Massan

Det var med samma häpnad. Samma förundran som när jag åkte av motorvägen kantad av resliga  lindar, djupgröna buskar och höga kullar. Avfarten som var en grönskande ogenomtränglig tunnel. För att strax efter upptäcka att, där borta, fanns det liv. Bakom kröken hade det hela tiden pågått en vanlig vardaglig existens. På andra sidan den täta vegetationen och massan av svart asfalt. Det var samma förnimmelse nu, när jag såg rakt in i ansiktet mitt emot mig. Djupa veck i pannan, insjunkna kinder och ofärgade snipiga läppar. Mitt eget ansikte.