Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 21 oktober 2020

Måndag

Den måndagen du gick

kastade du din mörka

skugga över mitt liv

Modlösheten den första dagen

i veckan

förföljde mig

gav sig inte

Hur jag än kämpade

fann jag aldrig ljuset













Eget foto

tisdag 20 oktober 2020

Hem

 Roger var en otäcking, Holger en gnällspik och Marianne en hetsporre. Spännande början på det här projektet. Nu måste hon tillbaka till stan. Vilken helvetes bra artikelserie det här kunde bli. Ingen tvekan. Hennes genombrott som undersökande journalist. Här skulle grävas.

”Ska du gå redan?” sa Gösta när hon gjorde en ansats att resa sig upp.

”Jag tror det räcker för idag.”

”Men vi har ju knappt börjat?”

”Jag kommer tillbaka imorgon. Vi får göra en planering över mina besök. Jag ringer dig.”

”Håll dig undan för Roger på väg till bilen”, sa Gösta och Marianne nickade.

”Ska göra mitt bästa”, sa Nina.

Hon gick igenom den mörka hallen med Marianne och Gösta bakom sig. Tänk om Roger stod och lurpassade på andra sidan? Försiktigt sköt hon upp dörren. Men så med ens orkade hon inte mer. Ville bara hem. Sket i vilket. Han fick väl stå där om han ville. Hon slängde upp dörren.


måndag 19 oktober 2020

Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.


torsdag 15 oktober 2020

Polis

 Ett litet stycke ur ett manus jag skriver:

Marianne fick syn på Gösta som haltande halvsprang mot henne.

”Vad hände?!” ropade han.

”Holger, den gubbfan skrämde hästen!”

Gösta pekade uppåt backen.

”Där uppe!”

Marianne sprang som hon aldrig sprungit förr. Där var Antigo! Löddrig och gnäggande stod han med en fullständigt förstörd vagn intill. Hon lyfte och kollade noggrant varje ben. Inget konstigt, inget var brutet. Mot alla odds hade han klarat sig fysiskt. Med gemensamma krafter lyfte de bort kärran.

”Tar du Antigo? Kommer sen.”

Hon rusade tillbaka ner för backen, kastade sig uppför trappan och slängde upp ytterdörren.

”Holger!” skrek hon rakt ut och fortsatte in i köket. Där satt han vid köksbordet med uppspärrade ögon och surmulen min.

”Ut!” hojtade han. ”Du … du ut!”

Marianne slog näven i bordet. Hårt. Det gjorde ont. Hon la märke till att han hajade till. Utan att tänka slog hon honom med handflatan över kinden.

”Jag ringer polisen!” sa Holger och höll handen mot det illande röda som flammat upp i ansiktet.

”Gör du det”, sa hon, vände sig om och marscherade ut. ”Annars gör jag det.”



torsdag 8 oktober 2020

Stuffa

När vi i min familj ska packa in oss i bilen får pappa stå utanför och stuffa, som pappa kallar det. Mamma säger att stuffa är något helt annat, att det är en typ av dans som unga människor höll på med förr i tiden. På 1940-talet eller så. Men pappa står på sig.

”Stuffa är det rätta ordet. En synonym till att stuva”, säger han. ”Alltså förstås inte samma som att göra en stuvning, men ändå”, fortsätter han.

”Du är rolig du”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Ja huvudsaken är ju att vi får plats allihop.”

Pappa har det bäst. Han är den enda som får sitta för sig själv. I baksätet trängs vi, svettas och kliver på varandra. I framsätet sitter Pecka och Lillan i mammas knä, medan pappa har jättestort utrymme. Han måste ha plats att ratta ordentligt och kunna växla utan att riskera att få i fel. Det hände en gång. I hög fart fick han av misstag i ettan, vilket gjorde att bilen mer eller mindre ställde sig upp på motorhuven. Alla kastades framåt mot vindrutan. Ingen skadade sig. Den gången.


tisdag 6 oktober 2020

Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.

 

 

fredag 25 september 2020

Gaffla

 

Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:

”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”

Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.

Det är min teori.


torsdag 24 september 2020

Snitta

 

Yxan snittade vedklabben, mjukt som om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv.  Så hände det. Pappa högg yxan rakt i handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet skulle hon aldrig glömma.

