Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 20 januari 2020

Brev


Om jag inte hade gått vilse skulle jag aldrig ha hamnat lika snett i livet, under så lång tid. Det var brevet som ledde mig in på fel väg. Brevet som jag, utan att ana det dubbla sveket, öppnade. Det var på den tiden vi skickade brev till varandra. Riktiga brev som brevbäraren la i brevlådan. När jag sprättade upp kuvertet ramlade ett foto ut och singlade ner på golvet. Mamma. Hon visade tänderna i ett stort skratt och vinkade mot fotografen. En man stod intill henne. Jag såg hans profil. Han kysste mamma på kinden. Det var inte pappa. Ingen underskrift. Jag slukade innehållet. Läste med fladdrande blick. Allt var en fejk. Hela mitt liv. Allt var ljug. Mamma var inte min mamma och pappa … var mannen på fotot.

forts följer ...


lördag 18 januari 2020

Rock


Han hade sin svarta paletå på sig. Jag grubblade på varför. Var han på väg ut? Han satt på sin köksstol. Den var hans enda. När jag ibland hälsade på fick jag sitta på en liten träpall. Efter några minuter kom alltid träsmaken och jag fick ställa mig upp. Hans gamla svarta rock. Den hade jag inte sett på många år. Jag trodde att han hade slängt den för länge sen. Hans högra kind vilade mot bordet. Intill honom stod en assiett med en halväten ostsmörgås. Jag såg märken efter tänder i osten. Ett repigt dricksglas med vad som såg ut som avslagen öl. Det var som om jag kunde ta på stillheten i köket. Jag smekte hans vänstra kind. Den var kall.



torsdag 16 januari 2020

20 november 1962


Datumet har funnits i hennes huvud hela livet. Näst intill. Nu när sjukdomen har tappat tålamodet och vill att hon ska ge sig. Dödens klåfingriga grepp hårdnar om handlederna. Nu måste hon säga det högt flera gånger om dagen. Det är som om datumet vill tyna bort annars. Hon är skräckslagen. Får inte glömma. Varje morgon tar hon det åter i besittning.

Vilken känsla att närma sig hans bröst. Det är en ofattbar förnimmelse när han öppnar famnen och hon låter sig omslutas. Hans händer som värmer ryggen. Hon är fjorton år. Vågar inte titta riktigt. Ser på honom som genom en skir, genomskinlig sommargardin. Hon märker ändå att han ler. Kanske uppfattar hon det med kroppen. De vajar sig igenom I can´t stop loving you med Ray Charles. Tillsammans, gunga sakta, sakta. Ingen vill sluta. Hela kvällen står de på dansgolvet.



onsdag 15 januari 2020

Prata


Hon sa att jag skulle hämta en penna i hennes skrivbordslåda. Hennes skrivbord. En bunt med plastmappar låg i en hög som var placerad längs med skrivbordets ena kortsida. Helt i linje med bordskanten. Högen var uppdelad i exakt lika stora delar mappar i gult, blått och rött. Jag noterade detta utan att tänka efter särskilt. Hålslag och häftapparat tätt, tätt intill. Jag drog ut översta lådan. Rätade på ryggen. Stirrade. En stor packe med pennor låg i räta längor sorterade efter färg. Gemen låg i rader omsorgsfullt placerade åt samma håll och i storleksordning. Allt i lådan var placerat spikrakt. Försiktigt lyfte jag en penna. De övriga rörde sig som tur var inte. Jag drog sakta, sakta igen lådan.

Skulle jag nämna det? Jag behövde aldrig bekymra mig. Jag hann bara sätta mig ner. Hon pratade länge. Berättade om traumat. För fem år sen. Hon rökte mycket. Var en slarver. Struntade i sig själv. En sen kväll satt hon i sängen och tog en sista cigarett. Somnade. Vaknade av att det brann. Hennes nattlinne i akryl smälte på kroppen. Hon vrålade rakt ut. Efter den långa sjukhusvistelsen kom hon hem som en pedant.


tisdag 14 januari 2020

Fri


Jag är fri
friad
frikänd
frigiven

Ut i frihet
flanerar jag
fritt
i fred

Frist
finns
i famnen
på fantastisk flicka



måndag 13 januari 2020

Tårar av svett - Ethel Hedström skrivutmaningen

Tårar av svett sipprar ner över pannan, in i ögonbindeln som har blivit genomblöt av min egen utdunstning. Det svider och kliar i ögonen. Jag hör hur jag gnäller. I ett fåfängt försök att få loss händerna sliter jag som besatt i handklovarna. Det gör ont överallt. Bultar i handlederna, värker i ryggen och nacke. Jag är naken. Hjärtat slår hårt. Jag hasar hit och dit när bilen störtar in i kurvorna och jag kraschar rakt in i sätet framför när bilen stannar med en kraftig inbromsning. En bildörr öppnas. I tystnaden hör jag bara mitt eget flåsande. Jag hatar att inte ha kontroll. Jag hatar att jag inte vet hur jag ser ut just nu. Jag hatar personen som nu tar tag om axlarna och tvingar mig ur bilen.

”Om du visste hur dum du ser ut.”

Jag känner igen rösten. Kan inte placera.

”Naken och hjälplös med håret i oordning. Du som annars har varje hårstrå i total symmetri. Och ..." säger rösten med ett gällt skratt. "Med en stackars slak … ja du vet.”

Ännu ett vasst skratt. Fingrar drar hårt genom mitt hår. Tar tag i en hårtest och tvingar det uppåt, över pannan. Huvudet pressas bakåt av manövern. Jag stönar.

”Så där. En aning bättre.”

Tystnad. Jag kan inte stå still. Vet inte om jag svajar. Mina nakna fötter trampar i grus. Jag börjar skaka av frossbrytningar.

”Ska du inte fråga?”

Jag hostar. Är infernaliskt törstig. Slickar mig om läpparna.

”Ska du inte fråga?” upprepar rösten, nu i ett skarpare tonläge och nu vet jag vem det är.


söndag 12 januari 2020

Sixten


Sixten
var som blixten
Slog till när man inget anade
Rätt var det var banade
han sig en egen gata
Jag kunde inte annat än hata
att han gjorde mig skraj
in the blink of an eye