Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 19 februari 2020

Leva


Jag skakade hand med studierektorn. Hans morotsröda lockiga hår svängde när han gjorde en kort bugning. Jag fick en snabb förnimmelse av att ha mött honom tidigare. I hans ögon hittade jag inget som tydde på att han tänkte samma sak. Han pekade på stolen mitt emot skrivbordet. Jag damp ner på den svagt gröna manchesterdynan. Armstödens transparenta lack hade nästan nötts bort. Numera bestod den av tunna oregelbundna små fläckar. Jag la händerna i knäet.

”Föråt, vad sa du att du ville?” sa han och fäste sina blekblå ögon på mig.
”Min fråga var, om det fanns möjlighet att kolla gamla klassfoton?” sa jag och lutade mig fram mot bordet.
”Får jag fråga om anledningen?”

Han plockade ihop några lösa papper som låg framför honom och samlade ihop dem till en liten hög. Jag tvekade några sekunder.

”Bara kolla några gamla klasskamrater. Från tiden jag själv gick här.”
”Har du gått här?” sa han med höjd röst och med betoning på du.
”Ja”, sa jag fast jag inte visste.
”Jag känner inte igen dig.”
”Vad menar du?”
”Jag har gått här på skolan själv en gång i tiden. Har levt och verkat här hela mitt liv, faktiskt.”
”Men … får jag?” sa jag.
”Jag ska be min assistent ta fram de år du vill kolla", sa han och lyfte telefonen.
”Tack”, sa jag och reste mig upp.

Jag hade kommit fram till dörren och hade redan öppnat den när han sa:

”Nu tror jag ändå att jag kommer ihåg dig. Du hade ett ovanligt namn. Vad var det?”

Jag sa inget. Stod tyst och tittade på honom när han plutade med munnen och strök sig över hakan.

”Fanny var det. Eller hur? Lilla Fanny sa alla.”



tisdag 18 februari 2020

De körde iväg


Jag hade alltid vetat att det var något underligt med mammas och pappas relation. Så länge jag kunde minnas åtminstone. Sådant går inga barn förbi. Inte bara brister i relationen. Med dem som individer dessutom. När brevet kom var det bara ytterligare bevis på min övertygelse. Ändå blev chocken så stark. Att få det kastat rakt i ansiktet, hur de dragit med mig i deras gemensamma haveri. De sista åren var de alltid osams. Tonen mellan dem så kall att utandningsluften stelnade till ispartiklar. Trots det stack de iväg till Italien på semester. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa den morgonen körde bort från huset i pappas Mercedes. Jag hade inte möjlighet att följa med. Nu var det bara jag kvar.

Jag kunde inte få in i min skalle att det var sista gången jag träffade mamma och pappa. Det var omöjligt att fatta. Jag saknade deras hetsiga diskussioner. Hur jobbigt det än var att lyssna till deras slängande av glåpord. De kunde hålla på hela dagen och hela natten. Det var under deras värdighet att inte få sista ordet. Kasta iväg sista giftpilen som skulle träffa mitt i prick och fienden stupa. Praktiskt taget varenda dag rusade jag i panik in på mitt rum och slängde igen dörren. Men jag visste att de fanns där på andra sidan väggen. Jag önskade hett att de skulle komma tillbaka till mig. Jag ville krama dem.



måndag 17 februari 2020

Fånga


Fanny såg sig själv i andras ögon. Hon förstod hur de uppfattade henne. En blek figur med en grumlig silhuett. Knepig att beskriva. Lika omöjlig att gripa tag i som ens egen gäckande skugga.

”Tja, Fanny, ja … hon … är blyg. Hämmad. Fåordig. Kunde vara söt om hon ansträngde sig. Om hon klädde sig roligare.”
”Fanny, hon är vad hon är. Öppnar sällan munnen. Man vet inte vad hon tänker. Tyvärr glömmer man ofta bort henne. Hon märks inte.”