Ärret som ett kusligt minne löpte tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret. Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var avskurna och skulle aldrig läka ihop.

Hon hade många år senare förstått vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon kände ärret som påminde henne om pappa.


tisdag 22 september 2020

Damma

 Forts på gårdagens:


”Jag tycker inte om att ingen dammar mitt rum”, sa kvinnan i spegeln. ”Jag som alltid var så noga med att ha rent omkring mig”, fortsatte hon, formade munnen till ett russin och blåste hårt över sminkbordet.

En fläkt av kvinnans utandning tillsammans med dammpartiklar drog över Annas ansikte och hon ropade till. En lätt förnimmelse av parfym hade följt med i andetaget.

”Om du lovar att hålla rent kan du få överta mitt rum.”

Anna såg på kvinnans vemodiga ansiktsuttryck, där hon trots allt kunde uppfatta en aning av ett leende.

”Jag lovar.”

 

måndag 21 september 2020

Bråte

 

Äntligen var det sommarlov och hon hade jättemånga dagar på sig att gå på upptäcktsfärd hos farfar på hans bondgård bland all möjlig bråte. Speciellt skulle det bli spännande att utforska farfars vind. Det hade hon tänkt på hela vintern.

Känslan när hon klev in från trapphuset, atmosfären som omgav henne. En förnimmelse av andra tider, långt tillbaka. Dunklet, stillheten, dammet som låg i luften, tanken på alla som vandrat på samma bräder som hon. Reflexmässigt tassade hon istället för att gå med stora steg. En korridor med flera stängda dörrar låg framför henne. Försiktigt drog hon upp den första dörren till höger. En kvinnas rum. En smal säng med ett vitt virkat överkast. Ett sminkbord, där det stod dammiga parfymflaskor, bland annat Chanel No. 5. En hårborste och en liten handspegel låg på snedden. Hon satte sig på pallen och tittade i spegeln. Hon hajade till. Det var inte sig själv hon såg, utan någon annan. En äldre kvinna än hon själv, men fortfarande ung. Hon hade svart långt hår som böljade ner över axlarna. Allvarliga bruna ögon stirrade på henne.


fredag 18 september 2020

Slang

 

Jag slog mig i slang med honom

Förnimmelsen av att vi kände varandra

Trots att det var första gången vi sågs

Vilken klyscha

Fast sann

Han var inte ens min typ

Första intrycket att han var en aning stel

Vilket han inte alls var

En omedelbar sympati

En direkt kontakt

Sen sågs vi aldrig mer


onsdag 16 september 2020

Exempel

 

Det första som slog Elvira när hon klev ur bilen var lukten. Den distinkta fläkten av färsk hästdynga som låg över nejden. Hon slängde igen bildörren och låste. En automatisk handling som kanhända var onödig mitt ute på bondvischan. Här fanns väl inga tjuvar och vandaler? Ett exempel på att hon var en inbiten miljöskadad stadsbo. Hon vände sig om och betraktade omgivningen och njöt av tystnaden. I Göteborg var det aldrig riktigt tyst. Inte ens på natten. Alltid någon trimmad moped som med sitt höga motorljud genomborrade mörkret eller någon som var ute med hunden som gläfste till inför någon kvarvarande lukt från en annan hund.

Ett antal hus i olika modijanger omringade henne på båda sidorna om grusvägen. Ett medfaret boningshus målat i en gräsgrön färg, den pyttelilla byggnaden med dubbeldörrar som möjligen fungerade som ett garage, men där ingen modern bil skulle kunna köras in i utan att fastna och slå sönder biltaket. För övrigt minimala faluröda uthus och lador som utslängda här och var på en åker. Det var som om hon stod mitt i en mindre by, trots att hon visste att det var en privat gård. Hon räknade antal hus hon kunde se från platsen där hon stod. Åtta!

