Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 mars 2020

Livet


Sol och vatten är livet

De flesta människor söker sig både till sol och till vatten.

Vårsolen. Den bländar mig med sin skarpa ljusstyrka. Jag tar ut en av de gamla gistna trädgårdsstolarna, placerar den mot en södervägg. Känner den kyliga luften omge mig men solstrålarna värmer likväl mina sinnen och min kropp.

Havet. Bland det bästa jag vet är att i skymningen sätta mig högt upp på en klippa och blicka ut över havet, mot horisonten. Det ger mig ett lugn inombords. Samtidigt hissnar det. Tanken lockar att simma ut mot himlaranden. Förföriskt frestande trots faran det innebär.


Eget foto



måndag 30 mars 2020

Maj


Hon lyssnade till det dämpade regelbundna dunket av sina egna steg. Axlarna riste till. Vinden var kylig. Under några sekunder ångrade hon sig, stannade abrupt, frestad att vända om. Men beslutet stod fast. Hon tog långa steg. Ännu längre än nyss. Hoppade över uppstickande rötter och stenar. Nu klafsade det om gummistövlarna. Naturen var vattendränkt. Hela maj hade det regnat mer än vanligt. Det knastrade till när hon klev på några tunna trägrenar. Hon svettades, tunna strilar rann utefter ryggen. Det kittlade på ett obehagligt sätt. Utan att bry sig om att stanna, knäppte hon upp jackan och lättade på halsduken som smet åt kring halsen. Blicken fokuserad framåt. Då upptäckte hon. Det blå. Där mellan tallarna. Några snabba sista steg. Sjön. Omgiven av klippor. Glitter i vattnet. Hon kastade av sig alla otympliga kläder. Stod där naken. Hon höjde armarna och böjde en aning på knäna. Gjorde sig beredd.



torsdag 26 mars 2020

Fem ord på D


Till slut kom vakten med några gulnade sidor rivna ur ett kollegieblock och en blyertspenna.

"Här har du. De är visserligen kladdade på förut, men du kan använda den andra tomma sidan. Jag stannar här och kollar under tiden”, sa han. ”Du har femton minuter på dig.”
”Vad?”
”Så att du inte försöker dig på något med pennan”, fortsatte vakten och nickade mot attiraljerna Brad höll i handen. ”Dessutom har jag inte tid att stanna längre.”
”Vad skulle jag kunna göra med det här?” sa Brad och höll fram kollegiebladen och blyertspennan.
”Inte vet jag. Men så lyder ordern”, sa han och satte sig på en pinnstol som han ställt alldeles invid cellen. ”Sätt igång. Femton minuter. Från och med ... nu.”

Brad snurrade flera varv runt sig själv innan han till slut satte sig på britsen. Han pustade högt. Slängde blickar på dumbommen utanför. I pallet snodde tankar runt som vingbrutna duvor som dråsade ner från himlen. Helvete. Funkade inte. Han kollade taket i en desperat tanke om att det kladdiga taket skulle hjälpa honom.

”Tio minuter kvar.”



onsdag 25 mars 2020

Banne mig


Brad kunde inte ge upp. Han var inte oskyldig, men om han jobbade hårt på det kunde han visa på förmildrande omständigheter. Om han bad till dem att de skulle tänka på Lilla Hjärtat. De ville väl inte förstöra ännu ett liv, skulle han säga. Hennes oskuldsfulla existens. Med ens piggnade han till. Han slängde sig upp ur bingen och med några kliv var han framme vid gallret.

”Vakt! Vakt!” ropade han.
”Skrik inte! Jag kommer när jag kommer”, hörde han i fjärran.

Brad hörde hasande steg närma sig. Vakten kom sjavande med den smockfulla nyckelringen klirrande i bältet.

”Vad vill du?”
”Papper och penna! Jag måste få skriva.”

Brad trampade på stället.

”Vad?! Du skriva? Banne mig, det var något nytt,” sa vakten och flinade.



En helt annan sak. Om ni har lust, läs min artikel på Drop a Story som publicerades idag om min/vår resa genom ett Europa i coronafebertider:




tisdag 24 mars 2020

Barnet


I en cell i ett cellblock på Metropolitan Correctional Center i Chicago, Illinois:

Det var barnet Brad tänkte mest på. Han fick lust att slänga sig rakt in i betongväggen med pannan före. Han skrattade högt.

”Vad flabbar du åt?”, hörde han från sin kompis i cellen intill. ”Hör finns inget att garva åt. För dig. Grina istället. Det vore mer normalt.”