De kunde inte känna till anledningen till att hon inte vågade. Varför hon skämdes och gjorde allt för att inte synas. Hon vågade inte riskera, om hon så bara gav dem en obetydlig föraning, att de krävde att få veta mer om henne.  



fredag 14 februari 2020

Kemi


Jag gjorde som han sa. Vände upp och ner på koppen och svalde allt i ett drag. De hade rätt. I ett enda slag var jag piggare. Jag blev förvånad över att jag tyckte det var gott. Smaken av utsökt starkt kaffe stannade kvar i munnen. Jag reste mig upp.

”Nu har jag inte tid med er längre”, sa jag.
”Vart ska du ta vägen?” sa Iréne.
”Skit du i det”, svarade jag och undrade tyst vad som hänt med mig. Var det kaffet? Kemin som stämde mellan mig och drycken. ”Jag har tröttnat på ert jädra tugg. Ni försöker bara förvirra mig. Grobianer är ni. Som ni antagligen har varit under hela era misslyckade liv. Tror ni inte att jag fattar?”

Jag väntade inte på svar utan stegade iväg med en känsla av att jag när som helst skulle få höra bullrande skratt bakom mig. Eller känna en tung hand på min axel. Men det var tyst och stilla. I nästa ögonblick svängde jag runt hörnet. Jag hade bestämt mig. Kunde skolans rektor hjälpa mig? De hade säkert listor över alla elever som gått i skolan. Jag skulle leta efter mig själv och Elsa och Fredrik. Hur många med de namnen skulle jag hitta? Säkert fanns det även foton. Jag skulle känna igen deras ansikten. Jag ökade på stegen. Måste fråga någon var skolan låg.



onsdag 12 februari 2020

Styra


”Jag har tappat minnet.”

Fyra ögon stirrade på mig. Sen höga skratt. Garven dånade i huvudet. Jag ville hålla för öronen.

”Försök inte. Du skojar”, sa Stickan och nu var det hans tur att peka finger mot mig. ”Vi går inte på den lätte, som göteborgarna sa.”
”Berätta”, sa Iréne och pressade samman läpparna som om hon fick hålla igen för att inte brista ut i nytt ljudligt gnägg.
”Inte mycket att berätta”, mumlade jag.
”Vi vill bara hjälpa dig. Kanske det klarnar om du tänker efter”, fortsatte Iréne och la en hand på min arm. Nu hade flinet lagt sig och hon såg allvarlig ut. ”Vill du ha en kopp kaffe till först?”

Jag nickade.

”Jag hämtar”, sa hon och reste sig upp. ”Den här gången blir det dubbla espresso. Bra för hjärnan med starkt kaffe. Du ska se att det bara plingar till däruppe och allt står kristallklart.”

Jag fick en känsla av att Iréne och Stickan styrde hela situationen. Det var jag som åkte på en blåsning, inte de. Jag ville protestera, men jag orkade inte. Jag betraktade Iréne när hon kryssade mellan borden och gick in på caféet. Stickan var tyst. Han stjälpte i sig det sista av kaffet.

”Helsicke, jag hatar kallt kaffe”, sa han och smällde muggen i bordet.

”Nu så”, sa Iréne och delade ut tre vita porslinskoppar på fat.  Jag glodde på den ilsket röda loggan som tryckts på koppen, illy läste jag.”Stjälp i dig Fanny.”

Det trögflytande svarta i koppen gjorde mig illamående.

”Drick då”, sa Stickan. ”Vi väntar.”


tisdag 11 februari 2020

Lilla


 ”Förresten, när jag tänker på det? Kom du med bussen nyss?” fortsatte Iréne och pekade med ett finger på mig. Nageln liknade en fågelklo, rakt avklippt och med svart nagellack. Säkert som amen i kyrkan att det var en lösnagel. En minimal påklistrad fejkdiamant gnistrade till.
”Bussen?” sa jag.
”Visst såg jag att du hoppade av bussen?”
”Vad har du gjort? Komma med bussen så tidigt på morgonen?” sa Stickan. ”Ute på oegentligheter?”
”Oegentligheter? Vad menar du? Jag råkade komma nu bara.”

Han stirrade på mig, log inte längre. Det var som om han precis i det ögonblicket visade sitt rätta ansikte. Han orkade inte hålla garden uppe. Kinderna liksom hängde med ens, fårorna i ansiktet var tydligare.