Allt var stilla. Ingen vind som ven, de höga granarna stod majestätiskt stilla och den svagt lysande solen svepte in nejden i en mystisk dimma. Ingen verkade ha observerat henne. Hon drog på sig jackan. Lite svalt var det. Kanske för att hon befann sig vid foten av Kynnefjäll. Ordet fjäll som hon associerade till kyla och kala berg, möjligtvis med snö högst upp på topparna. Med rejäla steg gick hon mot vägkurvan, nyfiken på vad som väntade henne runt hörnet. Fler hus?



måndag 14 september 2020

Ignorera

Jag betraktade henne när hon kom gående längs bryggan, hennes vaggande släpiga gång. För varje steg hon tog gnällde det till i de gistna träplankorna, som om de protesterade mot hennes tyngd. De tunga brösten avtecknade sig under det svarta linnet, gungade i takt med hennes fotsteg. I handen höll hon handväskan i svart plast. Hon bar solglasögon, men trots det kunde jag uppfatta att hon spanade. I samma ögonblick fick hon syn på en man. Hon studsade till. Han satt på en låg stenmur med en uppslagen bok i knäet. Hon fick fart. Med några få snabba kliv var hon framme. Hon ställde sig framför honom. Skuggade honom mot solens strålar. Nu såg jag enbart hennes breda baksida. Så rörde hon sig, vred kroppen och damp ner intill honom. Han ignorerade henne. Fortsatte att läsa och vända blad. Hon placerade väskan mellan dem och stirrade sen rakt ut i luften. Ingen sa något. Så upptäckte jag att de stirrade stint rakt på mig.


fredag 11 september 2020

Kött

 

Jag vill inte tänka på att jag är ett stycke kött

med mycket fett insprängt

Hellre ser jag mig som sprungen ur stjärnstoft

Glittrande under universums oändlighet

Under alla miljarder år har vi alla snurrat runt

i dammet

bara hängt med i svängarna

hissnat av anblicken av stjärnor

Tänk om vi alla kunde inse att vi i grunden är av samma

skrot och korn

Att vi har samma ursprung

Jag drömmer om den dagen



torsdag 10 september 2020

Smart

 

Avdelningsmöte klockan ett i aulan. Tjejerna kommer att vänta på att Kristin tar täten. 

Alla utom jag kollar omkring sig, kastar blickar. Några tar ett steg ut ur rummet, sen tillbaka. 

De tror att de är smarta. Jag struntar i dem och kliver helt sonika ut ur mitt rum och 

vandrar till aulan. Jag sätter mig i en rad i mitten. Efter en halv minut kommer de. Kristin först. 

Hon sveper med blicken över alla utom mig, går rakt förbi min rad med ormen av damer 

bakom och sätter sig i en rad längre fram.


tisdag 8 september 2020

Skvatt

 

"Ursäkta, skulle jag kunna få slå mig ner här?" sa mannen på utpräglad engelska med 

stel överläpp. 

"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder på en till. Så klart", fortsatte han och satte sig 

utan att vänta på svar på någon av frågorna. "Du känner inte igen mig, eller hur?"

"Du ser bekant ut", sa jag.

"Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är.”

Jag tog en klunk vin ur glaset som precis placerats framför mig av bartendern.

"Jag bor på hotellet där du jobbar", sa han och såg på mig med huvudet på sned.

"Gör du? Jag har nog inte sett dig där. Kanske förresten”, sa jag och la också huvudet 

på sned.

"Kära nån, jag har ju inte presenterat mig. Kevin heter jag."        

"Karin. Nu kommer jag ihåg. Jag såg ett namn i gästliggaren. Kevin ... något?”

"Du är från Sverige?" sa han.

“Hörs det?”

“Du förstår, jag är ett språkgeni. Du har inte jobbat här i England så länge, väl?" sa han 

och slukade de sista dropparna i ölglaset. Han vred på huvudet och knäppte ett par 

gånger med fingrarna.

"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta torka ölglaset han höll i. 

"Ville ni något?"

"Ett glas vin och en öl. Thank you.”

"Som ni önskar", sa bartendern med tillgjord röst och gjorde en ful min bakom 

ryggen på Kevin. Jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Trots den skvatt 

befängda mannen som satt mitt emot mig och som orsakade ilande kårar av irritation 

över hela kroppen gjorde jag inte det. Jag satt kvar.



fredag 4 september 2020

Gnissel

 

Vi kysser varandra. Om och om igen. Jag blir yr av hans doft, av hans andedräkt. Jag drar med fingrarna över mina blöta läppar. Vi står alldeles invid mitt hem. Jag bryr mig inte att kolla om mamma ser. Min praktik på banken är en katastrof. Den enda uppgiften jag har är att räkna mynt. Jag virrar till det. Räknar om. Räknar om igen. I pauserna dricker vi te och de pratar. Jag tänker på honom hela tiden. Det värker i kroppen. I sängen på kvällen vänder och vrider jag mig och kan inte sova.