Brad brydde sig inte om att svara. Vad skulle det hjälpa att kasta sig in i väggen? Han kunde inte vara säker på att han hade kraft eller var orädd nog att slänga sig så hårt att han gick hädan. Med hans vanliga tur skulle han antagligen bara få en grav hjärnskada som gjorde livet än mer omöjligt. Hur tufft var det förresten på en skala? Det var inte tufft utan fegt. Och Lilla hjärtat skulle förlora sin pappa. Han snyftade till. Tydligen högt eftersom tjommen åter höjde sin röst:

”Nä men nu får du fan i mig ge dig. Ska du flabba eller gnälla som en barnrumpa? Ta dig i kragen. Du har det inte så dumt här, väl?”

Brad fattade noll. Inte så dumt? Det kunde det fånet säga som skulle släppas fri om några månader.

”Passa på och utbilda dig för helvete.”
”Som du har gjort. Inte”, kunde Brad inte låta bli att svara.
”Hörru du, inga höga hästar här. Det passar dig inte.”

Brad slängde sig på britsen och vände ryggen mot cellen. Han måste komma på en lösning.



måndag 23 mars 2020

Min första kärlek


Min första kärlek gjorde mig svag och stark samtidigt. Under den kraftfullaste förälskelseperioden försvann tiden i ett töcken. Jag var helt uppfylld av honom. Den känslan är både smärtsam och oerhört njutbar. Jag var fjorton år.

Sen tog det trettiofem år. Samma djupa värk och vällust. Längtan. Det tog tid. Vi var båda engagerade i någon annan. Till slut kunde vi bli ett par. Mötet gjorde att tankarna på den första kärleken väcktes. Hur ser han ut idag? Hur har han det? Har han haft ett bra liv? Jag både vill och inte vill veta.



fredag 20 mars 2020

Caféet


Med lite tur lyckades Karin balansera brickan med Café Crème och assietten med en gigantisk kanelbulle och bana sig väg mellan borden utan att en olycka hände. Hon slog sig ner vid ett ledigt bord. Fanns bara ett enda kvar längst in vid väggen, i hörnet. Karin hatade det, att vara i blickpunkten. Att ana att de andra, som redan satt bekvämt tillbakalutade i sina stolar och smuttade på sina olika kaffe- och tedoningar medan de diskuterade senaste krisen med allvarliga miner, var fullt medvetna om hennes bryderier. Då och då brast de ut i skallande skratt, när någon sa något fyndigt, antog hon. Karin hajade till varje gång. Det gjorde ont i huvudet. Kaffet var gott och bullen smakade nybakat smetigt. Vid bordet bredvid hennes satt en ung kvinna med en kille i tioårsåldern. Utan att egentligen vilja det hörde hon deras samtal.

"Jag tror inte han fattar att jag inte vill vara hos honom."
"Är det så illa?"
"Mamma. Vad ska jag göra? Vad ska jag svara honom?"

Karin såg hur han lutade sig mot kvinnan och placerade sitt lockiga huvud mot hennes hals.

"Du får ta det lugnt. Närma dig honom lite i taget”, sa kvinnan och strök långsamt över hans ljusa hår.
"I så fall kan han ju dra in mig i bilen", sa han och satte sig käpprakt upp i stolen.
"Herregud."

Kvinnan stirrade på honom.

"Han pratar om dåligt beteende."
"Vad? Han har nog komplex."
 "Kan jag sms:a dig när jag kommer dit?"



torsdag 19 mars 2020

I elfte timmen


Dörren slog igen bakom Sara. Den plötsliga smällen gjorde att hon hajade till, trots att det var hon själv som åstadkommit skrällen. Sara andades så ytligt att hon för några sekunder tappade andan. Samma förnimmelse som de gånger hon gråtit så häftigt och under så lång tid att hon till sist flämtat för att få luft. Som om hon kvävde sig själv. I nästa ögonblick gick det upp för henne. Hon var fri. Fri att göra vad hon ville med resten av sitt liv.

Det var i grevens tid insåg Sara. Egentligen förstod hon först nu hur modig hon varit. Förstås mycket lättare att stanna kvar. Att ge upp och foga sig. Låta det pågå och istället hitta andra saker som betydde något. Säkert otaliga människor som gjorde precis det för att slippa ta itu med problemet. Som Fanny som länge orerat om hur tråkig och motbjudande Patrik var. Att hon var kär i en annan. En man som hon träffade i smyg. Men sen med ens en dag var hon som omvänd. Tjatade om hur bra de hade det och alltid haft, hon och Patrik. Att hon alltid hade varit lika förälskad i honom. Ända sen tonåren. Sara fattade inget.

