Konstant, utan uppehåll hör jag hennes röst. Hon ändrar aldrig röstläge. Höjer aldrig rösten, sänker den inte. I mitt huvud förvandlas stämman till ett ständigt ihållande brus, ett ordrikt malande med ett och samma mässande tonfall.
Efter en stund förvandlas orden till stiletter som skär in i min hjärna, som rakbladsvassa stick. Det värker intensivt under hjässans tunna skinn. Jag inser att trots hennes ordrikhet uppfattar jag inte ett enda ord. Vad pratar hon om? Jag har inte den blekaste aning.
Henne har jag också drabbats av. Gillar texten!
SvaraRaderaMamma till tonårsdotter, hustru till man efter ett långt äktenskap...ja..associationerna är många. Bra!
SvaraRaderaha, ha...jag känner mig träffad.
SvaraRaderaEfter över tio års samboskap med en mycket pratglad sak har jag lärt mig att ickelyssna, och kan skylla på min hörselskada när han ifrågasätter det jag gör.
Jag vet hur det känns
SvaraRadera