”Förresten vad har du med det att göra? Det är min ensak.”
”Men kära lilla Fanny”, sa Iréne. ”Ta det inte så. Vi är bara måna om dig.”
”Kalla mig inte lilla. Ni skulle ju inte kalla mig lilla”, sa jag i gnällig ton.
”Ursäkta mig”, sa Iréne med eftertryck. ”Det gick av bara farten.”
”Men du Fanny. Nu får du berätta vad du håller på med”, sa Stickan.
”Håller på med?”
”Sluta med att upprepa frågan utan att svara. Svara nu istället.”

Jag tittade först på Stickan, sen på Iréne och drog en djup suck. 


fredag 7 februari 2020

Min


”Jag hade bara glömt hur god bullen var. Hur smakerna gifter sig med varandra.”

Jag sippade på kaffet. Det var hett. Jag brände mig på tungan och gjorde en grimas.

”För hett för lilla Fanny?” sa Stickan och tittade på mig. ”Jag har läst att kaffet i just cappuccino inte ska överstiga 60 grader.”
”OK.”
”Du Iréne”, sa Stickan. ”Kommer du ihåg att vi kallade Fanny för Lilla Fanny på den tiden? Det kanske vi ska sluta med, fortsatte han och betraktade mig.”

Mina kinder hettade.

”Det har jag minsann inte glömt. Mig kallade ni glasögonormen. Det minns jag tydligt. Killar kan vara så himla elaka.”
”Tjejer också”, sa Stickan.
”Men vi slåss inte”, sa jag.
”Gör ni inte?” sa Stickan. ”Den gången när du klippte till Marianne. Snacka om rak höger.”

Han skrattade bubblande. Jag såg hur magen under den blå tröjan hoppade.

”När var det?” frågade jag.
”Kära Fanny, det kan du väl inte ha glömt? Förresten, jag ska träffa Marianne senare idag. Du kanske vill följa med? Har du tid?”



torsdag 6 februari 2020

Rot


Jag nickade. Kvinnan tog ledningen och jag rantade efter som en hund i koppel. Fortfarande virrig i huvudet. Jag var mycket medveten om att jag måste vara ytterst försiktig för att inte avslöja mig. Min andning var ytlig, vilket gjorde att jag flåsade som om jag precis kommit tillbaka från en joggingtur. Svetten klibbade i armhålorna. Jag tog ett djupt andetag och blåste långsamt ut med öppen mun. Mannen med tidningen tittade upp och betraktade oss. Han log.

”Där är ni ju”, sa mannen.
”Du var ju klasskamrat med Stickan”, sa kvinnan.
”Precis”, sa jag.
”Vi ska bara gå in och beställa”, sa kvinnan och gick mot ingången. ”Kommer strax.”

Kvinnan och jag satte oss ner med våra cappucinos och bullar. Mannen hade vikt ihop tidningen. Prydligt i sina ursprungsveck.

”Så ni har inte tröttnat på stadens specialitet?” sa mannen och tittade på bullarna.
”Aldrig. Har man sitt ursprung i Fagersta så har man.”
”Hur har du haft det Fanny, under alla år?” sa Stickan och såg på mig med stadig blick.
”Det är en lång historia”, sa jag och tog ett bett på bullen.

Den hade en överraskande smak av kanel och saffran. Jag kollade närmre och fick syn på den giftgula färgen under det bruna välgräddade skalet.

”Du ser ut som om det är första gången du äter Fagerstabullen.”



onsdag 5 februari 2020

Caféet


”Jag blev bara så överraskad”, sa jag och hörde hur jag flämtade fram orden. ”Det var så länge sen”, fortsatte jag och bytte ställning och la tyngden på höger fot.
”Inte klokt vad tiden går”, sa kvinnan som stod framför mig.

Hon plirade med ögonen. Jag kunde inte veta om det var solen som fick henne att kisa eller något annat.

”Så många minnen”, fortsatte hon och vred huvudet långsamt och betraktade omgivningen.
”Mm.”

I mitt huvud var det kaos. Tankar flög som täta myggsvärmar. Jag fick inte ordning på någonting.