Nej, för Sara gick det inte längre. Idag hade hon sagt det. Rättare sagt, hon hörde sig själv uttala orden som hon repeterat i huvudet i många år. Några få ord bara, men livsavgörande. Hon var sådan. Förr eller senare kunde hon inte hålla inne med det. Först grät han. Sen hotade han. Sen grät han igen. Med kraft fick hon tvinga bort hans händer från sina armar. I hallen slängde hon kappan över ryggen, låste upp dörren, kastade sig ut och dängde igen dörren. Sara vred på huvudet. Han hade inte kommit efter. Dörren förblev stängd.


onsdag 18 mars 2020

Fint


Huset ser övergivet ut mitt i alla ofärgade träd och förra årets bruna gräs. Men ändå. Fint. Hemma. Vi lyckades. Dörren in till verandan går inte att låsa upp. Rosten hindrar. Sen går inte innerdörren att låsa upp. Dörren har satt sig. Efter en stunds slit kommer vi in. Jag kollar termometern. Fem grader plus inne i huset. Vi delar på arbetet.  Mannen hämtar ved och tar itu med att sätta fyr i kakelugnarna. Jag tömmer den överfulla bilen. Svetten lackar trots kylan. Jag dammsuger upp damm och muslortar. Efter några timmar är det femton grader. Härligt! Vi åker till byns livsmedelsaffär. Handlaren strålar. Har haft goda dagar. Ingen kris. Ingen kris ens med tillgången på mat och torrvaror. Det enda som inte finns är ägg. Varför just ägg? På kvällen tjugo grader. Vi äter pasta med gorgonzolaost och skålar i rött vin.

tisdag 10 mars 2020

Dominant


Berit tittade på klockan och konstaterade att hon hade sovit i två timmar. Hon kastade på sig sin tunna klänning som låg vid fotänden av sängen. Britta rörde sig inte. Berit låste upp, drog upp dörren en decimeter och kikade ut.

”Har det hänt något?” teaterviskade hon.

Hon kände igen mannen i receptionen. Lätta vågor av irritation svischade genom hjärnan som gjorde att en begynnande huvudvärk gjorde sig påmind. Han stirrade på henne.

”Ursäkta väckte jag dig?” sa han och utan att riktigt veta fick hon en tydlig känsla av att han satte foten i den lilla dörrgluggen.

Hon tog i handtaget. Dörren rörde sig inte.

”Jag tänkte att ni var hungriga”, sa han och visade brickan han höll i famnen. ”Ni har rest långt.”
”Det passar tyvärr inte just nu”, sa hon och försökte dra igen dörren. ”Kan du vara snäll och ta bort foten?”

Till hennes lättnad gjorde han det.

”Jag finns därnere”, sa han. ”Hela tiden. Ring bara.”
”Det gör vi kanske.”
”Inte kanske. Ni måste”, sa han.
”OK”, sa hon bara för att komma ifrån hans intensiva blick. Hon förstod mer än väl. Han härskade. Tro inte något annat uttryckte blänket i ögonen utan att han behövde delge det högt. ”OK", sa hon igen.

Berit la sig i sängen på rygg. Den gnällde till men Britta låg fortfarande helt still. Vad var det för fel på henne? Varför trodde hon att varenda man hon mötte ville ha något av henne? Receptionisten hade naturligtvis bara menat väl. Hon och Britta hade rest långt och hade inte ätit på ett antal timmar. Det kurrade i magen.



måndag 9 mars 2020

Blek

Berit blev förvånad över hur modernt Nairobi såg ut. Som vilken storstad som helst. Åtminstone på avstånd. Hon betraktade enorma arkitektoniskt trendiga byggnader blandat med lägre äldre hus. Bussen stannade vid ett hörnhus målat i vitt och klarblått. På skylten läste hon Ngara Riverside Lodge. Hon höll tummarna för att det skulle vara hyfsat bra. Rent och med en fungerande dusch. Det var en chansning de var medvetna om att de tog när de bokade dubbelrummet. Hon hade räknat ut att priset i kronor låg på ungefär 200 per natt. Chauffören log igen och hon kunde se mer av hans vita breda tandrader än hon behövde. Han drog ut deras resväskor ur bagageutrymmet.

”Så … hoppas att ni blir nöjda med er vistelse”, sa han och räckte över ett visitkort. ”Ring om ni behöver guide.”

Nu svettades hon ymnigt igen. Resväskan kändes så tung att hon undrade om hon packat ner tunga stenar istället för lätta sommarkläder. Trots hektiskt röda kinder såg Britta blek och trött ut.

Rummet var enkelt men de hade fått två sängar och slapp ligga i samma dubbelsäng. De kastade sig ner på varsin. Sängarna gnällde, gungade till och knakade olycksbådande. Bra att de ingen av dem kastade sig runt, runt på nätterna. Badrummet. Toalettstolen var placerad så att man fick tränga sig förbi handfatet för att nå dit. Tur att hon var hyfsat smal. Hon längtade som en tokig efter en dusch.

”Börja du”, sa Britta. ”Jag vilar en stund.”

