Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 13 september 2018

Minnet av en karusell


Mitt i sandlådan stod en karusell. Trägolvet med dess en gång prydligt målade röda färg hade med tiden fått en matt rostbrun nyans och det nakna träet tittade fram. Två små flickor bakade sandkakor som de sen monterade på höjden. Det skulle bli ett sandslott. Så reste de sig upp. Slottet hade ramlat ihop och blivit en helt vanlig sandhög. De borstade bort sand som fastnat på svettiga händer, armar och nakna ben och gick fram till karusellen. För att få tempo började de flänga runt. Runt, runt. Så tog en av tjejerna sats och tog ett språng upp.

"Hoppa!" ropade hon medan karusellen svängde iväg. "Hoppa nu!"

Den andra flickan snubblade. Höll på att ramla. Hoppade. Missade. Hamnade med ansiktet rakt ner i karusellens golv. Hon skrek. Hon spottade blod och skrek.


tisdag 11 september 2018

Smycket


Det var ett litet smycke. Hon lutade sig fram för att kunna se bättre. Ett hängsmycket i silver med en medaljong. Ett svartvitt foto var placerat i den runda berlocken.  En suddig kvinna med ett barn. Hon vände på den. Snirkliga bokstäver hon inte kunde tyda. För smått. Hon reste sig upp och började leta efter läsglasögonen. Gick runt hela lägenheten. Hon måste sluta med att lägga dem lite varstans. Det funkade inte. Ingen gick omkring med senilsnöre längre, men det var vad hon skulle behöva. På skrivbordet fick hon syn på förstoringsglaset som låg som en tyngd ovanpå några räkningar. Ingen mer än hon som fortfarande skötte ekonomin manuellt genom att lägga allt i ett kuvert och skicka till banken. Alla skötte allt över nätet. Nät betydde något annat för henne. Hårnät eller fiskenät. Eller tennisnät.

Hon slog sig ner igen i läsfåtöljen och satte förstoringsglaset intill. Hennes axlar skälvde till. Kvinnan var bekant. Väldigt bekant. Det var hon själv. Fast det kunde det inte vara. Vem var barnet? Hon hade inga barn. Baksidan. Vad stod det?

Forever
Elfi

Elfi? Ett avlägset minne skymtade någonstans långt där inne i långtidsminnet. Hon fick inte fram det. Elfi.

Mina hemskheter

Veckans utmaning på Kulturkollo ägnas åt verkliga hemskheter, skildringar av brott som lockar, skrämmer och obönhörligen drar in oss i en mörk värld. 

Här kommer mina tre val:


En riktigt bra film är Monster (just det, Monster!). Charlize Theron gör här en mycket trovärdig roll som Aileen Wournos. En prostituerade kvinna som tar gruvlig hämnd på sina torskar. Jag sitter och vrider mig under filmen. Men så bra!

En bok som gjorde mig upprörd och beklämd är 3096 dagar av Natascha Kampusch. Hon som satt fången i ett trångt utrymme i en källare under åtta år. Våldtagen och misshandlad. Går det att komma igen och få ett normalt liv efter en sådan upplevelse?

En serie på Netflix, Making a murderer. Den chockade mig. Det gick inte att sluta titta. Tror jag såg de flesta avsnitten i följd under samma kväll. Hur kunde det hända? Allt kan tydligen hända. I verkligheten. I en håla i USA.





måndag 10 september 2018

Platsen


"Fattar du hur det var för mig?"

Bredvid varandra, med lagom distans mellan oss, hade vi promenerat bort till caféet på andra sidan torget. Egentligen en butik som sålde tidningar och böcker med ett café längst in i lokalen. En grupp tonåringar hade dragit ihop två bord och ställt rakt över rummet. Med en mugg kaffe och en kanelbulle i händerna fick jag tränga mig förbi killen som satt på ena kortsidan. Samtidigt som jag hoppades att jag skulle låta bli att spilla kaffe över hans håriga nacke var jag irriterad över deras totala nonchalans. Inte en ansats att flytta sig. Jag gav dem onda ögat, men det var ingen som la märke till mig.

"Vilket sammanträffande", sa Carola när vi satt oss ner.  "Att se dig här."

Jag tog en klunk kaffe.

"Har du varit här förut?" fortsatte hon. "Alltså på den här platsen. Jag menar ... Norrtälje."
"Fattar du hur det var för mig?" sa jag.

Carola tuggade på smörbullen, svalde.

"Det är så länge sen."
"Tycker du?" sa jag och tittade snett upp i taket medan jag blinkade snabbt. "Lite mer än fem år."
"Lika långt bort som sagan är från verkligheten", sa hon med hög röst.

