Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 oktober 2014

Besatt



Knappast en enda ledig dag utan att hon gick till restaurangen. Hon upplevde inte att det var hon själv som tog beslutet. Det var någon annan, en okänd kvinna som tagit plats i hennes kropp. Som kväll efter kväll gick samma väg, längs hela Stora Gatan, fram till Västra Långgatan och sen till vänster runt hörnet, alldeles invid torget. Hon ville inte, men det gick inte att låta bli. Hon var besatt av honom.

När hon öppnade dörren slog den heta luften emot henne. En blandning av matos och elektrisk direktvärme från elementen. Hon la märke till hur han omedelbart såg henne stå längst upp i trappen. Som om han känt det på sig och tittat upp i exakt rätt ögonblick.

Hon räknade trappstegen ner. Sju stycken. Ett ledigt bord längst inne i ett hörn. Hon drog ut en stol och satte sig. Under tiden hon läste i menybladet såg hon i ögonvrån, att han serverade ett ungt par som satt på andra sidan salen, intill de stora panoramafönstren ut mot gatan. De satt på samma sida av bordet. Hoptryckta som om de var sammanväxta. Hon låtsades rycka till när han en några minuter senare ställde sig intill hennes bord. Hon såg rakt in i hans vita skjortbröst. Sakta höjde hon blicken tills hon såg rakt in i hans stirrande ögon. Det ena blått, det andra grönt.

– Du igen.

– Ja, sa hon, jag igen.
 
 

 

söndag 26 oktober 2014

Som vanligt


Hej morfar och mormor, jag ville bara meddela att jag har rymt. Mormor sa till mig igår att det var bättre att jag försvann och slutade med att som vanligt ställa till det för andra. Så nu gör jag det. Det enda jag gjort som jag inte visste att jag inte fick var att jag tog upp potatisen i landet. Mormor sa ju att jag skulle hjälpa till. Jag har sett att mormor brukar bli trött när hon tar upp potatis. Så då gjorde jag det. För att hjälpa till. Leta inte efter mig. Hejdå.

torsdag 23 oktober 2014

Hänger det ihop?


Mycket har hänt i min omgivning den senaste veckan. En vän har dött, en väninna är sjukskriven för depression. Några andra väninnor undrar varför de är kvar på sina jobb som de inte är intresserade av. Eller egentligen; de vill göra något annat. Något som ger dem mer som människor, de vill utvecklas, känna att de gör en insats. Inte för företaget som producerar saker, varor som vi ska köpa, utan mänskligt. En väninnas man har blivit allvarligt sjuk. En annans kära hund har avlidit.

Och jag ska till läkare imorgon. Senaste tiden har jag grubblat, mer än vanligt, över livet. Varför det blir som det blir. Vi stressar för att leva och överleva. Pengar måste in. Annars hamnar vi på gatan. Tankarna gör mig nervös, rädd. Är det dåligt? Kan funderingarna i sig göra mig sjuk? Hänger det ihop? Kan stress, nervositet över livets skörhet innebära något negativt för min hälsa? Eller är det att förenkla sambanden?

Sisterhood of the World Blogger Award

Jag har blivit nominerad av Pia Widlund till Sisterhood of the World Blogger Award.

http://www.piaw.se/

Tack så mycket, Pia!

untitled

Vad man gör när man blivit nominerad:1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor

Här kommer mina svar på Pias frågor:

1. Vad skriver du på just nu? En roman om tre kvinnors liv (tre generationer)
2. Vad föredrar du att skriva, roman eller novell? Noveller skriver jag ofta, roman alltid en på gång. Kan inte rangordna.
3. Favoritförfattare? Flera, Carlos Ruiz Zafon, Inger Frimansson, Karin Alvtegen, John Irving, Sarah Waters
4. Vem ska spela huvudrollen om din bok/novell blir film? Vet inte, huvudkaraktären är 16 år
5. När skriver du helst? Morgon eller kväll? Morgon
6. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu? Sorgesång av Siri Hustvedt
7. Vad får dig att lägga ifrån dig en bok? Klyschiga karaktärer, för många korrekturmissar
8. Vad tycker du om miljöbeskrivningar i böcker? Gillar inte långa, helst vävas in i handlingen
9. Ska du vara med i NaNoWriMo? nej (har deltagit en gång, kul men stressigt)
10. Bästa rådet till någon som vill börja skriva! Lär dig de basala skrivreglerna, flödesskriv och läs böcker.

