Min pappa har varit död i trettioett år. Jag glömmer aldrig hans händer. Så fascinerande graciöst formade, lätt solbrända med perfekt formade nagelovaler. Han var noga med att alltid hålla sina naglar exakt lagom långa för en distinkt man. Min pappa hade mörkbrunt huvudhår, men de tunna hårfjunen på händerna hade samma färg som havre.
Jag längtade efter att få uppleva hur det kändes att stryka över hans händer, lätt krama de mjuka eleganta fingrarna.
Det hände aldrig.
fredag 29 juli 2011
onsdag 27 juli 2011
Sibyllas och Hasses investering
Hon la armarna runt knäna, kurade ihop sig som en boll i sängen. I gemensamma dubbelsängen. Deras dyrbara käraste ägodel och det allra första inköpet de gjort tillsammans. Oj, vad de hade provat, fnittrat och skrattat högt medan de i smyg hoppade och studsade i olika sängar. En gång på Hästens sängkläders butik på Wasagatan tog säljaren dem mitt i gärningen.
- Men, vad är det här? sa han, är ni vuxna, eller vad? Förstör ni sängen måste ni köpa just den här, bara så ni vet, la ha till men kunde inte låta bli att le en aning.
Det hade varit en investering, de var ense om det. Hon gungade till en aning med kroppen. Sängen kändes fortfarande lika stabil som när den var ny. Sibylla stirrade upp i taket i vit pärlspont. Varje morgon låg hon kvar i sängen en stund och tittade upp på de ljusa tiljorna. Några minuters kontemplation.
När förändrades allt? Det hade kommit gradvis, insåg hon. Ingen dramatiskt laddad allvarlig händelse. Det var inte bara Hasse, utan allt i livet. Misslyckat. HON var misslyckad. Värdelöst jobb, för små bröst, för degig mage, för tunt hår, kasst förhållande. Hasses knastertorra kommentar i går kväll dånade i huvudet:
- Jag som har sett äktenskapet med dig som mitt livs investering.
- Men, vad är det här? sa han, är ni vuxna, eller vad? Förstör ni sängen måste ni köpa just den här, bara så ni vet, la ha till men kunde inte låta bli att le en aning.
Det hade varit en investering, de var ense om det. Hon gungade till en aning med kroppen. Sängen kändes fortfarande lika stabil som när den var ny. Sibylla stirrade upp i taket i vit pärlspont. Varje morgon låg hon kvar i sängen en stund och tittade upp på de ljusa tiljorna. Några minuters kontemplation.
När förändrades allt? Det hade kommit gradvis, insåg hon. Ingen dramatiskt laddad allvarlig händelse. Det var inte bara Hasse, utan allt i livet. Misslyckat. HON var misslyckad. Värdelöst jobb, för små bröst, för degig mage, för tunt hår, kasst förhållande. Hasses knastertorra kommentar i går kväll dånade i huvudet:
- Jag som har sett äktenskapet med dig som mitt livs investering.
fredag 22 juli 2011
Elsmarie
Det var några år sen nu. Fortfarande gör hennes ord ont. Jag var så glad att jag äntligen hade fått jobb. Inget avancerat arbete som krävde fina utbildningar på universitet eller högskola. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala och började studera pedagogik, men tyckte att det var så tråkigt och oinspirerande att jag hoppade av redan efter en termin. Med en suck av lättnad drog jag upp den tunga porten till Uppsala universitet och släntrade ner för trappen med fjädrande steg. Istället flyttade jag tillbaka hem till mina föräldrar som bodde i Vetterslund i Västerås och gick en tvåårs eftergymnasial utbildning till kontorsadministratör på Carlforsska skolan.
Jag hade föreställt mig att det skulle vara lätt att få jobb på kontor. Så var det inte alls. Jag skickade säkert femtio ansökningar innan jag fick napp. Det var nervöst att gå på sin första intervju. Jag fick bra kontakt med chefen. Kände när våra ögon möttes att vi gillade varandra och redan vid första mötet skakade vi hand och gjorde upp om att jag skulle börja följande måndag.
Jag sträckte extra mycket på kroppen när jag klev upp på bussen hem. Jobb! Jag hade fått jobb! Nu kunde jag flytta hemifrån. Väl hemma ringde telefonen. Det var Elsmarie. Vi hade känt varandra sen 10-årsåldern, men inte hört av varandra sen jag flyttade från Uppsala. Hon var snart färdig sociolog, det visste jag.
- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
- Elsmarie! ropade jag, jag har fått jobb!
- Har du? Gratulerar! Vad är det för jobb?
- Som administrativ assistent på Transportkompaniet.
- Administratör? Jaha, så nu är du en sån där kontorsråtta då?
Jag hade föreställt mig att det skulle vara lätt att få jobb på kontor. Så var det inte alls. Jag skickade säkert femtio ansökningar innan jag fick napp. Det var nervöst att gå på sin första intervju. Jag fick bra kontakt med chefen. Kände när våra ögon möttes att vi gillade varandra och redan vid första mötet skakade vi hand och gjorde upp om att jag skulle börja följande måndag.
Jag sträckte extra mycket på kroppen när jag klev upp på bussen hem. Jobb! Jag hade fått jobb! Nu kunde jag flytta hemifrån. Väl hemma ringde telefonen. Det var Elsmarie. Vi hade känt varandra sen 10-årsåldern, men inte hört av varandra sen jag flyttade från Uppsala. Hon var snart färdig sociolog, det visste jag.
- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
- Elsmarie! ropade jag, jag har fått jobb!
- Har du? Gratulerar! Vad är det för jobb?
- Som administrativ assistent på Transportkompaniet.
- Administratör? Jaha, så nu är du en sån där kontorsråtta då?
torsdag 21 juli 2011
Lisas envishet (om hastighet)
Hon hade alltid, så länge hon kunde minnas, velat lära sig sporten, men vem skulle kunna bli hennes mentor? Ingen förstod hennes intresse. Nej, tvärtom, de flesta tyckte hon var galen som ville satsa på gång.
- Gång av alla möjliga sporter som finns, sa hennes pappa, måste du välja just den?
- Ja, vadå? Vad har du emot gång som idrott?
- Ja, men lilla Lisa, ser du inte hur fult det är? Sport ska vara snyggt att titta på för åskådarna. En njutning att kolla. Som Usain Bolt, när han springer. Det är vad jag kallar praktfullt.
- Det är för att du inte har förmågan att se skönheten i gångtekniken.
- Nej, jag gör verkligen inte det. Jag tycker bara det ser skämmigt ut. Det ser ut som de har ont. Som om höfterna håller på att gå sönder. För att inte tala om att fötterna ser ut som de ska gå av vid anklarna. Jag blir nervös, sitter bara och hoppas att de ska börja springa istället. Så jag blir lugn, men det gör de aldrig.
Trots alla förmaningar vågade hon. Envist. Lisa tog kontakt med Svenska Gång- och Vandrarförbundet och läste allt hon kom åt om sporten. Började träna och coacha sig själv. Ensam cyklade hon till Slottsskogsvallen hela vägen genom sta’n från hemmet i Lunden. Det spelade ingen roll om det regnade och blåste, träna skulle hon. Varenda dag.
Ensam bland alla snabblöpare tränade hon gång på de svarta kolstubbsbanorna. Runt, runt gick hon med kraftiga steg, höga armbågar och svängande höfter. Hon blev snabbt bättre. Det kändes lätt, som om hennes kropp var specialgjord för gång. Men det var inte förrän hon kontaktade Jane Saville som tiderna märkbart förändrades. Jane Saville som gjort 1:27:44 på tvåmilen för kvinnor. Vilken tjej!
Första gången hon stod på startlinjen i en stor tävling, SM i Växjö, fladdrade det i magen av förväntan och nervositet. Hon kom snabbt iväg i starten, låg lite bakom tätfältet. Halvvägs fick syn på pappa, som stod vid vägkanten. Hon drog med handen över svetten som satt i ögonen. Såg hon rätt? Hade han åkt till Växjö för att se henne? Han vinkade med bägge armarna och ropade:
- Heja Lisa!
En timme senare närmade hon sig mål, låren var som blytunga ekstockar, men hon stretade på. Hon vann inte, men persade med tre minuter. Tre minuter!
- Gång av alla möjliga sporter som finns, sa hennes pappa, måste du välja just den?
- Ja, vadå? Vad har du emot gång som idrott?
- Ja, men lilla Lisa, ser du inte hur fult det är? Sport ska vara snyggt att titta på för åskådarna. En njutning att kolla. Som Usain Bolt, när han springer. Det är vad jag kallar praktfullt.