”Hur har du haft det?” frågade jag utan eftertanke.

Hon hade blicken riktad mot caféet intill. Vid ett av borden på uteserveringen satt det en man och drack ur en stor vit mugg. Han hade en dagstidning uppslagen framför sig på bordet. Mannen hade problem med att vinden ville byta sida åt honom. Ideligen drämde han till tidningssidan med handflatan.

”Haft det? Hur menar du? Det vet du ju”, sa kvinnan samtidigt som hon hastigt vred huvudet tillbaka i min riktning.

Hon stirrade på mig. Jag ville bara vända mig om och gå därifrån.

”Kom”, sa hon. ”Vi tar en kaffe”, fortsatte hon och pekade med huvudet mot fiket. ”Vill du sitta ute?”

Jag visste inte vad jag ville. Bort. Bort därifrån. Eller ta reda på mer.



måndag 3 februari 2020

Blad


Idag regnar det. Betty bestämmer sig för att skydda frisyren med en keps. Inte för att hon har lockat hår som måste bevaras. Hon fryser så förbannat om håret blir vått. Betty drar på sig den turkosa jackan. Det är enda jackan hon äger. Fattigpensionär. Har jobbat heltid som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska. Är det någon som tackar henne för det? För Betty är det helt omöjligt att vända blad, som kungen gjorde. Han bara vände blad, svängde ryggen bort från problemen och gick vidare i livet. Fast han sa ju fel. Han sa ”vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar”. Hur dumt låter inte det? Och till och med hon vet ju hur det ska vara. Att han sa fel. Hennes förstörda nackkotor, är det någon som tar ansvar över dem? Kungen? Är det någon jävel som uppskattar att hon gjorde skitjobbet under alla dessa femtio år? Hon skäms över att vara fattig och vågar inte titta folk hon möter i ögonen. Det är därför hon kör ner kepsen över huvudet.



fredag 31 januari 2020

Greta


Saknaden finns där hela tiden. Den morgonen. Jag vaknar och ser att Greta inte ligger i sin säng. Den är obäddad. Lakan och täcke ligger klämt mot fotänden. Min syster är lite slarvig. Igår tog mamma och jag upp hennes trosor, ett par strumpor och ett linne som låg på golvet nedanför hennes säng. Vi hängde allt i lampan som hänger över vårt skrivbord. Vi fnissade när vi betraktade lampans nya prydnad.

Jag slänger täcket åt sidan och i bara nattlinnet går jag ut ur vårt rum. Mamma sitter på terrassen på baksidan av huset. Som vanligt med en kopp te och Dagens Nyheter.

”Var är Greta?” säger jag och gäspar stort.
”God morgon till dig också”, säger mamma. ”Du sov länge idag.”
”Var är Greta? frågar jag igen.

Mamma pekar mot lekparken som vi kan se från vårt hus. Greta sitter på en av gungorna. Hon svänger fram och tillbaka och flyger jättehögt upp i luften. Så kastar hon sig rakt ut och hamnar jämfota långt bort från gungan. Stina sitter på gungan bredvid. Hon gör likadant. De skrattar och skriker.

Den kvällen kommer Greta inte hem. Hon kom aldrig mer hem. Jag längtar efter min storasyster. Ibland känns det som hon står bredvid mig. Jag vet att hon inte gör det, egentligen.



tisdag 28 januari 2020

Gåtfull


En underlig förnimmelse. Jag var övertygad om att jag aldrig tidigare befunnit mig i Fagersta. Trots det fylldes jag av en känsla av ha varit här tidigare. Att jag var hemma. Omöjligt. Oförklarligt. Om inte … mamma och pappa? Vädret var ljummet. Jag öppnade munnen och drog in den sköna luften. Det doftade nyutsprungna löv och vårblommor. Samma känsla som när jag tidigt om vårarna fick syn på några tappra tussilagon i dikeskanten. Mina reskamrater från bussen hade redan försvunnit åt olika håll. Några jackklädda ryggar promenerade bortåt vad som såg ut som ett affärscentrum. Jag följde efter. Svängde in på en gata. På skylten stod det Centralvägen.

