Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 maj 2020

Spotta, ingenting och allting


Han reste sig upp så hastigt att det mesta av kaffet skvalpade ur koppen och rann ut på både fat och den vita virkade bordsduken. Hon stirrade på de bruna fläckarna som bildade en svärm på den vita duken som någon en gång i tiden virkat ögla för ögla, maska för maska.

”Just nu har jag en näst intill oemotståndlig lust att spotta. Rakt i ansiktet på dig. Precis som du har spottat på mig, bildligt talat. Hur länge har det här pågått?” sa han, grimaserade och drog med tumme och pekfinger längs mungiporna. ”Du är ta mig tusan falskheten personifierad.”

Det sjöd av tankar genom hennes hjärna. Det var omöjligt att hinna få tag om en enda. Allt var ingenting och allting, samtidigt. Trots flimret i huvudet lyckades hon fokusera och dricka upp kaffet. Hon rätade på ryggen, drog tillbaka stolen och ställde sig upp.

”Du får säga vad du vill. Jag bryr mig inte om det. Nu går jag”, sa hon och la sig vinn om att sakta spatsera ut från caféet. I långsamt mak gick hon över gatan och sneddade över det stora torget.



tisdag 26 maj 2020

Bäck


Hon såg honom redan när bussen närmade sig hållplatsen. Lång och mager, stående med fötterna en aning isär och med ena handen i midjan. Det mörka vågiga håret flög i vinden. Han hajade till. Hon förstod att han uppmärksammat henne. Sen ett smil och en vinkning.

Han gick emot henne. Fortfarande med ett leende på läpparna. Han hade ett speciellt sätt att gå. Långa kliv och han gungade ett par gånger för varje steg. Det såg lustigt ut. Han böjde sig ner och pussade henne på munnen. Han la armen om hennes axlar.

Hon väntade tills de satt på fiket. Mitt emot varandra med en klassisk porslinskopp på fat med bryggkaffe och varsin dammsugare. Hon betraktade hans säregna sätt att dricka. Hon förstod inte hur det gick till, men som vanligt hände det. Den lilla rännilen av kaffe som han snabbt torkade bort från hakan. Hon väntade tills sista kakbiten var uppäten.

”Du … jag har …”
”Vad har du?”

Han stirrade på henne.

”Träffat en annan.”



måndag 25 maj 2020

Jämnt skägg


Han grubblade ofta på epitetet. De sa att han var en typisk medelsvensson. Hur då? Bara för att han var en knegare, hade en fru och tre barn och en Volvo? Jämnt skägg avslutade de raddan av typiska attribut med. Han fattade inte. Vad då jämnt skägg? Vad var det som vägde jämnt? Det ekade givetvis tomt i skallen på dem allihop. De visste naturligtvis inte vad jämnt skägg innebar. Men det gjorde han.

Tänk om de vetat vem han var, egentligen. Att han inte fötts på den här planeten de befann sig på, utan på en helt annan. I ett annat solsystem. Långt bort. På en planet som kretsade kring en stjärna han kunde betrakta däruppe på himlen. På natten, när det var klart och månen inte bländade honom, stod han ofta och stirrade på sitt eldklot. Där någonstans, nära, fanns hans ursprung. 

Människor visste inte att han kunde läsa allas tankar. Det var ofta riktigt jäkla snärjigt, fast han hade mycket nytta av det. Ville inte vara utan förmågan. Det var ett behov, hans livförsäkring. En garanti att han gjorde allt rätt. I tid skulle han bli varskodd om avslöjandet lurade i faggorna.



fredag 22 maj 2020

Aska och pärlor för svin


Mina händer svärtade av livet
I askan hittade jag en pärla
Den lilla skatten lyste marmorvit
skimrade i pastellrosa



tisdag 19 maj 2020

En dålig historia om att grilla

Uppgiften: Att skriva dåligt.

