Vacker

Hon var faktiskt ännu vackrare än jag trodde. Jag kommer mycket väl ihåg den gången när jag såg filmstjärnan Norma Romone i verkligheten. Det var i London och av en händelse befann jag mig på Leicester Square. Jag och Leif hade precis ätit middag på en indisk krog i närheten. Den restaurangen kan jag rekommendera om man gillar indiskt. De har världens bästa myntasås och har en gammal böjd man som vaktar dina ytterkläder.

När vi kom ut var det fullt hallå. Tjockt med folk och jag la märke till att en liten del av platsen var inhägnad med kravallstaket.

"Vad är det som händer?" frågade jag en förbipasserande.

"Norma Romone kommer snart", svarade han.

Norma Romone? Henne måste vi vänta på. Så kom hon en halvtimme senare. Hon klev ur en svart jättelimousine. Det råkade bli så att jag stod precis intill där bilen stannade. Jag såg henne på nära håll. Hennes becksvarta tatuerade ögonbryn, den mörka tjocka linjen som följde ögats form, hennes stora blonda hövolm till frisyr. Och jag såg linjerna. De skarpa rynkorna som bildade en spretig bukett i ögonvrårna, fårorna längs kinderna som snuddade vid den skarpt röda munnen.

Trots det var hon vacker. Faktiskt ännu vackrare än jag hade trott.

Veckoutmaning på Kulturkollo - Diva eller demon?

Veckoutmaning på Kulturkollo: Divor eller dämoner?

Är det divorna som lockar eller dämonerna eller möjligen båda? I konst, teater, litteratur, musik och film.

Jag var lite osäker på vad en demon egentligen innebar. På nätet hittade jag det här (ett utdrag ur inlägget):

"Demon =  En varelse som ej varit människa utan kommer från de lägre dimensionerna. Det finns teorier att demoner inte kan vistas i vår dimension utan hjälp av förslavade andar. Demonen gömmer sig i dessa andar. Demoner är experter på att manipulera. De kan klä sig i vilken roll som helst ... "

När jag läste vidare i texten och insåg att personen "Woozy" på allvar trodde att hen var förföljd av en demon blev jag chockad. Att tro att det finns demoner i annan verklighet än den vi vanliga dödliga lever i. Oj. Beskrivningen på slutet känner jag igen, "expert på att manipulera, kan iklä sig vilken roll som helst". För mig är det en beskrivning av en psykopat. Fast när jag läser och ser ordet "demon" associerar jag till skräckfilm.

Divor är enklare att föreställa sig. Tillbaka till verkligheten. Finns både manliga och kvinnliga i min värld. För mig är det någon som känner sig förmer, slänger uppmaningar och handskar omkring sig, sätter näsan i vädret och kräver speciell behandling.

Några förslag på divor och demoner i kulturen:

En bok om manliga divor:  Doften av en man av Agneta Pleijel. För mig handlar den om det manliga geniet. I sin biografi berättar Pleijel om killar som hon hade en relation med i sin ungdom. De använder härskartekniker mot henne och de ansåg att de alltid gick före. Före henne.

Utmärkta filmer om vad jag kallar demoner:

Djävulens advokat av Taylor Hackford. I rollerna bl.a. Keanu Reeves, Al Pacino och Charlize Theron

Rosemarys baby av Roman Polanski (bygger på en roman med samma namn skriven av Ira Levin) med Mia Farrow och John Cassavetes.

Adress till inlägget om demoner: https://spiritualism.ifokus.se/discussions/5011c686d4ebea6f5400173b-demon-vad-ar-det-egentligen

Jag passar på

Staty

Glider

Passa på

Jag passar på när ingen ser. Mörkret döljer min avsikt. Jag glider, mer än tar ett steg i taget, upp på podiet. Ser mig omkring en sista gång. Vänder mig mot den. Den är verkligen hög. Högre än jag tidigare insett, trots att jag varit där och kollat. För att förbereda mig har jag tränat hårt. Tunga fria vikter, väggklättring och löpträning i terräng. Med fingrarna förnimmer jag strukturen. Den är sträv och skrovlig. Det kommer att funka att få grepp. Jag räknar till tre, sen går det fort. Det tar bara några sekunder att forcera statyn och svinga mig upp på hästen. Sätter mig framför honom. Karl IX. Det är precis att vi får plats. Karl IX och jag.

Framtiden

I går ljög jag för dig och

Igår skrattade jag åt dig

Igår sa jag att du betydde ingenting

Igår sa jag att din röd- och vitrandiga favorittröja var ful

Igår sa jag att du var ett omärkligt vanedjur

Igår sa jag att till dig att je ne regrette rien

men att jag hade fått nog

att i framtiden fanns ingen plats för dig

Den dagen

Den dagen glömmer jag aldrig. Tyvärr, eftersom minnet av händelsen sitter kvar i kroppen som ett infekterat sår. Jag har kommit fram till att jag, för att kunna leva vidare, måste göra en amputation. Planen jag håller på att utforma håller mig sysselsatt under större delen av dygnet. Tanken på att jag snart ska skära bort den delen håller mig helt enkelt vid liv. 