Nästa dag står vi där igen. Flera timmar. När vi till slut säger hejdå går jag de tio stegen fram till huset. Innan jag stänger dörren ser jag honom försvinna bort. I hallen kastar sig min syster över mig. Jag ser ett stort monster som förmörkar rummet, som fräser och skriker.

”Du din …!” ropar hon så stänk av spott slungas ut mellan läpparna. ”Du bara står där och hånglar! Tänk på mamma!”

Bakom henne ser jag mamma sitta i soffan i vardagsrummet. Hon gråter. Jag springer upp på andra våningen och lägger mig på sängen. Jag och min syster delar rum. Hon kommer inte efter mig.


onsdag 2 september 2020

Gemen

Det var det som var det värsta. Att vara totalt maktlös. Inkastad och inlåst bakom galler av stål som inte rörde sig en halv millimeter ens om han skakade så hårt han kunde. Han var en ickeperson. En anonym person utan namn, identifierad enbart med ett nummer, 145375. Det var han. Det fanns ingen chans i helvete att komma undan vakternas blickar. 

Dygnet runt, när som helst, kunde de dyka upp och lysa med sina skarpa strålkastare till ficklampor. Rakt i ögonen. Avsiktligt bländade de honom. I protest kastade han sig åt andra hållet, så britsen klagade högt. Ryggen ut mot cellen. 

Det var förstås ingen tillfällighet att de kom nästan varenda gång han halvminuten innan han börjat meditera. Det var så gement. De visste mycket väl att det var yoga och meditation som höll honom ifrån att braka samman helt. Nu skulle han iväg på ännu ett meningslöst förhör innehållande hot om våld och strängare straff. Det var tortyr. Han skulle aldrig i livet skriva på ett erkännande. Aldrig.


tisdag 1 september 2020

Motstånd

"Kan vi börja om från början?" sa han.

"Du menar från början med att du ringde på dörren? Eller från början som i början av 

vårt förhållande?"

"Nu är du spydig. Det är inte likt dig."

Jag betraktade honom.

"Varför kom du hit? Egentligen”, sa jag efter några sekunders tystnad.

"Det var förstås helt fel av mig. Ska jag gå?" sa han och tog ett steg mot dörren.

“Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen. Abderitisk”, sa jag.

“Den kom från ingenstans. Vad sa du? Abd ..." sa han och grimaserade. ”Abderisk?”

”Abderitisk”, sa jag och betonade varje bokstav. “Det betyder dum, befängd. Precis som 

du ser ut just nu”, sa jag och log.

”Jäklar vad man har blivit tuff, då”, sa han i en gnällig ton.

“Mig kan du inte sätta dig på längre", sa jag. ”Jag snoppar av vilket motstånd som 

helst, bara jag vill och tycker att det är värt det.”

”Snoppar av?” sa han och brast ut i ett skallande skratt som klingade falskt.

”Bra ord, vad?”

”Jag tror att jag dunstar nu trots allt.”

”Gör du det.”



söndag 30 augusti 2020

Hosta

 Nu hade det gått för långt. Inte en gång till. Han sträckte på ryggen och betraktade Elsa med en kisande blick.

”Men pappa, jag måste ha de här jeansen”, sa hon med gnäll i rösten.

”Måste?”

”Precis! Måste.”

”Det finns billigare som ser exakt likadana ut” sa han och drog fram ett par jeans ur hyllan med högar av denimbyxor i samma slitna blå färg. Han höll upp dem framför sig och betraktade tyget ingående.

”Det finns det inte alls. Mina kompisar kommer att se direkt att det är fejk.”

”Det är ju bara varumärket som skiljer. Den lilla etiketten. Hur viktig kan den vara? Den syns inte ens.”

”Pappa, du anar inte. Hosta upp stålarna nu.”

”Elsa! Så säger en fin dotter inte till sin pappa. Vem har lärt dig det?”