- Det är för att du inte har förmågan att se skönheten i gångtekniken.
- Nej, jag gör verkligen inte det. Jag tycker bara det ser skämmigt ut. Det ser ut som de har ont. Som om höfterna håller på att gå sönder. För att inte tala om att fötterna ser ut som de ska gå av vid anklarna. Jag blir nervös, sitter bara och hoppas att de ska börja springa istället. Så jag blir lugn, men det gör de aldrig.
Trots alla förmaningar vågade hon. Envist. Lisa tog kontakt med Svenska Gång- och Vandrarförbundet och läste allt hon kom åt om sporten. Började träna och coacha sig själv. Ensam cyklade hon till Slottsskogsvallen hela vägen genom sta’n från hemmet i Lunden. Det spelade ingen roll om det regnade och blåste, träna skulle hon. Varenda dag.
Ensam bland alla snabblöpare tränade hon gång på de svarta kolstubbsbanorna. Runt, runt gick hon med kraftiga steg, höga armbågar och svängande höfter. Hon blev snabbt bättre. Det kändes lätt, som om hennes kropp var specialgjord för gång. Men det var inte förrän hon kontaktade Jane Saville som tiderna märkbart förändrades. Jane Saville som gjort 1:27:44 på tvåmilen för kvinnor. Vilken tjej!
Första gången hon stod på startlinjen i en stor tävling, SM i Växjö, fladdrade det i magen av förväntan och nervositet. Hon kom snabbt iväg i starten, låg lite bakom tätfältet. Halvvägs fick syn på pappa, som stod vid vägkanten. Hon drog med handen över svetten som satt i ögonen. Såg hon rätt? Hade han åkt till Växjö för att se henne? Han vinkade med bägge armarna och ropade:
- Heja Lisa!
En timme senare närmade hon sig mål, låren var som blytunga ekstockar, men hon stretade på. Hon vann inte, men persade med tre minuter. Tre minuter!
onsdag 20 juli 2011
Holgers badbyxor
Tarzanbadbyxor. Holger hade leopardmönstrade tangashorts på sig. Minimala som bara täckte det mest intima. Jag undrade hur länge Holger hade haft de i sin ägo? Jag kommer ihåg leopardmönstrade badbyxor från min barndom på sextiotalet. De kallades Tarzanbadbyxor. Kanske Holger inhandlade sina redan då? De såg faktiskt lite nötta ut i färgen, som en bleknad leopard. För nu fanns det väl inga i affärerna?
Jag tyckte redan som liten flicka att de var frånstötande. Jag såg mer av pojkars kroppar än jag ville se, avslöjade i högre grad än de dolde. Men jag misstänkte att det var av just den anledningen som Holger drog på sig sina i morse. Inte bara för att solen lyste från en klarblå himmel.
Jag betraktade honom där han kom gående på skogsvägen utanför vår stuga. Varför gick han förbi oss just nu och näst intill naken? Ville han visa upp sin brunbrända kropp? Ville han att jag skulle se honom och tycka att han var tilldragande?
Han försvann bakom häcken. Bort från min åsyn. Vad hände? Jag tog ett långt skutt nerför verandatrappen, klev ut på gräsmattan och gick fram till häcken. Jag sträckte på halsen och kikade över. Holger låg raklång på magen i gruset. Badbyxorna hade halkat ner så jag såg hans lysande vita skinkor.
- Jag snavade, förklarade han med dov röst medan han drog i byxorna med högerhanden och samtidigt försökte resa sig upp, måste ha legat en sten i vägen.
Jag tyckte redan som liten flicka att de var frånstötande. Jag såg mer av pojkars kroppar än jag ville se, avslöjade i högre grad än de dolde. Men jag misstänkte att det var av just den anledningen som Holger drog på sig sina i morse. Inte bara för att solen lyste från en klarblå himmel.
Jag betraktade honom där han kom gående på skogsvägen utanför vår stuga. Varför gick han förbi oss just nu och näst intill naken? Ville han visa upp sin brunbrända kropp? Ville han att jag skulle se honom och tycka att han var tilldragande?
Han försvann bakom häcken. Bort från min åsyn. Vad hände? Jag tog ett långt skutt nerför verandatrappen, klev ut på gräsmattan och gick fram till häcken. Jag sträckte på halsen och kikade över. Holger låg raklång på magen i gruset. Badbyxorna hade halkat ner så jag såg hans lysande vita skinkor.