Det fanns ingen handdusch, enbart en mojäng fastsatt långt upp på väggen. Den såg ut som en liten vit hårfön. Hon vred på kranen. Ljummet vatten i lätta kaskader.

Britta verkade sova. Berit tassade på lätta fötter för att inte väcka henne. Vederkvickt la hon sig på sängen.

Det knackade på dörren.

”Frukost!” hördes en mansröst utanför.




fredag 6 mars 2020

Tulpaner


Berit köpte biljetter till dem båda. Chauffören sjöng på en melodi hon kände igen. Who shot the sheriff. Det lät bra. Han log mot henne, visade alla sina lysande vita tänder och svängde kroppen i takt. Hon kände sig svenskt mesig och rent av löjeväckande när hon försökte sig på att svänga lite lätt på höfterna. I en minimal vas fastlimmad intill ratten var en röd tulpan i plast nerstucken. Berit nickade mot blomman.

”Gillar du tulpaner?” sa hon på engelska.

Omedelbart efter hon sagt det undrade hon varför hon sa det. Hur oviktigt var inte det? Han skrattade högt.

”Jag såg ett program på teve. En ocean av tulpaner”, sa han och placerade två biljetter i hennes handflata. Under en halv sekund kände hon hans varma fingrar mot huden. ”Jag älskar tulpaner”, fortsatte han och gav henne en flirtig blick.

Hon blev förvirrad. Raggade han på henne? Naturligtvis inte. Han var bara glad. Hon log tillbaka, vände sig om och banade sig väg ner genom bussen. Britta hade naturligtvis satt sig längst bak. Med en suck damp Berit ner på den slitna stoppningen. Svetten strömmade ner över rygg och bröst. Det kliade. Rastafarimannen rattade ut från busshållplatsen och full luftkonditionering på bussen satte igång. Rättare sagt, eftersom inga fönsterglas fanns, svepte vinden in genom alla fönster på en gång, svängde runt så håret stod åt alla håll och svetten på kroppen torkade. Berit frös nu istället. Hon ryste till och betraktade gåshuden på armarna. Skönt kall på något sätt. Hon tittade på Britta och kunde inte låta bli att skratta. Hennes röda hår hade slingrat sig runt halsen och såg ut att kunna strypa henne när som helst.



torsdag 5 mars 2020

Kantig


Det var på den tiden när Berit fortfarande jobbade som butiksbiträde på Coop i Linköping. Hette det förresten så fortfarande? Butiksbiträde. Ett kantigt ord, tyckte hon själv. Hon biträdde ingen. Gjorde bara det jobb hon ensam ansvarade för. Kunderna förstås, biträdde hon. Eller sa man expedit nu för tiden för det lät mycket bättre? En parallell till lokalvårdare. Hon och Britta hade bestämt sig för att åka till Kenya på en 14-dagars semester inkluderat en safari. I en resetidning hade Berit läst om solnedgångar över savannen, skymningsljus i horisonten, snötäckta bergstoppar och oändligt stora hjordar av allehanda vilda djur på vandring. Det lät fullständigt oemotståndligt. De åkte en dag i november. I skumt väder, man mer kände än såg duggregn fukta ansikte och kläder, lyfte flygplanet. Berit och Britta skålade i ett glas champagne.

När de bleka i ansiktet klev ut ur Nairobis flygplatsterminal var de dödströtta och inpyrda med resdamm. En förnimmelse av spänning fanns ändå i luften. De lyckades hitta en buss som skulle ta dem in till Nairobi stad. De frågade busschauffören, en yngre man med dreadlocks förenat i en kraftig svans i nacken. Han nickade och sa att han visste var deras hotell låg. Inga problem, han skulle visa dem.



onsdag 4 mars 2020

Hux flux


Bakgrund: Jag arbetade under en kortare tid på Volvo taxi (de hade en avdelning för alla volvoanställda som åkte taxi kors och tvärs över landet och förstås mest i Göteborg). Jag upplevde det som om vi som jobbade där befann oss allra längst ner på skalan. Kände mig ofta som en person som man kunde ta ut sin frustration på. Ett arbetarpoem:

Volvo taxi god morgon
Jag ska ha en bil till Andra Långgatan 28, det är bråttom!
OK. Vad heter du?
Efter att bilen har hämtat mig ska den hämta upp en annan person
OK. Jag måste bara först få ditt namn för att hitta ditt kundnummer

Sen ska bilen hämta upp ytterligare en person
Ljudlös suck
Ditt namn?
Det var tyst. Sen kom det hux flux i ett högt skri:
Britt Andersson!