”Fanny!”

Jag svängde runt på stället.

”Fanny. Det var länge sen. Vad gör du här?”

En kvinna i min egen ålder tittade på mig med stora blekblå ögon och ett litet leende.

”Men vad du ser förvånad ut. Är jag så olik mig?”



måndag 27 januari 2020

Dag


Just idag (!) har jag inte tid att skriva. Tar istället den här utmaningen som jag gjorde häromdagen. Alla orden nedan skulle med i en kort berättelse som hängde ihop och med inspiration från fotot. Inte så lätt ... prova.

Inhysa
Rävkärring
Sold
Torgföra
Ändalykt
50-200 ord

”Du måste prova den nya rätten”, sa han och log och visade sin vita tänder.
”Nya rätten?” sa jag och sippade på mitt vita vin samtidigt som jag undrade varför jag tagit med både tallrik och vinglas när jag gick för att ta en ny omgång från det gående bordet.
”Den är gudomlig.”
Jag gillade hans stil, ljusblå perfekt struken skjorta, lite uppknäppt.
”Du är bra på att torgföra. Jobbar du som säljare?” frågade jag och lutade mig en aning närmre honom. Han doftade god herrparfym. Lagom mycket.
”Faktiskt. Jag säljer sådant en man täcker ändalykten med”, sa han och pekade på sin egen rumpa.
”Vad?” sa jag och brast i skratt. ”Ändalykten? Det var länge sen jag hörde någon säga det ordet.”
”Jag är sådan. Gamla uttryck och bortglömda ord ser jag till att inhysa i min vokabulär varje dag. Känner på mig att du är likadan.”
”Varför det?”
”Ordet du använde nyss. Torgföra.”
”Då fortsätter jag trenden genom att fråga om du driver eget ändalyktföretag eller om du får sold från en arbetsgivare?”
”Eget. Du, ta nu en smakbit från Rävkärringen. Du kommer inte att ångra dig.”














Foto från Pia Davidssons facebookinlägg i Skrivarklubben med Sverigeförfattarna


söndag 26 januari 2020

Jag gjorde ett misstag. Jag vet det nu.


En timme senare satt jag på bussen. Utan en blekaste aning om vad jag skulle göra vid framkomsten. Fråga första bästa om personen kände igen mannen och kvinnan på fotot? Det gjorde ont i magen av att tänka på att både mamma och pappa var döda. De dog i en bussolycka i Italien. Bussen fick sladd i den fuktiga asfalten, kantrade och störtade ner i en djup ravin. Ingen överlevde. Jag skulle varit med på resan men i sista stund fick jag inte ledigt från jobbet eftersom Ebba hastigt insjuknade i säsongens influensa. Från den ena sekunden till nästa hade hon hög feber, migrän och ont i alla leder. Egentligen var det Ebbas förtjänst att jag levde. Om jag kan kalla det förtjänst. Hur hade mitt liv tett sig hittills? Fullt av allehanda misstag. Jag vet det nu. Fullproppat av både mina egna och andras misstag som har inverkat på min existens. Varför var de i Fagersta den dagen, sommaren 1970? Och var befann jag mig som bara var två år?

Jag bligade ut genom fönstret. Snart var vi framme i Fagersta.



fredag 24 januari 2020

Falukorv


Mamma som jag intensivt betraktade på fotot, kvinnan som jag hittills kallat mamma, hette inte Elsa. Min pappas namn var inte Fredrik. En för mig okänd man, som en anonym brevskrivare påstått var min äkta pappa, kysste min skrattande ”mamma” på kinden. Platsen var Fagersta och året 1970. Jag föddes 1968. Vilken förvirrande sammanfattning. Trots att ett malande illamående rumlade runt i magen var jag samtidigt jättehungrig. I kylskåpet hittade jag bara en bit övergiven falukorv och några gamla potatisar där små nyfödda rotfästen tittade fram. Det fick bli en enkel pytt i panna.