”Ingen!” sa hon och klev iväg med ett par jeans.

”Vänta! Vart är du på väg?”

”Till provrummet” ropade Elsa utan att stanna.

Han suckade och gick efter.



lördag 29 augusti 2020

Styra

Hon var en rebell

Liten upprorsmakare

sa pappan grinigt

Höjde handen för att slå

Dra åt helvete skrek hon



onsdag 26 augusti 2020

Jamsa

 Med plastgaffeln samlade jag upp det sista av kycklingsalladen. Medan jag stirrade på två småflickor, som uppenbarligen var osams, tuggade jag omsorgsfullt och sköljde ner med en flaska mineralvatten. Tjejerna höll båda i något som liknade ett gosedjur. Vilken sort kunde jag inte avgöra. Kanske en giraff eller en tiger. Eftersom de drog från varsitt håll blev det stackars djuret utdraget som om det satt fastklämd i en sträckbänk. Skulle jag ingripa? Tänk om de spottade och svor åt mig? Jävla gubbjävel skulle de skrika och ropa att de blev överfallna av en ful gubbe. Jag sniffade. På håll kunde jag fortfarande gilla den speciella doften, trots att jag samtidigt blev irriterad över personens brist på hyfs. I närheten av barn. Jag vred på huvudet och upptäckte att det var Maria som stod en bit bort. Hon drog ett djupt bloss långt ner i bröstet och blåste ut långsamt.

”Maria?”

Hon tog några steg fram till mig och drog med fingrarna över min nacke. Axlarna riste till i en skälvning.

”Ska du med upp?” sa hon, lät fimpen falla ner i gruset och smulade sönder den med skon.

”Visst.”

Jag reste mig upp från bänken och slängde en blick bakåt. Gosedjuret låg övergivet i sanden och de båda rivalerna gungade så hela ställningen skakade.

”Bara det inte blir några barn så”, fortsatte jag.

”Jamsa inte så mycket”, sa Maria. ”Det är det sista jag vill och det vet du.”


tisdag 25 augusti 2020

Moln

 

Vita moln blomstrar högt på himlen

Jag vill följa med på den lugna färden

mot främmande trakter

Jag funderar på vem som sitter miltals härifrån

och likt mig stirrar på det ulliga underverket

Kanske precis som jag längtar till äventyret

som väntar om du vågar dra dit det okända finns


Eget foto

fredag 21 augusti 2020

Vrålet

 Dörren slog igen bakom Johanna. Förbenat! Hennes mobil var kvar därinne! Johanna vred kroppen så snabbt att hon halkade och slog i ryggen och handflatorna i stentrappan. Det gick inte att hålla inne vrålet. Hon stirrade på den stängda dörren. I fjärran hörde hon polissirener. Så in i helvete snabbt? Mannen som sköt därinne. Johanna hade sett hur han kröp ut genom det krossade altanfönstret. Här var hon kvar. Hon måste ha tag i mobilen. Med ett stön hasade hon sig upp i stående ställning. Handflatorna var blodiga och det bultade i ryggen, som om någon stod och hamrade med en slägga. Utan att bry sig om smärtan störtade hon ner för trappan. Altanen! Hon måste ta sig till husets baksida.

”Stå still!”

Johanna stannade tvärt. Hon flåsade trots att hon bara hunnit rusa några meter. Någon bakom henne tog tag i hennes händer. Hon kved.

”Akta. Det gör ont”, sa Johanna. ”Låt bli.”

”Nu tar vi det bara lugnt här”, sa en mansröst, satte handklovar runt handlederna och vände henne runt. ”Vart tänkte du ta vägen?”

En lång man med rakat huvud tittade ner på henne. Hans hjässa var blank av svett och den ljusblå skjortan hade stora fuktfläckar kring armhålorna.

”Ingenstans”, sa Johanna. ”Jag är oskyldig.”

”Till vad?” sa han och log.

”Till vad som än har hänt”, sa Johanna och stirrade polismannen rakt i ögonen. ”Jag bara råkade gå förbi när du slängde dig över mig. Ta bort det här nu”, fortsatte hon och med möda lyckades hon vinka med det fastlåsta händerna.

