Vilan

Fortsättning från 10 januari och upplösning:



En timme senare låg de raklånga och vilade bredvid varandra i den fuktiga mossan. Svettiga och flåsande. Doften från naturen var så intensiv att den gjorde henne yr. Hon fokuserade blicken och stirrade rakt upp i himlen.  Grantopparna högt, högt däruppe vajade i vinden. Hon fick en förnimmelse av balettdansöser som med stolt höjda huvuden och långa halsar sakta svängde över knarrande parkettgolv.

”Jag vet allt nu”, sa han. ”Hemligheten. Din hemlighet.”

I samma ögonblick som hon uppfattade hans ord hände något med hennes kropp. En glädje i bröstet. Euforin från språngmarschen försvagades inte utan blev starkare. Hans röst, hon hörde det i hans tonläge. Det fanns en möjlighet, att han inte fördömde.

”Det jag inte kunde acceptera var att du inte sa sanningen.”

”Och nu?”

Tystnaden. Det enda hon hörde var susandet i granarna, omgivningens dova briser. I henne tycktes tystnade vara evig. Innan han svarade. Hon vågade inte titta på honom.

”Jag vill förstå dig. Jag vill att vi gemensamt försöker arbeta oss upp ur avgrunden vi har hamnat i.”

Lättnaden, att äntligen kunna vara ärlig. Kasta av sig blytyngden som hängt över hennes axlar så länge. Hon ville kasta sig upp och ropa, men låg kvar bredvid honom.

”Varför sa du inget? Varför?”

”Då hade du lämnat mig.”

Orden riktade hon mot himlen, mot de tunna molnen som rörde sig däruppe. Han satte sig upp och tog tag i hennes axlar. Vände henne mot honom. Hon tvingades se honom i ögonen.

”Det får vi aldrig veta, men du gav mig ingen chans att välja.”

”Nej. Hur fick du veta?”

”Dina föräldrar. De fick lova på heder och samvete att inte tala om att de berättat. Det var svårt för dem.”

”Jag är en feg människa.”

”Nu har du chansen att ändra på det. Att säga det till mig.”

Han tog tag i hennes bägge händer och kramade lätt.

”Säg nu.”

Hon tog sats, öppnade munnen, kände hur läpparna skälvde.

”Jag är könsopererad.”