Jag lägger in adresserna.
Men … vore det inte bättre att hämta upp person nummer tre först och dig sist?
Nämen vänta här nu!
Det blir en mycket längre resa annars …
Vänta här nu sa jag! Det är jag som bestämmer och hör sen!



tisdag 3 mars 2020

Kaxig


Silverkusten i Portugal
Här är naturen karg kaxig halvöken
Mylla finns ingen bara sand och
glesa dungar av klena tallar
slitstarka späda blommor och torrt gräs

Jag står på ett berg av sand och
betraktar Atlantens mäktiga bränningar
som kastar sig över sandstranden
Vågorna dån fyller luften
Jag hissnar av tanken på
att dränkas av ett pulserande vitt skum



måndag 2 mars 2020

Hutlös

Idag en skrivövning jag deltog i:


Nedanstående kursiverade text är början på ett brev.
Skriv tre åtgärder som brevskrivaren har vidtagit för att hålla modern borta från oönskat beteende. Åtgärderna ska innehålla minst tre av följande ord:

Svamp
Bar
Likvid
Räv
Slemmig

Hutlös


När du läser det här är jag och barnen långt borta. När vi kommer tillbaka om en vecka förväntar jag mig att du uppför dig som det anstår en mor. Om du väljer att fortsätta använda våra barn som slagträn i skilsmässan kommer följande att hända ...

... Den likvid som vi bestämt att du ska erhålla när vi skiljs bränns inne.
På den bar du ideligen frekventerar, på samma sätt som en slemmig räv dras till närmsta byte att sätta tänderna i, blir du uppsatt på den ilsket röda listan för oönskade gäster. Räkna med att det blir kalla handen redan i dörren.
Hutlöst kommer jag att hindra dig från att träffa dina barn. Ta med i beräkningen att du under sådana förhållanden har sett dem för sista gången.



fredag 28 februari 2020

Kvittra


Jag vadade runt i det höga gräset på baksidan av huset. Det glittrade till i kroppen när jag hörde koltrasten kvittra. Fåglar var förmodligen en lycklig art. Eller hade de precis som vi upp- och nedgångar i humör och sinnesstämning? Alla är vi antagligen mer lika än vi går omkring och tror. Jag la mig ner på rygg och stirrade rakt in i den blå himlen. In i evigheten. Här ville jag ligga länge. 

En bild kom för mig. Jag låg fastbunden på en bår. Jag kunde inte röra varken armar eller ben. Mitt medvetande om omgivningen kom och gick. Båren vajade fram och tillbaka, som om jag befann mig högt upp i luften. Ett ansikte ovanför mig. Bruna ögon. Allvarlig min som förändrades till ett litet smil. Han öppnade munnen och jag såg läpparna röra sig, men jag hörde inget.



onsdag 26 februari 2020

Ledsen


Utanför skolans område svängde jag åt höger och promenerade gatan fram utan en enda tanke i huvudet. Efter en stund stannade jag abrupt framför en egnahemsvilla målad i ljusgrått. Jag stirrade på huset och en förnimmelse svepte genom kroppen. En känsla av att jag var ledsen. Tyngden som låg över bröstet gjorde att jag flämtade en aning.

Jag öppnade grinden och gick sakta längs grusgången, uppför stentrappan. En blå ytterdörr. Jag la handen på handtaget och drog neråt. Dörren gnisslade till och gled upp. En mörk trång hall uppenbarade sig framför mig. Utan att kolla om jag kunde tända någon lampa gick jag genom den dunkla hallen mot ljuset längre fram. Stående i dörröppningen betraktade jag köket. Ett typiskt orenoverat kök från tiden när egnahemsvillorna byggdes med snedställda skjutbara skåpsluckor och ont om arbetsytor. Ett minimalt köksbord och två pinnstolar. Jag satte mig på en av stolarna och stirrade ut i trädgården. Den var lummig och grön med äppelträd och syrénbuskar med tunga vita blomklasar. Gräsmattan borde för länge sen ha klippts. Jag visste att jag hade varit här förut.



tisdag 25 februari 2020

Även


Jag funderade på det som hänt under förmiddagen. Jag klev av bussen och där stod Iréne väldigt lägligt. Dessutom visade det sig att Stickan satt på caféet inte långt därifrån. De kunde inte ha vetat att jag skulle komma med bussen. Jag tittade upp från klasskatalogen. Jag studsade till. Stickan och Iréne. De stod precis likadant och lutade sig in mot panoramafönstret. Armarna lyfta och händerna fästade intill ögon och kinder, som för att stänga ute allt störande ljus. De spejade rakt på mig. Jag kastade mig upp och halvsprang mot utgången. Förbi sekreterarens uppspärrade ögon. Jag hörde henne ropa:

”Men vad gör du? Är du färdig med fotona?”