 

onsdag 19 augusti 2020

Vika

 "Ni sa att jag fick åka med” sa Erik i gnällig ton. ”Alla andra ska.”

”Om vi hade haft möjlighet hade du fått”, sa mamma, vred på huvudet och tittade på honom medan hon sköljde ett dricksglas under rinnande vatten.

”Jag kommer att bli retad.”

Inte gråta, han var kille, fick inte gråta. Aldrig vika ner sig. Erik knöt handen och slog den i köksbordet men kunde inte hindra att han snyftade till.

”Snälla Erik, gör inte det här värre än det är. Du överlever.”

Det var just det. Han överlevde förstås, men dog lite grann samtidigt. Det var inte första gången han kom till skolan utan att ha med sig det fröken sagt. Nu blev det ingen skolresa för Erik. Han hatade alla som hade mycket pengar, lika mycket som han avskydde morsan och farsan som aldrig hade ett ruttet öre över. Imorgon skulle han strunta i att dyka upp på skolan. De fick åka själva på sin jäkla skolresa. Han brydde sig inte.


tisdag 18 augusti 2020

Vals

Jag skrev en scen i mitt manus där vals passade in:

Jag drogs dit som en hund som jagar iväg efter att ha upptäckt ett doftspår. Det var omöjligt att låta bli. I hamnen var allt stilla. Jag satte mig på träbänken och tittade ut över havet och bryggorna. Både diverseaffären och den lilla butiken med glass och rökt fisk var öppen. En man i en liten träjolle ordnade med sina fiskenät och tittade inte på mig. Trots det drog jag kepsen längre ner över pannan. Jag drog in lukten av saltvatten. En speciell fläkt av något fränt men ändå friskt som jag inte fått känna på tio år. Havet var näst intill kav lugnt. Obetydliga vågor bara som dansade vals i otakt. Jag reste mig och vandrade längs båthusen och ut på promenadstråket mot badet. Ju närmre jag kom, desto mer slog hjärtat. 

På halva vägen klev jag över stängslet och klättrade upp på bergssidan. Jag tvingades stanna. Konditionen var usel. Medan jag försökte få ner andningsfrekvensen tittade jag uppåt och upptäckte villans ena hörn. Jag ändrade riktning en aning och kom fram till baksidan. Med en taggig vild nyponrosbuske som skydd kikade jag. Kläder hängde på tork. Fortfarande samma torkvinda. En kvinnas ansikte skymtade i fönstret som jag själv tittat ut genom hundratals gånger. Jag funderade på vad som hänt om livet tagit en annan vändning. Hade jag suttit där istället för den främmande kvinnan? Jag både ville och ville inte gå in. Hur skulle det påverka mig? Satt mitt och Ellas äktenskap som ett kliande eksem i väggarna? Skulle det blomma ut med full kraft så fort jag klev in? Medveten om att det var tänkbart att kvinnan kände igen mig, kunde jag ändå inte hejda nyfikenheten blandad med ångest. Jag besinnade sig. Det var omöjligt. Jag vände mig om och hasade nerför berget.


måndag 17 augusti 2020

Vafalls?

 Det var det jag innerst inne vetat hela tiden. Jag skulle inte komma undan.  Första impulsen var att slå ifrån sig med båda händerna. När som helst skulle jag komma på ett sätt att slippa ta konsekvensen. Naturligtvis. Jag hade hittills i livet fixat allt till det bästa. Mitt bästa. I spåren av en viss eftersläpning fick jag dock inse faktum. Det fanns ingen väg hit eller dit, bara den enda raka vägen. Den ledde oavkortat till ett erkännande av min skuld. Med omedelbar verkan förvandlades jag till en brottsling. Blotta tanken fick mina axlar att skaka.

