Fortsättning från 6 januari:
Hon stod kvar i hallen och såg honom försvinna in i sovrummet. Efter några sekunder hörde hon ljudet när han drog upp det grova blixtlåset på resväskan. Hennes hjärna brände och nerverna körde runt i magen. Hon mådde illa. Med några hastiga steg var hon framme vid sovrumsdörren. Han stod böjd över väskan som låg uppslagen på deras dubbelsäng. På det vita överkastet såg hon tydligt två fläckar från väskans smutsiga hjul.
Hon stod kvar i hallen och såg honom försvinna in i sovrummet. Efter några sekunder hörde hon ljudet när han drog upp det grova blixtlåset på resväskan. Hennes hjärna brände och nerverna körde runt i magen. Hon mådde illa. Med några hastiga steg var hon framme vid sovrumsdörren. Han stod böjd över väskan som låg uppslagen på deras dubbelsäng. På det vita överkastet såg hon tydligt två fläckar från väskans smutsiga hjul.
”Ska du inte säga något?”, sa hon
och la armarna i kors över bröstet.
Hon tog ett steg in i rummet. Nu
stod hon nära honom.
”Jag väntar på att du ska börja.”
Han tittade fortfarande ner i
väskans innandöme.
”Varför det? Hur då?”
Hon hade höjt rösten. Han rätade på
ryggen. I händerna höll han några hopvikta vita skjortor. Han vände sig om och placerade
dem på skåpshyllan.
”Om du tänker noga efter vet du
nog.”
”Nu får du ge dig. Jag har inte en
aning om vad du menar”.
”Barn. Du sa att du ville ha barn.”
Han fräste ut orden. Nu tittade han
äntligen på henne. Det sved i hennes mage när hon såg hans blick.
”Ja?”, sa hon i en viskning.
”Du visste hela tiden att det var
omöjligt.”
Hoppas på en fortsättning. En försoning. Ett tecken på att kärleken finns kvar.
SvaraRaderaHär är det kris ... ser fram emot fortsättningen
SvaraRaderaMer, mer, mer... Den här gillar jag. Väl berättat, som alltid. Gillar speciellt detaljen med resväskan som smutsar ner överkastet.
SvaraRaderaJag väntar...
SvaraRadera