Efter första tuggorna kastade jag mig ut på toaletten och kräktes upp allt. Hela mitt liv var ställt på ända. Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket. Taket var vitt och utan en enda fläck som kunde gett mig associationer. En del trodde på konstiga saker som att olika molnformationer berättade saker för dem eller att ett bord som rörde sig kunde avgöra deras framtid. Men för mig var sådant båg. Jag fick lita på mig själv och ha förtroende för min egen kraft. Det gick med ens upp för mig att jag hade två val. Antingen vända ryggen mot rummet och världen, försöka sova bort allt, låtsas att livet flöt på som vanligt eller fundera över mitt nästa drag. Vem kunde jag kontakta? Fanns det någon? Jag klev upp ur sängen. Fagersta låg bara några mil bort.



onsdag 22 januari 2020

Promenaden

Fortsättning på följetongen:


Jag kom att tänka på min mormor. Hon var gammal redan när jag var liten flicka. När jag räknade efter nu, förstod jag givetvis att hon inte var en gammal tant. Inte mossig alls utan yngre än jag var idag. Innan jag började skolan när jag var sju år, skjutsade mamma mig till mormor i sin knallröda folkvagnsbubbla. Pappa körde alltid den stora svarta Mercedesen. Varje dag utom på lördagar och söndagar åkte vi till mormor. Klockan kvart över fem på eftermiddagen kom mamma tillbaka. När det var dags satte jag mig alltid på en av mormors köksstolar som jag dragit fram till fönstret, på knä, för att jag ville se när mamma parkerade på gatan. Om fönstret var öppet hörde jag ljudet av bilmotorn innan jag fick syn på mammas bil. Då rusade jag ut i hallen och tog på mig min fina himmelsblå poplinkappa. Om det var vår och sommar. Mamma jobbade heltid som sekreterare på brukskontoret och pappa tyckte att det hennes sak att ordna barntillsyn, som han kallade det. Av någon anledning förstod jag vad han menade även om jag inte fattade vad ordet betydde. Ofta hörde jag att de diskuterade bekymret. Också ett ord som pappa använde.

”Om du så himla gärna vill jobba, då får du fan i mig ordna barntillsyn också”, hörde jag att han sa. ”Det ser inte bra ut. Som om jag inte skulle kunna försörja min familj.”

Jag spetsade öronen men hörde inte vad mamma svarade. Hörde bara ett lågt mummel. Pappa pratade alltid högt medan mamma viskade. Mormor och jag började alltid med vår dagliga förmiddagspromenad. Vi gick aldrig längre än till slussarna. Det var tillräckligt sa alltid mormor. Där stannade vi och tittade på det forsande vattnet. Jag älskade mormor. Men nu vet jag inte längre. Hon var ju inte min mormor.

Så slog det mig. På baksidan av fotot stod det årtalet 1970. Jag föddes 1968.



tisdag 21 januari 2020

F


Har jag inbillat mig allt? Hade jag precis vaknat upp ur en dröm? Nej, brevet jag skrynklat ihop fanns kvar i min hand. Jag höll det krampaktigt. En växande förnimmelse av att ha tappat bort det allra viktigaste i mitt liv. Mig själv. Och mamma. Det kunde inte vara sant. Hur skulle jag kunna veta att brevskrivaren berättade som det var? Jag måste få veta. Jag slätade ut det och läste en gång till. Ord för ord. Långsamt. Det gav ingenting. Ingenting. Jag fånstirrade på handstilen. Sa mig inget. En anonym stil. Fasonen, som om någon präntat bokstav för bokstav för att dölja sin identitet. Jag spärrade upp ögonen och tittade stint på fotot. Iakttog mannen och kvinnan. Hans raka näsa och den mörka hårlocken som i vinden stod rakt ut från hårfästet. Mammas jämna tandrad som lyste mot mig. Så slog det mig. Baksidan. Jag vände på bilden. Namnen flammade framför mina ögon:



Elsa och Fredrik
Fagersta
1970

Mamma hette inte Elsa. Noteringen var gjord med snirkliga bokstäver och kurvor på versalerna. Som en gammal människa skulle skriva. 