”Vafalls?” sa poliskommissarien när jag slutligen stod framför skrivbordet med händerna knäppta om magen. ”Vad hade du gjort sa du?”


torsdag 9 juli 2020

En frukt


Du har ärrad hud som stelnad lava
Du är sval
viskar till mig när jag skär i dig
och kärnan ramlar ur dig
I rundningen grönskar du

Jag står i en skogsglänta och
andas in doften av kantareller och granbarr
Du smälter mot gommen och insidan av tänderna
Skogens egentillverkade puré
glider ner genom halsen



tisdag 7 juli 2020

Harry och Astrid


Min enda bästa vän, Harry, är frisör. Han har ingen salong utan reser ständigt omkring till alla äldreboende här i trakten och klipper och fönar. Han brukar kalla sig Din hårresande vän. Alla han kommer till skrattar när han säger det. Nästan alla tycker om Harry, utom en av kvinnorna på Smultronbacken, Astrid Svensson. Jag är nästan säker på att hon är dement. Antagligen tar hon igen alla åren hon levt och inte fått utlopp för sin argsinthet, utan gömt den långt inne i kroppen. En av vårdarna som jobbar här berättade för mig att hon under hela sitt vuxna liv levt i ett dåligt äktenskap. Hennes man tvingade henne att huka, att vara hans slav. Klart hon vill ge igen då på dem som finns till hands. Hennes make är död sen en del år. Hon slänger fula ord runt sig till alla som råkar befinna sig i hennes närhet. När Harry kommer säger hon:

”Din Viktigpetter! Du din jäkla stropp! Dra åt helvete!”

Men Harry som på äldre dagar har pånyttfötts och från att tidigare varit ateist nu är hindu, vill vara from. Han ler bara och gör en djup svepande bugning framför Astrid.

”God dag, fru Svensson. Är det en god dag för er idag? Ser ni hur vackert solen lyser idag”, säger han och slänger en blick ut genom fönstret, där det oftast regnar. Men han vet att fru Svensson inte kollar. ”Dessutom är det ju fredag.”

”Jag skiter i vilken dag det är”, säger Astrid Svensson.

Nu för tiden som nybliven hindu, har han märkt att han fått en ny förmåga. Han får varsel om kommande födslar och dödslar. Den här dagen ser han bilden av Astrid Svensson, att hon kommer att somna in i natt och aldrig mer vakna. Därför är han snällare än vanligt. Han vill att hennes sista dag ska vara den bästa på länge.



torsdag 2 juli 2020

Nyfiken


På trappan, Alnäs 22, 1 juli 2020 14:40

Vinden gör att min hud knottras. Jag slår armarna om bröstet, sätter mig på trätrappan och andas in fjälluften. Atmosfären får mig att svamla ord som att hänryckas, andens frukt och gåvor och att försättas i trans. Jag drar in aromen av blöt läderstövel blandad med parfym gjord på pionessens. Som om de var nyfikna på vad som döljer sig längre bort, far vita moln fram över himlen. Då och då när solen tittar fram förvandlas omgivningen till ett ångbad. Vid foten av fjället ser jag kossor beta. Svansar slår bort flugor. En bit längre bort ligger ett annat gäng, vid sidan av varandra, kropp mot kropp. 



tisdag 30 juni 2020

Nyfiken


Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 
Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.



måndag 29 juni 2020

En plats


Skogsgläntan
runt om en djungel av ängsblommor
och högt gräs
står en faluröd stuga med vita knutar
En plats där jag vill vara














fredag 26 juni 2020

Satsa stort


Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.



onsdag 24 juni 2020

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”
”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”


måndag 22 juni 2020

Raset

När jag kom hem den dagen stod ytterdörren på glänt. Hjärtat slutade slå under några sekunder. Jag gick upp för trappan och drog sakta upp dörren helt. Det stank i luften. Lukten stack i näsan. Det gjorde ont i halsen. Jag tog ett steg över tröskeln. Från hallen såg jag rakt in i vardagsrummet. En bomb hade slagit ner mitt i mitt hem. Jag rusade runt i huset. Överallt samma vandalisering. Nu förstod jag den konstiga odören. Här och där hade någon satt eld på mina grejer. Sen släckt efter en stund. Antagligen. Annars skulle hela huset ha brunnit upp.




torsdag 18 juni 2020

Svalan


En svala har flyttat in under ladans tak
Som en blixt drar fågeln iväg över trakten
Idag landar den och vandrar mot mig steg för steg i sakta mak
Spejar med ögon som pepparkorn och visar hela prakten



onsdag 17 juni 2020

Meningen


Utmaningen var:

Tag en skönlitterär bok. Slå upp sidan 50. Välj en mening på mitten av sidan och använd den meningen i din text (på ett eller annat sätt).