Den här morgonen vaknar jag tidigt. Första impulsen är att jag vet att idag är det dags. Tiden är mogen. Jag äter en stadig engelsk frukost och tar sen en lång het dusch. De oömma kläderna hade jag förberett redan kvällen innan och lagt i rätt påklädningsordning. Svart. Allt var svart, inifrån och ut. Sakta klär jag på mig. Mobilen ligger på nattduksbordet. Jag greppar den och låter den glida ner i ena jackfickan. Målmedvetet går jag rakt genom lägenheten. I hallen tar jag tag i väskan som står redo alldeles innanför ytterdörren, öppnar och går ut.

Ta ton

Bilden kommer från
 https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/

Naturligtvis skulle just hon ta ton. Samma procedur. Och aldrig att hon kunde vara positiv. Alltid negativ, alltid med den gnälliga rösten som gick upp i falsett på slutet. Jag höll mig alltid i bakgrunden, längst ner mot väggen, för att i smyg kunna hålla för öronen. Lite grann bara så att jag ändå hörde vad hon sa. Ganska roligt var det ändå, att hon levde upp till sitt eget rykte. Möte för möte. Från år till år.

"Måste alla andra smutsa ner?" sa hon.

"Alla andra?"

"Jag gör minsann aldrig det. Råkar jag spilla något i trappuppgången går jag genast upp i lägenheten och hämtar skurborsten. En annan sak. Soprummet. Igår var det någon som hade ställt en sliten och äckligt smutsig kaffebryggare på golvet. Den hade väl en gång i tiden varit vit men nu var den mer brunfärgad. Menar han eller hon att någon annan ska ta hand om deras elektriska grunkor som slutat att fungera? Enkelt förstås att smyga ner på kvällen när ingen annan ser."

"Det var ju inte bra, förstås."

"Inte bra? Det var förskräckligt", sa hon och gjorde en grimas som gjorde att ansiktet drogs ihop och blev skrynkligt som ett dragspel. "Och i förrgår hade någon lagt en tax på en av soptunnorna", fortsatte hon.

"En tax?"

"Inte levande, förstås, en i rutigt tyg. Rutig i dystert grönt och blått.

"Det var ju lustigt."

"Lustigt var det verkligen inte."

"Jag förstår. Är det någon mer som har något att säga?", sa han och svepte med blicken över åskådarna.

Tystnad. Jag drog mig mot dörren, öppnade och smet ut. Det sista jag hörde innan dörren gick igen:

"Är det verkligen ingen mer som har något att framföra?"

Mozart

Mitt första försök att skriva blankvers:

Maria Anna Walburga Ignatia Mozart (smeknamn Nannerl):

Wolfgang Amadeus Mozart. Honom

känner alla väldans väl till. Äldre               

systern Nannerl kallad förbliver okänd

Denna syster särskilt rustad för toner

Att spela taffel och aktad duktig cembalist

Fadern lärde henne spela före

brodern. Systern kom att vara Wolfgangs

hjälte. Brodern prisade hennes anlag       

Andra insåg Nannerls sinne längre fram

Bättre ännu bättre jämfört med Wolfgang

Fadern medtog barnen uppå rundtur

Publikum lyssnade hellre till systerns klanger

Tiden efter kommen in i tonår

tilllåts Nannerl icke längre visas

Giftasmogen motas systern undan

En aning

Nu längtade hon till framkomsten. 

Utan att riktigt vara viss om det, förstod hon att de stod nära intill. 

Dofter och avlägsna röster som var välbekanta och trygga. 

Ljuset hade tidigare bara varit ett litet skimmer som hon skymtade då och då. 

Så minimalt att hon inte visste om det verkligen fanns där.

Hon log när ljuset utvidgade sig och kom emot henne. 

Eller var det hon själv som närmade sig? 

När ljusstrålen omfamnade henne försvann allt.

Utmaningen

Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen. Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade. Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet. När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.

Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.

Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken och blivit förhindrad att dyka upp.

Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent, rätade på ryggen och öppnade munnen.

Han och hon

En man kliver upp på spårvagnen. Han ser sammanbiten ut och har stirrande ögon. Med långa kraftiga steg banar han sig väg genom hela vagnen. Ända till slutet. Där vänder han på klacken och vandrar en aning saktare tillbaka. Han kommer fram till en kvinna som sitter längst in vid fönstret. Samtidigt som han sätter sig bredvid henne, hajar hon till och kastar skygga blickar på honom. Hon slår upp den höga kragen mot kinden, svänger det halvlånga håret framåt som skydd och vrider snabbt på huvudet, bort från honom. Han lutar sig mot henne och säger något. Hon bligar ut genom fönstret. Rör sig inte. 

