Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 9 juli 2020

En frukt


Du har ärrad hud som stelnad lava
Du är sval
viskar till mig när jag skär i dig
och kärnan ramlar ur dig
I rundningen grönskar du

Jag står i en skogsglänta och
andas in doften av kantareller och granbarr
Du smälter mot gommen och insidan av tänderna
Skogens egentillverkade puré
glider ner genom halsen



tisdag 7 juli 2020

Harry och Astrid


Min enda bästa vän, Harry, är frisör. Han har ingen salong utan reser ständigt omkring till alla äldreboende här i trakten och klipper och fönar. Han brukar kalla sig Din hårresande vän. Alla han kommer till skrattar när han säger det. Nästan alla tycker om Harry, utom en av kvinnorna på Smultronbacken, Astrid Svensson. Jag är nästan säker på att hon är dement. Antagligen tar hon igen alla åren hon levt och inte fått utlopp för sin argsinthet, utan gömt den långt inne i kroppen. En av vårdarna som jobbar här berättade för mig att hon under hela sitt vuxna liv levt i ett dåligt äktenskap. Hennes man tvingade henne att huka, att vara hans slav. Klart hon vill ge igen då på dem som finns till hands. Hennes make är död sen en del år. Hon slänger fula ord runt sig till alla som råkar befinna sig i hennes närhet. När Harry kommer säger hon:

”Din Viktigpetter! Du din jäkla stropp! Dra åt helvete!”

Men Harry som på äldre dagar har pånyttfötts och från att tidigare varit ateist nu är hindu, vill vara from. Han ler bara och gör en djup svepande bugning framför Astrid.

”God dag, fru Svensson. Är det en god dag för er idag? Ser ni hur vackert solen lyser idag”, säger han och slänger en blick ut genom fönstret, där det oftast regnar. Men han vet att fru Svensson inte kollar. ”Dessutom är det ju fredag.”

”Jag skiter i vilken dag det är”, säger Astrid Svensson.

Nu för tiden som nybliven hindu, har han märkt att han fått en ny förmåga. Han får varsel om kommande födslar och dödslar. Den här dagen ser han bilden av Astrid Svensson, att hon kommer att somna in i natt och aldrig mer vakna. Därför är han snällare än vanligt. Han vill att hennes sista dag ska vara den bästa på länge.



torsdag 2 juli 2020

Nyfiken


På trappan, Alnäs 22, 1 juli 2020 14:40

Vinden gör att min hud knottras. Jag slår armarna om bröstet, sätter mig på trätrappan och andas in fjälluften. Atmosfären får mig att svamla ord som att hänryckas, andens frukt och gåvor och att försättas i trans. Jag drar in aromen av blöt läderstövel blandad med parfym gjord på pionessens. Som om de var nyfikna på vad som döljer sig längre bort, far vita moln fram över himlen. Då och då när solen tittar fram förvandlas omgivningen till ett ångbad. Vid foten av fjället ser jag kossor beta. Svansar slår bort flugor. En bit längre bort ligger ett annat gäng, vid sidan av varandra, kropp mot kropp. 



tisdag 30 juni 2020

Nyfiken


Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 
Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.



måndag 29 juni 2020

En plats


Skogsgläntan
runt om en djungel av ängsblommor
och högt gräs
står en faluröd stuga med vita knutar
En plats där jag vill vara














fredag 26 juni 2020

Satsa stort


Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.



onsdag 24 juni 2020

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”
”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”