Jag slängde upp dörren och rundade byggnaden, bara för att konstatera att de var borta. Däremot knackade någon på glasrutan från insidan. Det var sekreteraren. Hon gestikulerade. Jag tolkade hennes häftigt svängiga armrörelser som att hon ville prata med mig. Jag gick tillbaka. Beredd på att få åthutningar.

”Ursäkta, vad tror du att du håller på med? Bara rusar iväg.”
”Förlåt, jag fick syn på några jag kände utanför.”
”Och varför brådskan?”
”De var inte kvar när jag kom ut”, sa jag.

Av hennes min att döma, undrade hon säkert om jag var rubbad.

”Nå, är du klar nu då?”
”Nja, inte helt.”
”Kan jag ta den här?” sa hon och höll upp den ena av de tre katalogerna. ”Eller kanske även den här? Jag behöver dem nämligen.”
”Förresten, jag ändrar mig, jag är klar. Du kan ta tillbaka alla tre”, sa jag och grubblade över anledningen till att hon behövde gamla skolkataloger precis nu och just de tre jag var intresserad av.

Jag promenerade ut ur skolbyggnaden. Andades in frisk luft. Skolgården var tom. Inga barn som stojade. Var det ledig dag idag? När jag tänkte efter hade jag inte sett några elever inne på skolan heller.



måndag 24 februari 2020

Blå


Det var en liten skola och efter några snabba bläddringar i katalogerna hittade jag min klass. Jag stirrade på mig själv. Jag hade en knallblå tröja på mig. En med vita ränder på tvären på ärmarna. Jag kom ihåg hur det kändes att ha den på sig. Mjuk och följsam. Tanken fick sköna rysningar att fortplanta sig genom kroppen. Med ens hörde jag mammas röst:

”Fanny lilla. Nu bara måste du ta av dig tröjan så att jag får tvätta den”, sa hon med betoning på måste och höll fram en ful smutsbrun kofta. ”Du får ta den här ett tag.”

Jag undrade vart den blå tröjan tog vägen. Den som på något sätt gett mig trygghet i tillvaron. Hade mamma slängt den till slut? 

Jag sökte efter Iréne och Stickan. Först letade jag bland fotona radvis från vänster till höger, sen uppifrån och ner spaltvis. Ingen som påminde om varken Iréne eller Stickan. Kunde de verkligen ha förändrats så mycket att det inte gick att se minsta likhet? Dessutom ingen med samma förnamn. Stickan var naturligtvis ett smeknamn. Men borde han inte ha hetat Stig? Fanns ingen sådan. Trots det oförklarliga i det drog jag en lättnadens suck. De var inte mina vänner. Min aning var helt rätt. De var ute i andra ärenden. Men vilka?



onsdag 19 februari 2020

Leva


Jag skakade hand med studierektorn. Hans morotsröda lockiga hår svängde när han gjorde en kort bugning. Jag fick en snabb förnimmelse av att ha mött honom tidigare. I hans ögon hittade jag inget som tydde på att han tänkte samma sak. Han pekade på stolen mitt emot skrivbordet. Jag damp ner på den svagt gröna manchesterdynan. Armstödens transparenta lack hade nästan nötts bort. Numera bestod den av tunna oregelbundna små fläckar. Jag la händerna i knäet.

”Föråt, vad sa du att du ville?” sa han och fäste sina blekblå ögon på mig.
”Min fråga var, om det fanns möjlighet att kolla gamla klassfoton?” sa jag och lutade mig fram mot bordet.
”Får jag fråga om anledningen?”

Han plockade ihop några lösa papper som låg framför honom och samlade ihop dem till en liten hög. Jag tvekade några sekunder.

”Bara kolla några gamla klasskamrater. Från tiden jag själv gick här.”
”Har du gått här?” sa han med höjd röst och med betoning på du.
”Ja”, sa jag fast jag inte visste.
”Jag känner inte igen dig.”
”Vad menar du?”
”Jag har gått här på skolan själv en gång i tiden. Har levt och verkat här hela mitt liv, faktiskt.”
”Men … får jag?” sa jag.
”Jag ska be min assistent ta fram de år du vill kolla", sa han och lyfte telefonen.
”Tack”, sa jag och reste mig upp.

Jag hade kommit fram till dörren och hade redan öppnat den när han sa:

”Nu tror jag ändå att jag kommer ihåg dig. Du hade ett ovanligt namn. Vad var det?”

Jag sa inget. Stod tyst och tittade på honom när han plutade med munnen och strök sig över hakan.