- Jag snavade, förklarade han med dov röst medan han drog i byxorna med högerhanden och samtidigt försökte resa sig upp, måste ha legat en sten i vägen.
tisdag 19 juli 2011
Bruset
Konstant, utan uppehåll hör jag hennes röst. Hon ändrar aldrig röstläge. Höjer aldrig rösten, sänker den inte. I mitt huvud förvandlas stämman till ett ständigt ihållande brus, ett ordrikt malande med ett och samma mässande tonfall.
Efter en stund förvandlas orden till stiletter som skär in i min hjärna, som rakbladsvassa stick. Det värker intensivt under hjässans tunna skinn. Jag inser att trots hennes ordrikhet uppfattar jag inte ett enda ord. Vad pratar hon om? Jag har inte den blekaste aning.
Efter en stund förvandlas orden till stiletter som skär in i min hjärna, som rakbladsvassa stick. Det värker intensivt under hjässans tunna skinn. Jag inser att trots hennes ordrikhet uppfattar jag inte ett enda ord. Vad pratar hon om? Jag har inte den blekaste aning.
måndag 18 juli 2011
Skulle hon vägra?
Hon måste ha varit helt galen. Varför, varför hade hon bestämt sig för att gå på en blind date? Vem vet, han kanske visade sig vara en sinnesrubbad psychotyp? Tänk om han tvingade henne att göra något hon inte ville? Att vägra var ingen idé. Vid den tidpunkten var det nog redan kört. Hon med sina etthundrasextio centimeter och femtiotre kilo skulle inte ha en chans. Han kunde slänga iväg henne som om hon varit en vante om han ville. Fast, det var ju därför hon valt att träffa honom på ett café. Ett stort populärt café, mitt inne i centrum. Fullt med folk. Var det bra, förresten? Mycket folk. Tänk om någon hon kände fick syn på henne med en främmande karl? Gjorde väl inget om han visade sig vara snygg, förstås. Men annars? Nej, vilken mardröm om hon satt där med ett monster till man när Pernilla fick ögonen på henne, banade sig väg fram till deras bord och ville bli presenterad. Jäklar. Vilken mardröm. De fick helt enkelt sätta sig allra längst in i lokalen, där hon hade bra uppsikt. För nyfiken var hon. Kunde inte låta bli. Det kittlade i magen. Kanske, kanske skulle det bli ett jättenapp. Var det han? Han den långe mörke, där precis intill porten. Det måste vara han. Han stirrade lite för mycket för att det skulle kännas bekvämt. Men han såg snäll ut. Hon tog några steg mot honom för att kunna möta hans blick på nära håll.
fredag 15 juli 2011
Fanns det ett samband?
Limegrönt fint tunt thaisiden. De hade varit och köpt tyget tillsammans. Han ville vara med och bestämma och välja. Det var nog ovanligt, trodde hon, att brudgummen engagerade sig i brudens klänning. Ofta hade hon lyssnat till väninnor där alla hade varit fullständigt överens om att han absolut inte skulle få se bruden förrän framme vid altaret. Så dumt, hade hon tänkt men inte sagt något högt, vi två är ett team som vill göra allt tillsammans. Gemensamt komma överens om hur brudens klänning ska se ut och även brudgummens klädsel, naturligtvis. De började med att släpa hem tjocka tunga modekataloger som de fick låna av damskräddaren. Bläddrade, kollade hundratals klänningar och letade efter en lämplig modell.
Till slut hittade de en ärmlös kort slank modell med en liten piffig kineskrage. Perfekt. Den skulle passa både bruden och tyget.
Besöken hos skräddaren blev många. Klänningen måste passa in i minsta detalj. Till slut var de nöjda alla tre och överraskade blev paret när det visade sig att skräddaren, utan att de tu visste om det, hade sytt en strutformad liten väska i samma tyg till bruden och en slips till brudgummen.
De var mycket lyckliga. Vigseln genomfördes i en liten vitrappad typisk skånsk kyrka, för länge sen byggd på en av Brösarps backar. Utsikten var vidunderligt vidsträckt över havet. Kyrkans inre var utsmyckat med uråldriga tak- och väggmålningar vars färger blivit blekta av flera århundradens solljus som sipprat in mellan de höga blyinfattade kyrkfönstren.