Jag nominerar följande bloggare:

Kalle Byx: http://ormanas.blogspot.se/
Foxy: http://kvinna-gudinna.blogspot.se/
Ulla Berglund: http://tankvartskriveri.blogspot.se/
Grå papegoja: http://grapapegoja2.blogspot.se/
Birgitta: http://foto.rudenius.se/
Charlotte: http://ansgarssyskon.se/about/
Maria: http://bielkevonsydow.blogspot.se/
Anne-Christine: http://tantglad.bloggo.nu/
Annika Bengtsson: http://www.annikabengtsson.se/
Marie Ettanbo: http://avtryckisno.blogspot.se/


Jag ställer samma frågor till mina bloggvänner som jag fick, se ovan.

Nu skriver jag ju inte varje dag på min blogg, hoppas att någon av er nominerade ändå kommer att upptäcka inlägget!

måndag 20 oktober 2014

Aldrig mer


Ensamheten tog ett hårt grepp om henne. Med aktiv tankekraft försökte hon mota bort känslan av övergivenhet. Det fungerade inte. Det stela i magen satt som urberget.

Först när han berättade att han skulle åka på kurs till Stockholm under två dagar tog henne hjärta ett glädjeskutt. Äntligen fick hon vara för sig själv, göra vad hon ville hela dagen. Och hela kvällen. Och sova gott på natten utan att bli väckt av snarkningar. Inte kompromissa, inte ta hänsyn.

Med ett stort leende vinkade hon till honom från köksfönstret när han åkte iväg i sin svarta Volvo XC90. Hon gick snabbt in i arbetsrummet och drog för gardinerna. Nu skulle inget få störa henne, inte ens utsikten från fönstret. Hon satte sig vid skrivbordet och startade datorn. Kollade Facebook, några bloggar och Twitter. Inget speciellt tänkvärt att läsa och ingen hade reagerat på hennes nyaste statusrapport som hon hade lagt in, det sista hon gjorde, kvällen innan. Ingen.

Precis när hon, med en ljudlig suck, konstaterat att hennes inlägg i debatten tydligen inte intresserade någon annan än henne själv, hörde hon det distinkta plinget från mobilen. Hon fick ett SMS från sin bror. Han skulle till läkaren. Det var något med magen. Tanken vandrade till meddelandet i gårdagens Dagens Nyheter. Hon förstod inte varför hon slog upp sidan. Aldrig annars fick hon för sig att läsa dödsannonserna. Men den här morgonen gjorde hon det. Hon såg den direkt. Det var som om bokstäverna var självlysande och stack henne rakt i ögonen. Annonsen om ett gammalt ex. Han hade dött. Trots att de inte setts på tjugo år blev hon ledsen. Han fanns inte mer. Aldrig mer.

söndag 19 oktober 2014

Elin, är det du?





http://www.flickr.com/photos/tomflem/11156061066/sizes/z/in/photostream/


Lukten som slog emot mitt ansikte var säregen. En motbjudande ton av härsken utdunstning som gjorde att jag fick lust att hålla andan. Istället andades jag med korta ytliga tag. När jag tog sista trappsteget upp till våning två flåsade jag högt och svetten trängde fram. Med en irriterad gest drog jag med handen över pannan och svängde till höger in i en lång korridor. Jag läste på skyltarna. Allra längst in hittade jag den. Margareta Svensson stod det på mässingsplåten.

– Elin, är det du?
En krokig gestalt hängde tungt över en rollator. Håret hängde i tunna grå stripor över ansiktet. Mellan hårtestarna skymtade jag hennes regnvattniga ögon. Med några stapplande steg närmade hon sig mig sakta.