Tonåringarna skrattade högt så det dånade mellan väggarna. Det var åt något killen på hörnsidan sagt. Jag förstod att det var han som var kungen. Honom alla lyssnade på.

"Vad?"
"Det var bara en fras jag hörde någonstans."
"Visst kommer du ihåg?" sa jag.
"En del."
"Du förstår att det var mobbing du höll på med?"

Carolas axlar skälvde till och hon gjorde en snabb grimas. Under ett ögonblick såg jag rädsla i hennes ögon.



torsdag 6 september 2018

Äsch


Det var som om hennes hjärna kollapsat under natten. När hon reste sig upp från sängen svartnade det under bråkdelen av en sekund och hon svajade till. Hon damp ner på sängen igen och satt stilla under några minuter. En dusch. Tvätta håret. Borsta tänderna. Sen kaffe, starkt kaffe. En ostsmörgås. Fel ordning. Så gjorde man inte. Äsch. Skit samma. Inget spelade någon roll. Utom att idag skulle det ske.

En line up, som polismannen hade meddelat att det hette. I samma stund som han uttalade orden blev hon upprörd inombords. Han lutade sig fram över skrivbordet, knäppte händerna, höjde ögonbrynen och smilade.
"Inte bli nervös nu", hade han sagt. "Det kommer att ordna sig."
Det var hon inte alls lika säker på. Smärtan i magen var precis som hon inbillade sig att det skulle kännas om någon kastat en näve salt rakt in i hennes ögon.
"Det ordnar sig", sa han igen och reste sig upp. "Då ses vi på onsdag. Prick klockan nio", fortsatte han och höll fram handen.

Det var ingen idé att dra ut på tiden. Att komma för sent skulle bara göra allting ännu värre. Hon drog i sig de sista dropparna kaffe och bestämda steg gick hon mot ytterdörren.

tisdag 4 september 2018

Självömkan


Det blev för jobbigt att lyssna på Karin. Leif kunde inte erinra sig ett enda möte utan att hon kommit in på relationen med pappan. Några gånger hade han stuckit emellan med ett råd:

"Jag tror du behöver prata med en psykolog."
"Det är bara psykfall som går till sådana", sa hon och skakade på huvudet så de blonda hårslingorna svängde kring huvudet. "Det är inte jag alls."
"Märker du inte hur förgiftad du är?"
"Rent av hälsovådlig", svarade hon och såg ut som hon skulle börja gråta.

Då tyckte han synd om henne. Så kom han att tänka på sin mamma som ständigt var gråblek i ansiktet av existensens alla plågor och pappa som hade cancer. Av den anledningen var empatin för Karin begränsad. Så var det. Hon hade aldrig visat att hon var bekymrad för hans skull. Det var enbart hon själv som existerade. Han blev förbannad av bara tanken på hur ignorant hon var. Så insåg han. Hon var en fullblodsnarcissist. Det gick inte att få kontakt med henne. Riktigt obehagligt hur hon fastnat i ett kladdigt klister av självömkan. Och han. Han hade gått som en jäkla seg tråd genom deras relation. En tråd utan slut. Hennes pappa.

måndag 3 september 2018

Att ha eller inte ha kontakt



“Det är en sak jag inte har berättat”, sa han.
Kanske anade Karin vad det gällde. Hon var den typen av människa som alltid hade
känselspröten långt där ute.
“Vad?”
Karins läppar hade fått en mörkare inre kant av det röda vinet och han hade svårt att
se igenom dimslöjan som låg över hennes ögon.
“När jag var i Casablanca.”
Diset i hennes blick klarnade en aning och han kunde urskilja att pupillen dragits
samman och blivit små svarta knappar.
“En dag åkte jag tåg till Marrakesh”, fortsatte han.
Hennes axlar skälvde till.
“Till Etta”, mumlade hon.
“Vi sågs ett par gånger innan hon berättade."
"Är det vad jag tror att det är?”
“Jag vet inte vad du tror”, sa han.
“Säg det.”
“Hon har fött en son. Jag är pappan.”
Hennes ansiktsuttryck gjorde ont i honom. Precis som när hon berättade om sin pappa.
När han blev rasande och kastade saker rätt in i väggen.
“Vad tänker du göra?”
Hennes röst var konstig, som om hon fått ont i halsen.
"Det är dig jag vill vara med", sa han.
Karin svepte det lilla som fanns kvar på botten av vinglaset.
"Jag träffade henne under tiden det var slut mellan oss", fortsatte han.
 "Jag vill ha ett glas vin till."