Regnet

När hon öppnade bildörren slog första vattenpärlan ner på hennes kind med en smäll och hon ryste av den isiga känslan när den rann ner över halsen. Utan att knäppa jackan klev hon ut ur bilen. Lite vatten skulle inte få störa henne. Hon struntade högaktningsfullt i skyfallet och dropparna som utan nåd vräkte sig över hennes ansikte.

”Äntligen tillbaka!”, ropade hon rakt ut och sprintade över gatan mellan två bilar som kom farande med fräsande däck.

Medan hon stod och trampade på stället gled glasdörrarna långsamt upp. Med långa steg gick hon in i den enorma salen. Hon drog med ena handen över det blöta håret, bort från ansiktet. Ett konstant högt anonymt eko av sorl fyllde ankomsthallen.  En stor dataskärm gav henne uppgiften att flyget redan landat. Den stora utgångspassagen öppnades då och då och grupper med människor med stora väskor och fyllda vagnar spatserade ut. Varje gång sträckte hon på halsen och kikade in i den långa korridoren.

Sen fick hon syn på honom längst bort, långt därinne. Hans gröna rock. Den såg skrynklig ut. Han stod vänd bort från henne, tittade ner på transportbandet. Sen åkte dörren igen. Hon väntade. Nu visste hon att han kommit. Att hon skulle få träffa honom snart. Fem minuter senare stod han framför henne. Ett lågt skratt lämnade hennes läppar. Hon lyfte handen till en vinkning.