– Moster Margareta, sa jag.
Jag gick fram till henne, böjde mig ner, la min kind mot hennes och grep tag om hennes ena hand. Huden var sval och mjuk.

– Hur har du det? sa jag samtidigt som jag gick fram till fönstret.
Utanför betraktade jag parken som omgärdade huset. Björkarnas löv hade börjat anta en guldig ton.

– Det här hotellet är inte alls bra.

– Hotellet? frågade jag och vände mig mot henne.
– Det är bara en massa konstiga gäster som bor här.

– Vad menar du? Konstiga?

– Här finns ingen att prata med. På kvällarna när middagen serveras i restaurangen sitter det alltid en massa gäster runt bordet. Helt knäpp tysta och stirrar rakt ut i luften, sa hon och himlade med ögonen.
– Jaså?

– Ett antal gånger har jag försökt sätta igång konversationer, men nej då. Vad jag än pratar om, får jag inga svar, fortsatte moster Margareta och slog ut med ena handen.

– Kan du få byta hotell, kanske? Har du hört dig för i hotellreceptionen?

– De har inga lediga rum på andra ställen. Fullt i hela stan.
– Men det kanske kommer, sen.

– Vi får se. Jag får nöja mig så länge. Får jag bjuda på en kopp kaffe?

onsdag 15 oktober 2014

Hal is

Kärlek. Inte omedelbart. Först efter några år upptäckte jag dig. Jag tyckte att du var sympatisk, behaglig. Aldrig la du ut texten, krävde ingen speciell uppmärksamhet. Du bara fanns där, utstrålade ett lugn. Den här kvällen pratade någon länge. Länge. Vem det var, har jag glömt. Jag hörde hennes höga entoniga röst, men lyssnade inte. Jag sträckte mig fram mot soffbordet för att ta tag i vinglaset. Min blick råkade landa på dig. Jag blev fångad. Ditt sätt att betrakta mig, dra fingrarna över hakan. Jag insåg. Du lyssnade inte heller. Vi reste oss samtidigt. Gick ut på balkongen. Det var vinter, minusgrader och snö i luften. Du öppnade munnen. Vit rök böljade ut mellan dina läppar.

”Vilken befrielse”, sa du. ”Frisk luft.”

Jag drog med fingrarna över balkongens räcke. Det var hal av tunn is. Du satte din hand över min. Flätade in dina fingrar i mina. I dunklet såg jag din profil. Den trubbiga näsan och runda hakan. Trots den kalla isen mot min handflata frös jag inte.

torsdag 9 oktober 2014

Planen


– Kan den där jävla motorn inte starta snart? Jag fryser så in i helskotta, ropade hon över bullret från startmotorn som långsamt drog ett trögt varv till.
Eller om det var för att hon tappat tålamodet som hon hojtade. Hon såg hur hans kropp stelnade till. Iakttog hur han tog bort handen från startnyckeln och lutade sig bakåt.
Det knarrade skärande i bilklädselns iskalla syntetmaterial när han vände sig mot henne.
– Antingen får du hålla tyst, eller också kliver du ur bilen, att tjura hjälper inte ett dugg.
Under några sekunder stirrade han på henne. Med öppen mun blängde hon tillbaka.
– Hur blir det?
– Jag fattar inte, sa hon med stark betoning på varje ord, jag fattar inte varför jag gifte dig med dig.
– Nehej?
– Nej, för planen var att gifta mig rikt, med en snubbe med ambitioner att komma någonstans. Inte med en fattiglapp som bara har råd med en skrotbil som man aldrig kan lita på att den startar.
– Du själv då? sa han, öppnade bildörren och klev ur.
Stilla satt hon och följde honom med blicken när han med några långa kliv tog sig runt bilen, slängde upp passagerardörren, lutade sig ner mot henne och tog ett hårt tag om hennes axel.
– Du, du kan packa dig iväg. Nu!