Så här blev min:


Det var en gång två kusiner. Den ena hette Lina och den andra hette Stina. En natt på sommarlovet vaknade Lina av ett ljud. Det lät som det kom från fönstret. Hon gäspade, klev upp och gick fram till fönstret. Där fick hon syn på Stina. Stina hade några små stenar i ena handen och hade precis höjt den andra för att slänga iväg ytterligare en sten. Lina öppnade fönstret.

”Vad gör du?” väste Lina. ”Det är ju mitt i natten!”
”Kom med ut.”
”Varför det?”
”Vi ska leta efter en drake”, sa Stina.
”Var då?”
”Vet inte. Det får vi se. Kom nu!”
”Jag får inte gå ut på natten”, sa Lina.
”Ok då.”
”Men vänta. Jag kommer.”

Lina vände sig om och gick fram till stolen där hennes kläder låg. En blåblommig sommarklänning och en tunn tröja. Hon smög nerför trappan och fram till dörren. Låste upp och gick ut på trappan. Nedanför trappan stod Stina. Plötsligt hördes ett dån.

”Vad är det?” ropade Lina
”Jag vet inte!” ropade Stina och vände sig om, bort från Lina.

Det var då de såg varelsen. Det sprutade eld ur dess gap. Den fyllde hela horisonten. Så stor var den.

”Vad vill den göra med oss när den tar oss?” ropade Lina
”Grilla oss över egen eld, förstås”, sa Stina.
”Nehej?”
”Får man älska sin kusin?”, sa Stina.
”Men hur kan du fråga det nu?!” skrek Lina.
”För att snart är chansen förbi.”
”Att vad då?”
”Att få kyssa dig. Det här kan vara våra sista minuter i livet.”
”Men vi måste springa!" ropade Lina.
”Kyss mig först! Jag vill inte dö utan att ha fått vara nära dig.”

Lina kastade sig om halsen på sin kusin och la en blöt puss rakt över Stinas mun. Känslan av hennes läppar. Det mjuka. Lina hade aldrig kunnat föreställa sig att det existerade skönare läppar. De föll ner på gräsmattan. Ramlade ihop i en enda hög. Rullade runt. Flämtade. Båda två lika blöta av nattens dagg i gräset.



torsdag 14 maj 2020

Fatta galoppen


Om jag inte hade trott på att den som syndar får sona brottet antingen under detta liv eller i döden, genom att var tvungen att uppleva skärselden, hade jag sagt till Karin rakt ut vad jag ansåg. Nu vaktade jag min tunga. Antagligen skulle gud säga att eftersom jag tänker de här tankarna är mitt inre ett syndens näste. Men jag kan inte hjälpa det. Är jag helt förtappad? Tyvärr kan jag inte fråga någon kamrat i församlingen, om de eventuellt har upplevt samma sak. I sådana fall skulle jag bli förskjuten och för all framtid förbjuden att gå över tröskeln till kyrkan. Jag får hålla tand för tunga, eller vad det heter.

Jag anade att Karin ändå förstod vad jag tyckte om hennes utsvävande liv. Hon betraktade mig med den där blicken. Den blicken som jag lärt mig vad den betyder. Jag kan inte säga de orden heller eftersom jag då måste använda svärord och det får jag inte.

Det här är ohållbart. Jag behöver fundera på hur jag ska lösa problemet. Ju längre tiden går desto värre kommer det att bli. Hur ska jag göra för att få Karin att inse att hon måste flytta? Fatta galoppen hörde jag någon säga häromdagen. Det är vad jag vill, få Karin att förstå situationen.



onsdag 13 maj 2020

Fem ord på U


Att leva utan dig vänjer jag mig aldrig vid
Du finns inom mig för alltid
Jag är en del av dig
Du är en del av mig
Under dygnets alla timmar
undrar jag hur det hade varit
om du suttit här bredvid mig

Då berättar jag för dig
Om allt du missat som hänt
Du tycker säkert att allt är upp och ner
Underligt säger du med ett undflyende leende
Skönt att slippa fasligheterna fastslår du sen
Jag vill ändå inte var med längre
Utom att jag saknar dig