Kvinnan

Fortsättning från gårdagens text 2015-01-26:


Medan jag sprang uppför trapporna, letade jag i fickan efter nycklarna. På väg upp, på andra våningen, öppnades en dörr. Jag stannade tvärt. Genom en springa på ungefär en decimeter kunde jag urskilja min granne. En kvinna i sextioårsåldern med smålockigt gråsvart hår. Säkert permanentat. Ibland såg jag henne genom köksfönstret komma hon gående över gården, med en enorm blå plastkasse hängande över ena axeln. Den var alltid så tung att jag kunde se att den tyngde ner skuldran så att hela kroppen såg skev ut. På väg till tvättstugan. Kvinnan var kort till växten och med stabbig kroppsbyggnad. Vaggande från sida till sida tog hon sig långsamt fram.

”Hedström! Jäkla Hedström!”, ropade hon genom glipan.

”Vad?”

”Hedström har fönstret öppet fast hon inte är hemma. Det blir kallt.”

Jag brydde mig inte om att svara utan sprang vidare upp till tredje våningen. Fipplade med nyckeln. Fick upp dörren. Utan att ta av mig varken leriga skor eller genomvåta kläder spatserade jag rakt genom lägenheten in i sovrummet. Tog upp mobilen som låg på nattduksbordet och letade fram kontakten. Jag tryckte på knappen. Hjärtat slog. Jag flåsade. Slängde en snabb blick på de smutsiga blöta spåren jag lämnat efter mig.

”Jag ska resa bort”, hojtade jag rakt in i telefonen.