Efter ceremonin förseddes klänningen omsorgsfullt med ett skydd i vit tjock plast, dragkedjan drogs upp och den hängdes in i garderoben. Där hittade hon den en dag flera år senare när hon av någon anledning rotade längst in. Hon sjönk ner på golvet. Hur kunde hon glömma bort klänningen? Just den klänningen. Varför hade hon bara använt den en enda gång i samband med bröllopet? Och sen aldrig mer.
Till slut hittade de en ärmlös kort slank modell med en liten piffig kineskrage. Perfekt. Den skulle passa både bruden och tyget.
Besöken hos skräddaren blev många. Klänningen måste passa in i minsta detalj. Till slut var de nöjda alla tre och överraskade blev paret när det visade sig att skräddaren, utan att de tu visste om det, hade sytt en strutformad liten väska i samma tyg till bruden och en slips till brudgummen.
De var mycket lyckliga. Vigseln genomfördes i en liten vitrappad typisk skånsk kyrka, för länge sen byggd på en av Brösarps backar. Utsikten var vidunderligt vidsträckt över havet. Kyrkans inre var utsmyckat med uråldriga tak- och väggmålningar vars färger blivit blekta av flera århundradens solljus som sipprat in mellan de höga blyinfattade kyrkfönstren.
Efter ceremonin förseddes klänningen omsorgsfullt med ett skydd i vit tjock plast, dragkedjan drogs upp och den hängdes in i garderoben. Där hittade hon den en dag flera år senare när hon av någon anledning rotade längst in. Hon sjönk ner på golvet. Hur kunde hon glömma bort klänningen? Just den klänningen. Varför hade hon bara använt den en enda gång i samband med bröllopet? Och sen aldrig mer.
torsdag 14 juli 2011
La'gårdskarln
Min farfar var bonde. Tillsammans med sin bror arrenderade han Bernshammars herrgårds jordbruk under många år. Jag och mina syskon tillbringade många sköna somrar med att bada i Hedströmmens iskalla forsar, gömma oss i höstackar, mata höns och reta tjuren. La’gårdskarln på gården var en riktig stofil. Vi tyckte han var konstig och vi var en aning rädda för honom, men mest nyfikna. David hette han, men vi pratade alltid om honom som la’gårdskarln. Han var liten till växten, inte mycket längre än vi som var barn. Dessutom klev han omkring i tre nummer för stora gummistövlar som gjorde att intrycket av honom blev än mer kortväxt. Stövlarna hade han på sig i alla väder, heta som kyligt regniga dagar. Varma sommardagar tog han dock av sig den röd- och blårutiga flanellskjortan och hade bara sin långärmade undertröja i bomull under den mörkblå overallen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg hans hår, det doldes helt och hållet av den mörkblå kepsen med mörka svettfläckar. Det lät så lustigt när han gick. Antagligen för att han fick knipa med tårna för att få stövlarna med sig i varje steg.
- Får vi följa med dig och mota korna? vågade vi fråga ibland.
- Hmpfr, sa han och räckte fram piskan till mig.
Piskan hade han hämtat i naturen. Alltid var den av pil med en tofs gröna blad fortfarande hängande längst ut, som han bara touchade korna med, nästan som om han smekte kossorna över ryggen. Han var djurvän och skulle aldrig ha skadat korna. De behövde bara lite vägledning ibland för att komma hem till mjölkningen i tid. Speciellt Stjärna och Fröken Malva försinkade ofta hemkomsten.
Den sommaren jag fyllde tretton år slutade min farfar och hans bror med lantbruket och pensionerade sig. Hela gårdens attiraljer och interiör gick på auktion. Allt försvann, så även la’gårdskarln. Ibland undrar jag vart han tog vägen.
- Får vi följa med dig och mota korna? vågade vi fråga ibland.
- Hmpfr, sa han och räckte fram piskan till mig.
Piskan hade han hämtat i naturen. Alltid var den av pil med en tofs gröna blad fortfarande hängande längst ut, som han bara touchade korna med, nästan som om han smekte kossorna över ryggen. Han var djurvän och skulle aldrig ha skadat korna. De behövde bara lite vägledning ibland för att komma hem till mjölkningen i tid. Speciellt Stjärna och Fröken Malva försinkade ofta hemkomsten.
