag?”

”Men farfar, jag har två kalas, förstår du väl. Ett för släkten och ett för mina kompisar.”

Några dagar innan kalaset slog det honom att han faktiskt ville gå. Men som en prydlig farfar. Måste ha en slips. Klockan elva på förmiddagen, dagen före Amelias fest, tog han 11:ans spårvagn från Mariaplan till Domkyrkans hållplats. Där gick han av och sneddade över gatan till Ströms, i hörnet Västra Hamngatan och Kungsgatan. Den affären, hade Amelia sagt när han kommenterat att han inte kände till några bra herrekiperingar, hade lämpliga plagg för mogna män. Han var sjuttio år, så det passade bra. Han stod en stund utanför och noterade att folk gick in och ut. Kikade in genom det enorma skyltfönstret. Det var inte helt tomt. Efter en kvart gick han in. Till vänster om honom stod två kvinnor bakom disken.

”Välkommen in”, sa den ena och log med gnistrande tänder och jordgubbsröda läppar.

Hon hade mörkbrunt blankborstat hår som var avklippt i jämnhöjd med axlarna.

”Jag ska… bara titta”.

”Varsågod. Säg till om ni vill ha assistans, bara.”

Erik stod länge och studerade alla färgglada slipsar som hängde i breda rader. Rutiga, randiga, prickiga och slipsar med Musse Pigg på.

”Är det något speciellt ni är ute efter?”

Han svängde runt. Hon stod så nära att hans ena axel snuddade vid hennes. Han vände på klacken och trängde sig förbi kvinnan. Utanför affären svängde han höger och gick med snabba steg längs Kungsgatan. Ända fram till Östra Hamngatan, innan han stannade. Den gälla klangen av en spårvagn som närmade sig korsningen skrek i hans öron. Vad skulle han med en slips till?

 

lördag 17 januari 2015

Påven Johanna




Ta en bok. 

Slå upp sid 47. 

Skriv en text baserad på tredje meningen

Jag tog boken som heter "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross: 


Instinktivt trevade han efter faderns hand, men hejdade sig genast då han mindes moderns ord.

”Tänk på det, min son, att du har fyllt sju år. Nu kräver din far att du ska vara självständig. Visa dig aldrig rädd, även om du är det.”

”Varför inte, mor?”

Hans känsla för vad modern sa var dubbel. Samtidigt som han var stolt över att han tydligen hade kommit upp i en aktad ålder, var det massor av saker han fortfarande var rädd för.

”För att du är man. Du är den som i framtiden, när du tar dig en hustru, blir familjens överhuvud.”

Han hade stått framför sin mor som satt på en köksstol framför den enormt stora öppna spisen. Värmen hettade mot hans ena kind. Det höga ljudet av några sprakande tjocka vedträn som fadern hade ställt upp så att de stöttade varandra, lät tryggt. Han stirrade in i flammorna och blev bländad av den lysande blå färgen som fladdrade längst in i lågornas kärna.

Nu drog han tillbaka handen och tittade samtidigt upp mot sin far. I samma ögonblick snubblade han på en tjock rot som låg precis där han placerat sin högerfot. Han lyckades låta bli att ramla, men förstod att han måste titta rakt framför sig, för att klara att hålla balansen på den slingrande stigen. För att hinna med i faderns hastighet var han tvungen att hela tiden halvspringa. Men det hade varit något. Något som nyss hade rasslat till i skogen bredvid dem. Han hörde steg.

onsdag 14 januari 2015

Kvinnan


Ikväll ska jag träffa en kvinna som jag inte har sett sedan 1990. Tidigt i juni var det. Det hade varit en ovanligt mild vår, vilket hade gjort att syrenernas violblåa blomklasar redan var på väg att vissna. Vi satt på Café Husaren i Haga, på uteserveringen. De klassiskt snirkliga cafémöblerna i vitmålat stål var charmigt slitna och stod direkt på de skrangliga gatstenarna. Där färg fattades tittade rostbrunt fram fläckvis på bordet vi satt vid. Jag satt och vinglade en aning på min stol. Funderade just på om jag skulle rätta till stolen och hade precis svalt en mun kaffe.

”Du tror att du är snygg, eller hur?”

Jag satte ner muggen med kaffe på bordet och stirrade på henne. Jag kunde inte se hennes ögon eftersom de var dolda bakom ett par stora fyrkantiga svarta Ray Ban.

”Men det är du då rakt inte”, fortsatte hon. ”Visst tror du det?”

