Innan jag hann reagera hade den landat på min handflata. En trollslända med guldglänsande kropp och fyra vingar som skimrade i solstrålarna. Sländans lätta beröring mot huden kittlade. Den betraktade mig med perfekt rundade fasettögon som fick mig att associera till ett hallons yttre skikt av små pärlor. När den lyfte och flög iväg följde jag efter. Då och då vände den och kom tillbaka, som för att stämma av att jag kom med.
Längre och längre in i regnskogen. Ljudet av fåglar och apor ekade. Bruset från vinden som fick de höga träden att vaja och mina steg mot marken fyllde den fuktmättade luften. Det tog bara några sekunder för mitt ljusgröna tunna linne att övergå i en mörk färg. Svetten strilade ner över panna och ögon. Jag drog med fingrarna över ögonen. En aning bättre, det irriterade inte lika mycket. Åtminstone gick det att uppfatta omgivningen. Överrumplad av insikten insåg jag att sländan var borta. Jag saknade min nyfunna vän.
Emellan några grova trädstammar upptäckte jag att jag inte var ensam ändå. Ett par stirrande runda ögon. Den gröna kroppen med rutmönstrad hud, som påminde om sländans fasettögon, slutade i en lång fyllig svans. Jag rätade hastigt på ryggen och klev bakåt. Varelsen tog samtidigt ett par vajande steg mot mig. En leguan i original i verkligheten! Inte i ett teveprogram producerat av David Attenborough. Jag erinrade mig att han berättat att leguaner levde på frukter och blommor. Och en och annan lax om det fanns att tillgå. Kunde jag lita på det?
Ja, går det att lita på..!? Inte värt att chansa.
SvaraRaderaSuperbra uppdriven spänning!
Spännande. Välskrivet.
SvaraRaderaVilken härlig text! Tummen upp minst sagt :D
SvaraRaderaTack så mycket! Roligt!
SvaraRaderaMan kan aldrig lita på nån...
SvaraRaderaNej precis Pia!
SvaraRadera