Den sommaren jag fyllde tretton år slutade min farfar och hans bror med lantbruket och pensionerade sig. Hela gårdens attiraljer och interiör gick på auktion. Allt försvann, så även la’gårdskarln. Ibland undrar jag vart han tog vägen.
onsdag 13 juli 2011
Glassen som smälte
Glassen smälte för tidigt. Eller. Om jag ska säga som det var så glömde jag bort den. Min favorit är annars halvsmält vaniljglass gjord på fet grädde och riktig vaniljstång. Bland det tråkigaste jag vet, är de gånger jag blivit serverad stenhård glass. Jag försöker sticka skeden i glassen, men den är som cement, omöjlig att tränga igenom. Tålamodet att vänta på tining sinar omgående, vilket innebär att jag tar i med skeden så att det gör ont i handen, för att få loss en bit glass. Jag sticker in den i munnen och tuggar försiktigt med öppen mun och isande tänder. Smaken på en för kall glass är obefintlig. Allt som är kallt smakar mindre än det som är varmt eller rumstempererat. Har ni tänkt på det?
Jag skulle åka direkt hem och glasspaketet, som låg i en glasspåse, hade jag lagt i min stora handväska. Tillsammans med alla nödvändiga attiraljer som kvinnor har i sina väskor. Där låg paketet. Allt, allt, inklusive väskans alla minsta prång, var insmort i hallon- och blåbärsglass. Det mesta gick att tvätta bort, men kan jag fortfarande skönja mörka fläckar på min plånbok i ljusbrunt svinläder och den halmfärgade sminkväskan har rosaröda bulligt molnformade märken.
Jag skulle åka direkt hem och glasspaketet, som låg i en glasspåse, hade jag lagt i min stora handväska. Tillsammans med alla nödvändiga attiraljer som kvinnor har i sina väskor. Där låg paketet. Allt, allt, inklusive väskans alla minsta prång, var insmort i hallon- och blåbärsglass. Det mesta gick att tvätta bort, men kan jag fortfarande skönja mörka fläckar på min plånbok i ljusbrunt svinläder och den halmfärgade sminkväskan har rosaröda bulligt molnformade märken.
tisdag 12 juli 2011
Försäkran
- Kan du göra mig den lilla tjänsten att försäkra mig om att du aldrig säger så mer?
- Det går inte.
- Då funkar inte vårt förhållande längre. Fundera över konsekvensen av det.
- Du förstår inte vad du begär av mig.
- Jodå det gör jag visst. En enkel liten vädjan bara.
- För dig kanske. För mig innebär det att jag hädanefter aldrig kommer att kunna snacka fritt. Det spontana, som är jag, försvinner. Är det verkligen det du vill?
- Det är ju löjligt! En sån skitsak som jag begär av dig.
- Nej, inte för mig. Och förresten, om det är en skitsak, varför envisas du då? Ge dig! Du är så jäkla patetisk.
- Ha! Där sa du det igen!
- Det går inte.
- Då funkar inte vårt förhållande längre. Fundera över konsekvensen av det.
- Du förstår inte vad du begär av mig.
- Jodå det gör jag visst. En enkel liten vädjan bara.
- För dig kanske. För mig innebär det att jag hädanefter aldrig kommer att kunna snacka fritt. Det spontana, som är jag, försvinner. Är det verkligen det du vill?
- Det är ju löjligt! En sån skitsak som jag begär av dig.
- Nej, inte för mig. Och förresten, om det är en skitsak, varför envisas du då? Ge dig! Du är så jäkla patetisk.
- Ha! Där sa du det igen!
söndag 10 juli 2011
Olles kök (om att vakna)
Han satt på den ena köksstolen. Den bruna pinnstol som han alltid sett som sin. Hon hade aldrig märkt att någon annan någonsin tagit den platsen. Hans huvud låg lutat mot den röd- och blåblommiga vaxduken, lite snett vilande på den vänstra kinden. Högra handens fingrar omslöt en halväten leverpastejmacka med inlagd färsk gurka. Jag kunde se tandavtrycken i mackan efter ett par stora tuggor. Bredvid smörgåsen stod en stor frukostkopp i engelskt blåvitt porslin. Lite bärnstensfärgat te syntes på botten. Allt var helt stilla och tyst. Jag hörde en fluga surra i fönstret. Den försökte förgäves ta sig ut i friheten. Han skulle aldrig vakna mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)