Elsmarie

Det var några år sen nu. Fortfarande gör hennes ord ont. Jag var så glad att jag äntligen hade fått jobb. Inget avancerat arbete som krävde fina utbildningar på universitet eller högskola. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala och började studera pedagogik, men tyckte att det var så tråkigt och oinspirerande att jag hoppade av redan efter en termin. Med en suck av lättnad drog jag upp den tunga porten till Uppsala universitet och släntrade ner för trappen med fjädrande steg. Istället flyttade jag tillbaka hem till mina föräldrar som bodde i Vetterslund i Västerås och gick en tvåårs eftergymnasial utbildning till kontorsadministratör på Carlforsska skolan.

Jag hade föreställt mig att det skulle vara lätt att få jobb på kontor. Så var det inte alls. Jag skickade säkert femtio ansökningar innan jag fick napp. Det var nervöst att gå på sin första intervju. Jag fick bra kontakt med chefen. Kände när våra ögon möttes att vi gillade varandra och redan vid första mötet skakade vi hand och gjorde upp om att jag skulle börja följande måndag.

Jag sträckte extra mycket på kroppen när jag klev upp på bussen hem. Jobb! Jag hade fått jobb! Nu kunde jag flytta hemifrån. Väl hemma ringde telefonen. Det var Elsmarie. Vi hade känt varandra sen 10-årsåldern, men inte hört av varandra sen jag flyttade från Uppsala. Hon var snart färdig sociolog, det visste jag.

- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
- Elsmarie! ropade jag, jag har fått jobb!
- Har du? Gratulerar! Vad är det för jobb?
- Som administrativ assistent på Transportkompaniet.
- Administratör? Jaha, så nu är du en sån där kontorsråtta då?