I mina kvarter

Nytt körkort. I posten kom ett brev från en myndighet att jag måste förnya mitt körkort. Nytt foto, tänkte jag och började leta efter fotoaffärer på nätet. Fanns inga i mina kvarter. Närmsta ställe låg inne i centrum av Göteborg, invid Drottningtorget. Efter några dagars funderingar på vilka ärenden jag kunde göra samtidigt med att jag tog fotot, kom jag till slut fram till att jag inte hade några andra angelägenheter att utföra.

I förmiddags klev jag på spårvagn nummer 11. Klockan var tio. Spårvagnen full. Jag stod upp i mitten av vagnen. Vid nästa hållplats, Majvallen, såg jag på håll en man, iklädd tjocka byxor i camouflagemönster och grovstickad militärgrön tröja, på väg mot vagnens ingång. Han höll ett enormt kolli i armarna. Den bruna kartongen var lika stor som han själv. Under stånkanden klev han på och ställde sig precis bakom mig. En doft av alkohol hittade mina näsborrar. Efter en liten stunds åkande utbrast han:

– Vilket konstigt samhälle vi bor i! Tycker ni inte? Moderater har blivit sossar och sossar har förvandlats till moderater. Tur att mina föräldrar är döda. Vad skulle de ha sagt om de levt idag?

Ingen svarade. Han gick av vid nästa hållplats. Vid Järntorgets hållplats stod vi still några minuter. Jag studerade ett ungt par som satt på en bänk. Så omslingrade, att de såg ut som ett.  När vi kom till hållplats Hagakyrkan, kom en man bärande på ett dragspel ombord. Han satte igång att spela, högt och liksom i en snabbare takt än det var tänkt. Jag upplevde det stressat och såg framför mig hur omöjligt det skulle vara att dansa till hans musicerande. Det skulle bara bli ett underligt struttande. Efter några låtar gick han runt och tog betalt för underhållningen.

Det tog tre minuter att ta kortet. Jag betalade och tog vagnen hem. Inget hände.