”Jag tänker inte svara på det”, sa jag och tittade ner i bordet.

”Och charmig. Inbillar dig att du kan charma vilken karl som helst.”

”Varför skulle jag tro det.”

”Tro inte att jag vet att du har siktet inställt.”

”På vad?”

”Min man.”

Precis i det ögonblicket blev det svart. Jag har inte en aning om vad som hände.  I nästa medvetna moment fann jag mig själv springande uppför Aschebergsgatan. Det kändes klibbigt på bröstet. Jag tittade ner. En stor brun kaffefläck bredde ut sig över den vita blusen.

Nu hade hon letat reda på mig på Facebook. Ville att vi skulle träffas. Vi kom överens om att ses. Ikväll.

 

 

 

måndag 12 januari 2015

Vilan

Fortsättning från 10 januari och upplösning:



En timme senare låg de raklånga och vilade bredvid varandra i den fuktiga mossan. Svettiga och flåsande. Doften från naturen var så intensiv att den gjorde henne yr. Hon fokuserade blicken och stirrade rakt upp i himlen.  Grantopparna högt, högt däruppe vajade i vinden. Hon fick en förnimmelse av balettdansöser som med stolt höjda huvuden och långa halsar sakta svängde över knarrande parkettgolv.

”Jag vet allt nu”, sa han. ”Hemligheten. Din hemlighet.”

I samma ögonblick som hon uppfattade hans ord hände något med hennes kropp. En glädje i bröstet. Euforin från språngmarschen försvagades inte utan blev starkare. Hans röst, hon hörde det i hans tonläge. Det fanns en möjlighet, att han inte fördömde.

”Det jag inte kunde acceptera var att du inte sa sanningen.”

”Och nu?”

Tystnaden. Det enda hon hörde var susandet i granarna, omgivningens dova briser. I henne tycktes tystnade vara evig. Innan han svarade. Hon vågade inte titta på honom.

”Jag vill förstå dig. Jag vill att vi gemensamt försöker arbeta oss upp ur avgrunden vi har hamnat i.”

Lättnaden, att äntligen kunna vara ärlig. Kasta av sig blytyngden som hängt över hennes axlar så länge. Hon ville kasta sig upp och ropa, men låg kvar bredvid honom.

”Varför sa du inget? Varför?”

”Då hade du lämnat mig.”

Orden riktade hon mot himlen, mot de tunna molnen som rörde sig däruppe. Han satte sig upp och tog tag i hennes axlar. Vände henne mot honom. Hon tvingades se honom i ögonen.

”Det får vi aldrig veta, men du gav mig ingen chans att välja.”

”Nej. Hur fick du veta?”

”Dina föräldrar. De fick lova på heder och samvete att inte tala om att de berättat. Det var svårt för dem.”

”Jag är en feg människa.”

”Nu har du chansen att ändra på det. Att säga det till mig.”

Han tog tag i hennes bägge händer och kramade lätt.

”Säg nu.”

Hon tog sats, öppnade munnen, kände hur läpparna skälvde.

”Jag är könsopererad.”

lördag 10 januari 2015

Frisk luft


Fortsättning från 8 januari:

 
 
”Jag var tvungen att få veta varför.”

”Du ljög för mig. Sa att du skulle på tjänsteresa.”

Hon höll fram det tomma glaset. Armen kändes tung och vinglaset darrade till. Han tog det ifrån henne och ställde ner det på bordet. Hon stirrade på den rubinröda drycken som med ett lågt brus rann ner i vinglaset. Minimala bubblor blänkte längs vinglasets insida. En efter en dunstade luftpärlorna bort.

”Ja, jag var inte ärlig mot dig. Vi har inte varit ärliga mot varandra.”

”Nej.”

”Kanske dags att vara det. Om vi vill rädda vår relation”, sa han och satte sig mitt emot henne.

Han tittade på henne, oavvänt. Ögonen var inte längre svarta, hon såg tydligt en ljusare glimt framträda. Stråkarna av ångest som ilat genom hennes kropp började mattas av. Han vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Regnet hade upphört och en blek sol började skymta mellan bortflyende moln.

”Vet du vad jag skulle vilja göra?”, sa han och tittade på henne igen.

Hon skakade på huvudet.

”Ta en promenad i skogen, andas in frisk luft.”

”Nu?”

Förvirring spred sig i hennes hjärna.

