Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 21 maj 2019

Slöseri


"Du är slöseri med tid", sa hon med bortvänd blick.

Hallå! ville jag ropa. Här är jag! Men jag sa inget. Värken i magen gjorde att jag ville lägga handen över det onda, som ett balsam. Istället rätade jag ännu mer på ryggen.

"Snacka om grötrim. Jag orkar inte ens kommentera dina så kallade dikter", fortsatte hon.
"Jag ... jag är ledsen", sa jag.
"Så banalt. Som när jag frossat på för mycket glass och måste gå ut och kräkas."

Jag ställde mig upp. Fortfarande utan att säga någonting tittade jag på hennes bortvända huvud. Sen gick jag mot dörren.

"Gå bara. Bättre fly än illa fäkta heter det. Det är du faktiskt bra på."



måndag 20 maj 2019

Joker


"Tuva", sa han i en raljerande ton medan han drog på smilbanden.

Han påminde mig om Heath Ledger i filmen The Dark Knight. Istället för den vanliga bleka Roine, såg jag honom som Joker med smetigt målade knallröda tjocka läppar och kletigt hår som stod åt alla håll. Trots att jag tyckte att Joker var läskig var han så mycket intressantare och fascinerande.

"Tuva", sa han igen. "Det är väl inget namn?"
"Jag är döpt till Tuva", sa jag. "Förresten tycker jag att du liknar Joker."
"Vad?"
"Ni är faktiskt lika."
"Lika? Är du helt dum i huvudet?" sa Roine och stack fram huvudet som en tupp som gal och gjorde en grimas som fick honom att se ut som om han satt tänderna i en alldeles för het chilifrukt.

Jag skrattade. Det gick inte att låta bli. Roine tog ett steg mot mig, men han var för långsam. Jag hade redan hunnit hoppa upp på cykeln. I farten vred jag snabbt på huvudet och konstaterade att han gett upp. Han stod kvar mitt på skolgården. Bredbent och med en uppsyn som gjorde att han liknade en iller som stack upp huvudet ur sin håla.



lördag 18 maj 2019

Allan


Allans orkester
spelade i Folkets Park
Hela stan var där

Björkar bildade kransar
Våren ramade in oss



fredag 17 maj 2019

Cafét


Å ena sidan är det bästa hon vet att vara ensam hemma. Att disponera hela sin dag själv. Att inte behöva vara social, anpassa sig efter andra. Konversera ytligt kan hon inte. Hon vet inte hur man gör. Hon säger nej till fester. De få hon fortfarande får inbjudningar till. Hittar på anledningar att inte komma. Har hon någon gång bestämt möte går hon omkring som en stressad stolle hemma och mår dåligt flera timmar innan hon måste dra iväg.
Å andra sidan känner hon sig övergiven. Ibland står hon i fönstret och kollar folk på gatan. Ett sting i hjärtat när hon ser par som håller varandra i handen. Eller en mamma som kommer gående med fulla matkassar och samtidigt har två småttingar som klänger och hänger kring henne. Då blir hon svart i sinnet och vill bara slänga sig ner i sängen och sova bort livet.
Så signalen. Hon hoppar till. Det ringer på dörren. Hon går fram till ögat i dörren och kikar. En man, tror hon. Hon öppnar.

"Jag såg dig i fönstret."
"Jaha?"
"Jag vill inte tränga mig på. Men ... "
"Ja?"
"Jag tänkte precis ta en kopp kaffe på cafét nere på hörnet. Jag tänkte ... kanske du vill följa med?"

Hon tvekar inte, vänder sig om och tar nyckeln.

"Gärna."

Hon vet inte varför. Det är något med hans ögon och läppar.


torsdag 16 maj 2019

Töcken


I ett töcken hörde Ted pappa säga att han fick pallra sig upp nu. Genast. I huvudet surrade en hel drös med flugor, runt, runt.

"Se på mig!" sa pappa.

Ted som hade ansiktet rakt ner i kudden, lyfte sakta på huvudet åt pappas håll. Han lyckades med möda få upp ögonen. I rummets dunkel var pappa suddig. Ted fick ett intryck av pappa stod bakom en gardin av grumlighet.

"Men vad har du gjort med håret?!"
"Ingenting."
"Du är lika flummig som Kurt Cobain."
"Det växer ut."
"Visst. Visst. Men upp nu på momangen. Vi åker till farmor om fem minuter."
"Fem minuter?!"
"Precis."

Fem minuter senare satt Ted i baksätet på Volvon på väg till farmor.  Det första farmor sa när hon öppnade dörren:

"Vad coolt Ted! Jag vill också ha knallrosa hår", sa hon och ruskade på sitt vildvuxna askgråa hår. "Det här riset är ju heltrist."


























Eget foto


onsdag 15 maj 2019

Maj


Hon väntar. En dag i slutet av maj. Bordet är dukat med två kaffekoppar och ett fat med sju sorters kakor. Hon går fram till fönstret och slår upp det på vid gavel. Regnet har nyss upphört. Hon ser några försenade regndroppar som försvinner ner i djupet av en vattenpöl. Luften är så full av fukt att hennes glasögon immar igen. Från våningen ovanför hennes hörs sång. Rösten är lika klar som en droppe friskt regn. Klangen i rösten får henne att associera till pärlor i bleka pastellfärger. Framför sig ser hon en kvinnas halsband som precis brustit och likt toner strömmar ut över nejden.



tisdag 14 maj 2019

Fjällräven


Hon har alltid ryggsäcken slängd över ena axeln. Vi andra har portföljer i svart kalvskinn eller brunt läder. Säkerligen har Hon haft den i många år. Fjällrävens emblem är fransad i kanten och rävens kropp bleknad. Men det är bara som det ska vara. Resten av hennes uppenbarelse går i samma stil. Beige chinos, rödrutig skjorta och en skogsgrön tröja. Jag kan inte låta bli att i hemlighet beundra henne. Hon vågar gå sin egen väg medan jag sneglar på mina kollegor för att inte avvika det minsta lilla. 

Det har faktiskt hänt att jag slängt mig i bilen och åkt hem eftersom jag för sent insett att jag är helt fel. En fredag var det. Alla fredagar ska vi vara ledigare klädda för att markera att det snart är helg. Det är enda dagen som Hon är helt rätt. Fast Hon verkar inte lägga märke till det alls, utan beter sig precis som vanligt. Det verkar så skönt att vara som Hon. Att inte bry sig om vad andra tycker. Att skrida fram i nötta ofärgade chinos som om Hon är klädd i en knallröd aftondress.