”Fanny var det. Eller hur? Lilla Fanny sa alla.”



tisdag 18 februari 2020

De körde iväg


Jag hade alltid vetat att det var något underligt med mammas och pappas relation. Så länge jag kunde minnas åtminstone. Sådant går inga barn förbi. Inte bara brister i relationen. Med dem som individer dessutom. När brevet kom var det bara ytterligare bevis på min övertygelse. Ändå blev chocken så stark. Att få det kastat rakt i ansiktet, hur de dragit med mig i deras gemensamma haveri. De sista åren var de alltid osams. Tonen mellan dem så kall att utandningsluften stelnade till ispartiklar. Trots det stack de iväg till Italien på semester. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa den morgonen körde bort från huset i pappas Mercedes. Jag hade inte möjlighet att följa med. Nu var det bara jag kvar.

Jag kunde inte få in i min skalle att det var sista gången jag träffade mamma och pappa. Det var omöjligt att fatta. Jag saknade deras hetsiga diskussioner. Hur jobbigt det än var att lyssna till deras slängande av glåpord. De kunde hålla på hela dagen och hela natten. Det var under deras värdighet att inte få sista ordet. Kasta iväg sista giftpilen som skulle träffa mitt i prick och fienden stupa. Praktiskt taget varenda dag rusade jag i panik in på mitt rum och slängde igen dörren. Men jag visste att de fanns där på andra sidan väggen. Jag önskade hett att de skulle komma tillbaka till mig. Jag ville krama dem.



måndag 17 februari 2020

Fånga


Fanny såg sig själv i andras ögon. Hon förstod hur de uppfattade henne. En blek figur med en grumlig silhuett. Knepig att beskriva. Lika omöjlig att gripa tag i som ens egen gäckande skugga.

”Tja, Fanny, ja … hon … är blyg. Hämmad. Fåordig. Kunde vara söt om hon ansträngde sig. Om hon klädde sig roligare.”
”Fanny, hon är vad hon är. Öppnar sällan munnen. Man vet inte vad hon tänker. Tyvärr glömmer man ofta bort henne. Hon märks inte.”

De kunde inte känna till anledningen till att hon inte vågade. Varför hon skämdes och gjorde allt för att inte synas. Hon vågade inte riskera, om hon så bara gav dem en obetydlig föraning, att de krävde att få veta mer om henne.  



fredag 14 februari 2020

Kemi


Jag gjorde som han sa. Vände upp och ner på koppen och svalde allt i ett drag. De hade rätt. I ett enda slag var jag piggare. Jag blev förvånad över att jag tyckte det var gott. Smaken av utsökt starkt kaffe stannade kvar i munnen. Jag reste mig upp.

”Nu har jag inte tid med er längre”, sa jag.
”Vart ska du ta vägen?” sa Iréne.
”Skit du i det”, svarade jag och undrade tyst vad som hänt med mig. Var det kaffet? Kemin som stämde mellan mig och drycken. ”Jag har tröttnat på ert jädra tugg. Ni försöker bara förvirra mig. Grobianer är ni. Som ni antagligen har varit under hela era misslyckade liv. Tror ni inte att jag fattar?”

Jag väntade inte på svar utan stegade iväg med en känsla av att jag när som helst skulle få höra bullrande skratt bakom mig. Eller känna en tung hand på min axel. Men det var tyst och stilla. I nästa ögonblick svängde jag runt hörnet. Jag hade bestämt mig. Kunde skolans rektor hjälpa mig? De hade säkert listor över alla elever som gått i skolan. Jag skulle leta efter mig själv och Elsa och Fredrik. Hur många med de namnen skulle jag hitta? Säkert fanns det även foton. Jag skulle känna igen deras ansikten. Jag ökade på stegen. Måste fråga någon var skolan låg.



onsdag 12 februari 2020

Styra


”Jag har tappat minnet.”

Fyra ögon stirrade på mig. Sen höga skratt. Garven dånade i huvudet. Jag ville hålla för öronen.

”Försök inte. Du skojar”, sa Stickan och nu var det hans tur att peka finger mot mig. ”Vi går inte på den lätte, som göteborgarna sa.”
”Berätta”, sa Iréne och pressade samman läpparna som om hon fick hålla igen för att inte brista ut i nytt ljudligt gnägg.
”Inte mycket att berätta”, mumlade jag.
”Vi vill bara hjälpa dig. Kanske det klarnar om du tänker efter”, fortsatte Iréne och la en hand på min arm. Nu hade flinet lagt sig och hon såg allvarlig ut. ”Vill du ha en kopp kaffe till först?”

Jag nickade.

”Jag hämtar”, sa hon och reste sig upp. ”Den här gången blir det dubbla espresso. Bra för hjärnan med starkt kaffe. Du ska se att det bara plingar till däruppe och allt står kristallklart.”

Jag fick en känsla av att Iréne och Stickan styrde hela situationen. Det var jag som åkte på en blåsning, inte de. Jag ville protestera, men jag orkade inte. Jag betraktade Iréne när hon kryssade mellan borden och gick in på caféet. Stickan var tyst. Han stjälpte i sig det sista av kaffet.