Fanns
Förnimmelse
Fånstirrade
Fason
Foto
Flammade
Fredrik
Fagersta


måndag 20 januari 2020

Brev


Om jag inte hade gått vilse skulle jag aldrig ha hamnat lika snett i livet, under så lång tid. Det var brevet som ledde mig in på fel väg. Brevet som jag, utan att ana det dubbla sveket, öppnade. Det var på den tiden vi skickade brev till varandra. Riktiga brev som brevbäraren la i brevlådan. När jag sprättade upp kuvertet ramlade ett foto ut och singlade ner på golvet. Mamma. Hon visade tänderna i ett stort skratt och vinkade mot fotografen. En man stod intill henne. Jag såg hans profil. Han kysste mamma på kinden. Det var inte pappa. Ingen underskrift. Jag slukade innehållet. Läste med fladdrande blick. Allt var en fejk. Hela mitt liv. Allt var ljug. Mamma var inte min mamma och pappa … var mannen på fotot.

forts följer ...


lördag 18 januari 2020

Rock


Han hade sin svarta paletå på sig. Jag grubblade på varför. Var han på väg ut? Han satt på sin köksstol. Den var hans enda. När jag ibland hälsade på fick jag sitta på en liten träpall. Efter några minuter kom alltid träsmaken och jag fick ställa mig upp. Hans gamla svarta rock. Den hade jag inte sett på många år. Jag trodde att han hade slängt den för länge sen. Hans högra kind vilade mot bordet. Intill honom stod en assiett med en halväten ostsmörgås. Jag såg märken efter tänder i osten. Ett repigt dricksglas med vad som såg ut som avslagen öl. Det var som om jag kunde ta på stillheten i köket. Jag smekte hans vänstra kind. Den var kall.



torsdag 16 januari 2020

20 november 1962


Datumet har funnits i hennes huvud hela livet. Näst intill. Nu när sjukdomen har tappat tålamodet och vill att hon ska ge sig. Dödens klåfingriga grepp hårdnar om handlederna. Nu måste hon säga det högt flera gånger om dagen. Det är som om datumet vill tyna bort annars. Hon är skräckslagen. Får inte glömma. Varje morgon tar hon det åter i besittning.

Vilken känsla att närma sig hans bröst. Det är en ofattbar förnimmelse när han öppnar famnen och hon låter sig omslutas. Hans händer som värmer ryggen. Hon är fjorton år. Vågar inte titta riktigt. Ser på honom som genom en skir, genomskinlig sommargardin. Hon märker ändå att han ler. Kanske uppfattar hon det med kroppen. De vajar sig igenom I can´t stop loving you med Ray Charles. Tillsammans, gunga sakta, sakta. Ingen vill sluta. Hela kvällen står de på dansgolvet.



onsdag 15 januari 2020

Prata


Hon sa att jag skulle hämta en penna i hennes skrivbordslåda. Hennes skrivbord. En bunt med plastmappar låg i en hög som var placerad längs med skrivbordets ena kortsida. Helt i linje med bordskanten. Högen var uppdelad i exakt lika stora delar mappar i gult, blått och rött. Jag noterade detta utan att tänka efter särskilt. Hålslag och häftapparat tätt, tätt intill. Jag drog ut översta lådan. Rätade på ryggen. Stirrade. En stor packe med pennor låg i räta längor sorterade efter färg. Gemen låg i rader omsorgsfullt placerade åt samma håll och i storleksordning. Allt i lådan var placerat spikrakt. Försiktigt lyfte jag en penna. De övriga rörde sig som tur var inte. Jag drog sakta, sakta igen lådan.

Skulle jag nämna det? Jag behövde aldrig bekymra mig. Jag hann bara sätta mig ner. Hon pratade länge. Berättade om traumat. För fem år sen. Hon rökte mycket. Var en slarver. Struntade i sig själv. En sen kväll satt hon i sängen och tog en sista cigarett. Somnade. Vaknade av att det brann. Hennes nattlinne i akryl smälte på kroppen. Hon vrålade rakt ut. Efter den långa sjukhusvistelsen kom hon hem som en pedant.