”Ja, nu”, sa han och reste sig häftigt upp från köksstolen. ”Jag behöver skaka av mig instängdheten. Precis i denna sekund fick jag en sådan oemotståndlig lust att bara slänga mig ner på marken. Ligga på mjuk våt mossa och strunta i att jag blir blöt. Slicka i mig droppar från ditt ansikte.”

Hon kunde inte låta bli att le. Hans livslust spred sig och delades av henne. Hon ville också. Fick tydligt begär efter både honom och naturens renhet.

torsdag 8 januari 2015

Närvarande

Fortsättning från 2015-01-07


Hon böjde på ryggen, höll sig om magen och gled ner på golvet.

”Jag har inte varit på någon tjänsteresa”, sa han och satte sig på kanten av sängen.

”Har du inte?”

Hennes röst var skrovlig och hon harklade sig högt. Ljudet av den egna rösten skar i hennes öron.

”Var har du varit?”, sa hon.

Han reste sig upp och gick fram till henne. Räckte fram handen. Hon tog tag i den och han hjälpte henne upp.

”Kom. Vi går ut i köket. Jag behöver ett glas vin.”

Hon gick efter honom och satte sig vid köksbordet. Hon tittade på den röda amaryllisen. Vid blommans fot satt en liten glad porslinstomte nerstucken i jorden. I ena handen höll tomten en brun säck och den andra var höjd till en vinkning. Amaryllisens blekröda kronblad hängde kraftlöst och skrynklade sig i kanterna. Julen var slut för länge sen. Vid ljudet av korken som ploppade ur flaskan hajade hon till och vände sig mot honom.  Han ställde två tulpanformade stora vinglas på bordet. Sakta hällde han vin precis upp till det ställe där glasen var som vidast. Han hade alltid varit noggrann. Med det mesta. Hon visste att han för något år sen hade läst i ett specialmagasin, att man aldrig skulle fylla glasen mer än till en tredjedel. Detta för att lätt kunna svänga runt vinet utan att spilla och mycket bättre känna aromen.

”Jag har gjort efterforskningar”, sa han.

Han gav henne ena glaset, sniffade med nosen långt nere i sitt. Hon tog en djup klunk utan att bry sig om att dofta först. Och en till. Hon kände vinet rinna nerför strupen.

”Varför?”

”För att jag… Tror du inte att jag fattade?”, sa han och sippade på vinet.

”Nej.”

”Jag var tvungen. Du ville inte. Du var inte mentalt närvarande, när jag frågade. Du distanserade dig”, sa han och nu tog han en stor slurk. ”Från mig.”

Med en liten smäll satte han ner vinglaset på bordet. Vinet skvalpade.

”Jaha.”

Hon kände sig helt kraftlös.

 

onsdag 7 januari 2015

Körde


Fortsättning från 6 januari:

Hon stod kvar i hallen och såg honom försvinna in i sovrummet. Efter några sekunder hörde hon ljudet när han drog upp det grova blixtlåset på resväskan. Hennes hjärna brände och nerverna körde runt i magen. Hon mådde illa. Med några hastiga steg var hon framme vid sovrumsdörren. Han stod böjd över väskan som låg uppslagen på deras dubbelsäng. På det vita överkastet såg hon tydligt två fläckar från väskans smutsiga hjul.

”Ska du inte säga något?”, sa hon och la armarna i kors över bröstet.

Hon tog ett steg in i rummet. Nu stod hon nära honom.

”Jag väntar på att du ska börja.”

Han tittade fortfarande ner i väskans innandöme.

”Varför det? Hur då?”

Hon hade höjt rösten. Han rätade på ryggen. I händerna höll han några hopvikta vita skjortor. Han vände sig om och placerade dem på skåpshyllan.

”Om du tänker noga efter vet du nog.”

”Nu får du ge dig. Jag har inte en aning om vad du menar”.

”Barn. Du sa att du ville ha barn.”

Han fräste ut orden. Nu tittade han äntligen på henne. Det sved i hennes mage när hon såg hans blick.

”Ja?”, sa hon i en viskning.

”Du visste hela tiden att det var omöjligt.”