 

tisdag 7 oktober 2014

Fotot

http://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/11190638055/sizes/z/in/photostream/





Hon hade förstås inte fått gå med. Förbjuden plats för kvinnor. Det var regler hon bara kunde acceptera. Fick istället glädja sig åt att de säkert hade mycket roligare nu, efteråt, när de kom hem till henne . Nu kopplade de av och drack varsin whisky.  Alla fyra. Hon också. Uppklädda var de alla tre, så hälften kunde vara nog. Sällskapet med stort S krävde frack och medaljerna på kavajslaget vid sammankomsterna. Bara det gjorde det omöjligt för henne. Hon hade inga medaljer att visa upp. Men det var till henne de kom, sen. Slöt upp runt henne och ville diskutera, höra hennes åsikter. Karl ville ta en bild. Föreviga tillfället.

– Sätt er tätt ihop, sa han, annars kommer ni inte med allihop.

 – Men du själv då?

– Äsch, jag kan vara med på nästa bild.

Hon förflyttade sig längre till höger på stolen och Tore satte sig bredvid henne, på samma stol. Samtidigt som Karl tog fotot kände hon Tores hand treva sig in under hennes ena skinka.

måndag 6 oktober 2014

Det enda


– Det enda jag kategoriskt föraktar är tvärsäkra människor, sa hon. Sådana som har sin uppfattning klar, no matter what. Inte kan reflektera. Inte kan ta till sig av argument.
Hon lutade sig fram och slog lite lätt med en knuten näve i bordet.

– Jag förstår, sa jag. Om en person har en motsatt åsikt och du tycker att det är solklart att du kan överbevisa denne. Alltså, att du givetvis har rätt. Hur lätt tror du då det är att, bara lägga sig platt och erkänna; ja, du har rätt, jag ger mig?
Jag lutade mig tillbaka i stolen och la armarna i kors över bröstet.

– Är väl inget konstigt med det? Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, svarade hon och höjde på de bruna, perfekt borstade ögonbrynen.

– Så det har hänt att du har kapitulerat?

– Nej, det har aldrig hänt.

torsdag 2 oktober 2014

I mina kvarter


Nytt körkort. I posten kom ett brev från en myndighet att jag måste förnya mitt körkort. Nytt foto, tänkte jag och började leta efter fotoaffärer på nätet. Fanns inga i mina kvarter. Närmsta ställe låg inne i centrum av Göteborg, invid Drottningtorget. Efter några dagars funderingar på vilka ärenden jag kunde göra samtidigt med att jag tog fotot, kom jag till slut fram till att jag inte hade några andra angelägenheter att utföra.

I förmiddags klev jag på spårvagn nummer 11. Klockan var tio. Spårvagnen full. Jag stod upp i mitten av vagnen. Vid nästa hållplats, Majvallen, såg jag på håll en man, iklädd tjocka byxor i camouflagemönster och grovstickad militärgrön tröja, på väg mot vagnens ingång. Han höll ett enormt kolli i armarna. Den bruna kartongen var lika stor som han själv. Under stånkanden klev han på och ställde sig precis bakom mig. En doft av alkohol hittade mina näsborrar. Efter en liten stunds åkande utbrast han:

– Vilket konstigt samhälle vi bor i! Tycker ni inte? Moderater har blivit sossar och sossar har förvandlats till moderater. Tur att mina föräldrar är döda. Vad skulle de ha sagt om de levt idag?

Ingen svarade. Han gick av vid nästa hållplats. Vid Järntorgets hållplats stod vi still några minuter. Jag studerade ett ungt par som satt på en bänk. Så omslingrade, att de såg ut som ett.  När vi kom till hållplats Hagakyrkan, kom en man bärande på ett dragspel ombord. Han satte igång att spela, högt och liksom i en snabbare takt än det var tänkt. Jag upplevde det stressat och såg framför mig hur omöjligt det skulle vara att dansa till hans musicerande. Det skulle bara bli ett underligt struttande. Efter några låtar gick han runt och tog betalt för underhållningen.

Det tog tre minuter att ta kortet. Jag betalade och tog vagnen hem. Inget hände.