tisdag 14 januari 2020

Fri


Jag är fri
friad
frikänd
frigiven

Ut i frihet
flanerar jag
fritt
i fred

Frist
finns
i famnen
på fantastisk flicka



måndag 13 januari 2020

Tårar av svett - Ethel Hedström skrivutmaningen

Tårar av svett sipprar ner över pannan, in i ögonbindeln som har blivit genomblöt av min egen utdunstning. Det svider och kliar i ögonen. Jag hör hur jag gnäller. I ett fåfängt försök att få loss händerna sliter jag som besatt i handklovarna. Det gör ont överallt. Bultar i handlederna, värker i ryggen och nacke. Jag är naken. Hjärtat slår hårt. Jag hasar hit och dit när bilen störtar in i kurvorna och jag kraschar rakt in i sätet framför när bilen stannar med en kraftig inbromsning. En bildörr öppnas. I tystnaden hör jag bara mitt eget flåsande. Jag hatar att inte ha kontroll. Jag hatar att jag inte vet hur jag ser ut just nu. Jag hatar personen som nu tar tag om axlarna och tvingar mig ur bilen.

”Om du visste hur dum du ser ut.”

Jag känner igen rösten. Kan inte placera.

”Naken och hjälplös med håret i oordning. Du som annars har varje hårstrå i total symmetri. Och ..." säger rösten med ett gällt skratt. "Med en stackars slak … ja du vet.”

Ännu ett vasst skratt. Fingrar drar hårt genom mitt hår. Tar tag i en hårtest och tvingar det uppåt, över pannan. Huvudet pressas bakåt av manövern. Jag stönar.

”Så där. En aning bättre.”

Tystnad. Jag kan inte stå still. Vet inte om jag svajar. Mina nakna fötter trampar i grus. Jag börjar skaka av frossbrytningar.

”Ska du inte fråga?”

Jag hostar. Är infernaliskt törstig. Slickar mig om läpparna.

”Ska du inte fråga?” upprepar rösten, nu i ett skarpare tonläge och nu vet jag vem det är.


söndag 12 januari 2020

Sixten


Sixten
var som blixten
Slog till när man inget anade
Rätt var det var banade
han sig en egen gata
Jag kunde inte annat än hata
att han gjorde mig skraj
in the blink of an eye



fredag 10 januari 2020

Kras


Jag kan inte föreställa mig hur eller att ljuset färdas i en ofattbar hastighet. Hur det kröks av gravitationskraften. Att även alltet rusar fram i en hiskelig fart. Ska det vara så för evigt? Eller finns det ett stopp? En vägg någonstans långt bort i ett osynligt fjärran, bortom helheten, som allt kraschar mot och trasas sönder till minimala beståndsdelar. Eller kanske imploderar och blir till intet. Till något som är så obetydligt att det åtminstone synbart är ingenting.


Eget foto



















torsdag 9 januari 2020

Klubba


Jag fick inte äta klubba för mamma. Visste att jag tjatade på mamma i affären. Jag kunde inte låta bli. Det såg så gott ut när Sara sög på det gottiga hur länge som helst.

”Absolut inte. Inga klubbor.”
”Men varför det?” sa jag och hörde själv hur klagande och gäll min röst var.
”Du vet varför. Och låt bli att gnälla.”

Mamma tog tag i kundvagnen och drog iväg åt delikatessdiskhållet med gnisslande hjul.

”Men …”, sa jag. ”Sara …”
”Inga men. Tänk på din tänder. Sara har inget med det här att göra.”

Mamma stannade vid delikatesserna och tog en kölapp. Hon log ett snabbt leende mot gubben i vit rock som stod bakom disken.

”Men hon får ju.”
”Kanske det. Du ska vara glad att du inte får", sa mamma och kastade en blick ner på mig. "En lagrad ost, tack", fortsatte hon och tittade upp på gubben.

Innerst inne förstod jag vad mamma menade. Det var bara det att jag ville prova.

"Blir långlagrad Herrgård bra? Vill du smaka?"
"Ja tack", sa mamma. ”Du får vänta tills du blir stor och bestämmer själv", sa mamma medan hon fortsatte att se på gubben.

Gubben gjorde en grimas och rynkade pannan.

"Vad sa du?" sa han.
"Jag pratade inte med dig", sa mamma.
"Tänkte väl det", sa gubben.