Efter några fler försök att, som det ser ut, få henne att vända sig mot honom, ger han upp och sitter tyst och tittar rakt ut i luften. Resan går vidare. Stannar vid ett antal hållplatser. Personerna rör sig inte. Spårvagnen saktar in och gör till slut halt vid Järntorget. Kvinnan reser sig upp. Mannen låter henne komma förbi, men reser sig sen upp. Hoppar av och spatserar alldeles bakom kvinnan. Hon stannar, vänder sig om. Han stannar. De betraktar varandra en liten stund. Därefter går de jämsides över torget och försvinner in på Landsvägsgatan. 

Veckans utmaning hos Kulturkollo: Associera till de fyra elementen jord, vatten, eld och luft

 En film jag associerar med eld är Carrie. En film som jag såg första gången 1976 och blev fullständigt tagen. En fantastisk film som jag aldrig glömmer. Nu såg jag den igen för några månader sen och den håller, fast visst känns den en aning gammal. Eld och blod har viktiga roller i handlingen. Temat i filmen, mobbing, blir aldrig något vi kan lägga bakom oss och tro att vi har utrotat. Pennalism måste vi hela tiden akta oss för och jobba hårt emot. Både vuxna och barn.

En bok jag associerar med vatten är Livbåten. En spännande debut av  Charlotte Rogan som handlar om en oceanångare som förliser. Året är 1914. Ett antal passagerare lyckas tränga sig ner i en livbåt, men alla får egentligen inte plats ...

Musik jag associerar med jord är Earth, Wind & Fire och till exempel låten Let's Groove. Den låten är så himla medryckande. Må vara att det är mainstream-musik men så svårt att sitta still.

https://www.youtube.com/watch?v=5yX3Z7lnMuc

En tv-serie jag associerar med luft är den brittiska tv-serien Arvingarna. Den hade premiär på svensk TV 1972. En av huvudkaraktärerna, en kvinna, var chef för ett flygfraktföretag.
Kate O'Mara hette skådespelaren (hon dog 2014). En tuff kvinna, som säkert många retade sig på. Hon var ju inte tyst och undfallande utan krävde sin rätt. Inte så vanligt då. I alla fall inte i tv-serier eller filmer. 

Mörkret och kryckan

Det var fortfarande mörkt ute. Kallt. I luften svävade skimrande pyttesmå stjärnor av is. Av bilen, som tämligen tydligt lystes upp av en gatlykta, såg hon enbart konturerna. Den var dold av ett tjockt lager snö. Hon tog ett tag om kryckan och haltade sakta mot parkeringen. I bakluckan hittade hon efter en liten stunds letande ett redskap i vars ena ände satt en borste i den andra en isskrapa. Hon lutade kryckan mot bilen och började borsta bort snön. Först bakrutan, sen bakluckan. Därefter metodiskt jobbade hon sig framåt. När snön försvann från rutorna uppdagades en tjock hinna is. Hon lutade höften mot bilen och andades in djupt och pustade långsamt ut några gånger. Sen vände hon på hjälpmedlet och började skrapa. Skrapa, skrapa. Tungt. Det smärtade i armarna. Osäkert linkande tog hon sig runt. 

Hon backade ett steg. Bilen var något så när ren från snö och is. Hon satte en behandskad hand runt dörrhandtaget. Det satt fast. Hon drog med bägge händerna. Med ett skrapande ljud gick dörren upp. Hon slängde in kryckan i baksätet och satte sig bakom ratten. Motorn lät väldigt trött men gick motvilligt igång. En Volvo kan man lita på i alla väder. Imman på framrutan gjorde att hon inte såg ett dugg. Fläkten på. Hon lutade huvudet mot nackskyddet och stirrade i taket. När en rund öppning visade sig i töcknet la hon i ettan och svängde runt parkeringen och ut på gatan.

Spridit

Ryktet hade gått

Du strödde skvallret till den

som ville lyssna

Jag som litade på dig

All lycka har spolats bort

Världen utanför

Världen tycks ha krympt. Hon sitter mest hemma nu för tiden. Mer och mer fylls hennes tankar av rädsla och osäkerhet. Att hon inser att det är korkat hjälper inte. Hon känner det hon känner, vill hon skrika till alla som hela tiden vidhåller att kriminaliteten inte är värre idag än tidigare. Det är inte farligare nu för en äldre kvinna att röra sig utomhus, säger han med myndig och allvarlig röst i teven. Däremot, fortsätter han och höjer fingret, löper en yngre man en mycket större risk för att bli utsatt för våld. Det kan hända säger hon högt till mannen inuti teven, men han hör inte, det fattar hon naturligtvis. Han bara går på i samma gamla sunkiga ullstrumpor utan att bry sig om henne. Alla telefonförsäljare som ringer, vill hon underrätta honom om och lurar äldre och nu senast den falska läkaren som skinnat pensionärer på massor av pengar. Det anser hon vara grovt våld, även om det inte syns i form av öppna blodiga sår på kroppen. Öppna mentala sår blir det icke desto mindre. Hon blir så arg att hon vill slänga ut teven. Men det gör hon inte. Den är trots allt ett bra sällskap.