”Helsicke, jag hatar kallt kaffe”, sa han och smällde muggen i bordet.

”Nu så”, sa Iréne och delade ut tre vita porslinskoppar på fat.  Jag glodde på den ilsket röda loggan som tryckts på koppen, illy läste jag.”Stjälp i dig Fanny.”

Det trögflytande svarta i koppen gjorde mig illamående.

”Drick då”, sa Stickan. ”Vi väntar.”


tisdag 11 februari 2020

Lilla


 ”Förresten, när jag tänker på det? Kom du med bussen nyss?” fortsatte Iréne och pekade med ett finger på mig. Nageln liknade en fågelklo, rakt avklippt och med svart nagellack. Säkert som amen i kyrkan att det var en lösnagel. En minimal påklistrad fejkdiamant gnistrade till.
”Bussen?” sa jag.
”Visst såg jag att du hoppade av bussen?”
”Vad har du gjort? Komma med bussen så tidigt på morgonen?” sa Stickan. ”Ute på oegentligheter?”
”Oegentligheter? Vad menar du? Jag råkade komma nu bara.”

Han stirrade på mig, log inte längre. Det var som om han precis i det ögonblicket visade sitt rätta ansikte. Han orkade inte hålla garden uppe. Kinderna liksom hängde med ens, fårorna i ansiktet var tydligare.

”Förresten vad har du med det att göra? Det är min ensak.”
”Men kära lilla Fanny”, sa Iréne. ”Ta det inte så. Vi är bara måna om dig.”
”Kalla mig inte lilla. Ni skulle ju inte kalla mig lilla”, sa jag i gnällig ton.
”Ursäkta mig”, sa Iréne med eftertryck. ”Det gick av bara farten.”
”Men du Fanny. Nu får du berätta vad du håller på med”, sa Stickan.
”Håller på med?”
”Sluta med att upprepa frågan utan att svara. Svara nu istället.”

Jag tittade först på Stickan, sen på Iréne och drog en djup suck. 


fredag 7 februari 2020

Min


”Jag hade bara glömt hur god bullen var. Hur smakerna gifter sig med varandra.”

Jag sippade på kaffet. Det var hett. Jag brände mig på tungan och gjorde en grimas.

”För hett för lilla Fanny?” sa Stickan och tittade på mig. ”Jag har läst att kaffet i just cappuccino inte ska överstiga 60 grader.”
”OK.”
”Du Iréne”, sa Stickan. ”Kommer du ihåg att vi kallade Fanny för Lilla Fanny på den tiden? Det kanske vi ska sluta med, fortsatte han och betraktade mig.”

Mina kinder hettade.

”Det har jag minsann inte glömt. Mig kallade ni glasögonormen. Det minns jag tydligt. Killar kan vara så himla elaka.”
”Tjejer också”, sa Stickan.
”Men vi slåss inte”, sa jag.
”Gör ni inte?” sa Stickan. ”Den gången när du klippte till Marianne. Snacka om rak höger.”

Han skrattade bubblande. Jag såg hur magen under den blå tröjan hoppade.

”När var det?” frågade jag.
”Kära Fanny, det kan du väl inte ha glömt? Förresten, jag ska träffa Marianne senare idag. Du kanske vill följa med? Har du tid?”



torsdag 6 februari 2020

Rot


Jag nickade. Kvinnan tog ledningen och jag rantade efter som en hund i koppel. Fortfarande virrig i huvudet. Jag var mycket medveten om att jag måste vara ytterst försiktig för att inte avslöja mig. Min andning var ytlig, vilket gjorde att jag flåsade som om jag precis kommit tillbaka från en joggingtur. Svetten klibbade i armhålorna. Jag tog ett djupt andetag och blåste långsamt ut med öppen mun. Mannen med tidningen tittade upp och betraktade oss. Han log.

”Där är ni ju”, sa mannen.
”Du var ju klasskamrat med Stickan”, sa kvinnan.
”Precis”, sa jag.
”Vi ska bara gå in och beställa”, sa kvinnan och gick mot ingången. ”Kommer strax.”

Kvinnan och jag satte oss ner med våra cappucinos och bullar. Mannen hade vikt ihop tidningen. Prydligt i sina ursprungsveck.

”Så ni har inte tröttnat på stadens specialitet?” sa mannen och tittade på bullarna.
”Aldrig. Har man sitt ursprung i Fagersta så har man.”
”Hur har du haft det Fanny, under alla år?” sa Stickan och såg på mig med stadig blick.
”Det är en lång historia”, sa jag och tog ett bett på bullen.

Den hade en överraskande smak av kanel och saffran. Jag kollade närmre och fick syn på den giftgula färgen under det bruna välgräddade skalet.

”Du ser ut som om det är första gången du äter Fagerstabullen.”