 

tisdag 6 januari 2015

Kylan


 
 Fortsättning från gårdagens puff, 5/1:

Bild från:

Han gick några steg före henne. Nu bar han inte väskan längre, utan drog den efter sig. Genom sorlet i hallen hörde hon tydligt att ena hjulet gnisslade. Ljudet skar i öronen. Blixtsnabba bilder, minnen från deras gemensamma liv, ilade genom hennes huvud. Hon betraktade en punkt på hans breda rygg. Deras äktenskap hade inte gått som på räls precis, men de hade alltid tagit sig igenom alla hinder på vägen. De hade aldrig fått några barn. Både två hade gått på ändlösa provtagningar, läkarbesök och behandlingar. Inget hjälpte. Men de älskade varandra. Det hade hon varit helt säker på. Tills nu. Kylan. Hans ögon. Hon kände inte igen hans ögon. De lyste blanka som en mörk vintersjö som nyligen stelnat till is. Han stannade för att vänta in att dörrarna gick upp.

”Var har du bilen?”, frågade han när de kom ut.

Utan att svara gick hon förbi honom och rakt över gatan, fram till bilen. Medan han öppnade bakluckan och lade in väskan, satt hon och stirrade rakt fram. En pust av kall luft, sen satt han bredvid henne. Hon startade, lade in backen och rattade ut från parkeringen. Hon sa inget. Ingen sa något.

Innanför dörren hemma drog hon av sig jackan. Den var fortfarande mörk av fukt. Utan att bry sig om det, knycklade hon ihop den och slängde den på en stol.

”Jag packar upp”, sa han.

Hon sa inget.

måndag 5 januari 2015

Gräva

Forts från 2 januari:


Han såg allvarlig ut. Den spjuveraktiga blicken som annars var hans kännemärke var borta. Han bara stod där, utan att göra någon ansats att gå fram till henne. Hon tog snabbt ner handen och gömde den i jackfickan.
”Så, du kom och hämtade mig”, sa han, böjde sig en aning och ställde ner resväskan, som han bar på trots att den var försedd med hjul.

”Ja. Hur var resan?”, sa hon i hastig ton.

Ingen av dem rörde sig. Han stod stilla och tittade på henne på avstånd.

”Bra.”

Det stack i kroppen, hon blev varm om kinderna. Samma känsla som när chefen på jobbet närmade sig hennes skrivbord. Med sina tjocka läppar ihopknipna kom han ibland gående med långa steg över det gamla knarrande parkettgolvet på kontoret. Stannade abrupt och stod lutad över henne som om han var jätten Goliat som skulle anfalla David. Så nära att hon kände doften av hans skrev och hans utandningsluft gjorde att hårstrån på hennes huvud då och då skälvde till. Hon blev alltid helt tom i skallen, inte en enda redig tanke kunde hon fånga i flykten. Allt ett enda virrvarr. Precis som nu. Hon grävde i fickan efter en näsduk. Hon snörvlade, behövde snyta sig. Samtidigt gjorde hon en framåtrörelse som för att ta ett steg mot honom, men förblev stående.

”Ska vi gå?”, sa han och nickade mot utgången. Vi pratar hemma.”
”Pratar hemma?”, sa hon medan hon drog hårt med pappersnäsduken över näsan.

”Ja.”
Hennes kropp tyngde ner henne. Hon fick anstränga sig för att inte rasa ihop i en oformlig hög på golvet. Med stor ansträngning lyckades hon vända sig. Hon började gå.

fredag 2 januari 2015

Regnet


När hon öppnade bildörren slog första vattenpärlan ner på hennes kind med en smäll och hon ryste av den isiga känslan när den rann ner över halsen. Utan att knäppa jackan klev hon ut ur bilen. Lite vatten skulle inte få störa henne. Hon struntade högaktningsfullt i skyfallet och dropparna som utan nåd vräkte sig över hennes ansikte.

”Äntligen tillbaka!”, ropade hon rakt ut och sprintade över gatan mellan två bilar som kom farande med fräsande däck.

Medan hon stod och trampade på stället gled glasdörrarna långsamt upp. Med långa steg gick hon in i den enorma salen. Hon drog med ena handen över det blöta håret, bort från ansiktet. Ett konstant högt anonymt eko av sorl fyllde ankomsthallen.  En stor dataskärm gav henne uppgiften att flyget redan landat. Den stora utgångspassagen öppnades då och då och grupper med människor med stora väskor och fyllda vagnar spatserade ut. Varje gång sträckte hon på halsen och kikade in i den långa korridoren.

Sen fick hon syn på honom längst bort, långt därinne. Hans gröna rock. Den såg skrynklig ut. Han stod vänd bort från henne, tittade ner på transportbandet. Sen åkte dörren igen. Hon väntade. Nu visste hon att han kommit. Att hon skulle få träffa honom snart. Fem minuter senare stod han framför henne. Ett lågt skratt lämnade hennes läppar. Hon lyfte handen till en vinkning.