Jag valde 
"Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg."
ur Minnen av framtiden av Siri Hustvedt


Jag är hungrig. På ett underligt sätt. Hungrig men inte hungrig. Jag har faktiskt ätit middag redan. På vernissagen bjöds det på kvällsmåltid. Besvärlig förtäring på en utställning, äta stående med bara en plastgaffel att spetsa köttet med. Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg som lunchen. Upp genom strupen och ut i toalettholken. Minnen av kvällen är diffusa, men jag kommer ihåg att jag aldrig hann studera konsten, ens. Istället vacklade jag de fem kvarteren hem, stupade i säng och somnade tvärt. Och nu är jag vansinnigt sugen på något, men vet inte vad.



fredag 12 juni 2020

Amen


”Amen”, sa prästen och betraktade kyrkans tak med händerna knäppta. Sakta förflyttade prästen blicken från skyn och lät den landa på oss församlingsbor, nickade och gjorde en svepande gest mot utgången. Skyndsamt och under ett lågmält surr vandrade vi ut på kyrktrappan, drog en djup suck och gick vidare ut i sommarsolen.

*

”A … men”, sa jag. ”Det var ju inte så jag menade.”
”A … men”, sa han. ”Om du lyssnade lite bättre på vad jag säger skulle du inte missförstå hela tiden. Och sluta att säga amen hela tiden.”
"Amen? Det skulle aldrig falla mig in att säga en sådan sak."


torsdag 11 juni 2020

Emelie och tvättkorgen


Med ett stön lyfte Emelie tvättkorgen. Så jäkla tung.

”Vad i helsicke? Har han lagt alla sina tunga vintertröjor och jackor i korgen? Klart han har! Det är ju min vecka. Bäst att passa på”, muttrade Emelie medan hon dunkade i korgen mot vartenda ett av de femton trappstegen, hela vägen ner till källaren. ”Lägg i så mycket som möjligt bara, min käre Magnus. Den här veckan då du kan leva i sus och dus och fullständigt strunta i mig och tvätten.”

Med möda vände hon på korgen och lät alla smutsiga kläder rasa ner på golvet. Emelie grimaserade när hon hörde ett dovt tungt ljud. Hade Magnus glömt något i en av klädesplaggens fickor? Men lät för otympligt och åbäkigt att förvara i en ficka. Om föremålet inte var av bly. Hon satte sig ner på huk och letade och sorterade samtidigt i högar för rätt gradantal. Var hade alla hennes plagg tagit vägen? Emelie var säker på att hon lagt ner sitt nyinköpta turkosa tränings-set igår kväll, sina överdragsbyxor. Hon erinrade sig att hon vid det tillfället sett sin rosa sommartopp och några trosor ligga överst. Emelie krafsade runt bland alla plagg så ihärdigt att två av hennes lösnaglar ramlade av. Hon stirrade under några sekunder på de korta ringfingernaglarna. Samma finger på båda händerna. Hur var det möjligt? Sen fortsatte hon. Magnus mörkblå kostymbyxor. Han brukade alltid lämna in sina kostymer på kemtvätt. Allihop samtidigt, ungefär en gång om året. Utan att tänka satte hon handen i ena fickan. Fick upp en nyckel. En liten ensam nyckel utan nyckelring. Då såg hon den. Väskan som låg under två herrskjortor. Hon tog tag i handtaget, reste sig upp och placerade den på bänken. Den såg ut som en mindre typ av träningsväska, med ett rejält handtag. Emelie provade. Nyckeln passade. Trots att hon aldrig tidigare hållit i ett vapen, såg hon att det var en revolver. Ett vapen till, en pistol. Rejält tunga. I det ögonblicket hörde hon ytterdörren slå igen däruppe. Magnus! Med revolvern i handen rusade hon upp för trappan.

”Vad i helvete …!?” ropade Magnus när hon uppenbarade sig i dörren ner till källaren.

Han tog ett steg emot henne. Knallen gjorde att det tjöt som Hesa Fredrik i öronen. Magnus stirrade på henne, tog sig om magen med båda händerna. Vågor av blod flödade över fingrarna och den knallvita skjortan. Han raglade till och ramlade ihop i en hög.



tisdag 9 juni 2020

Struktur


Sommaren 1967 kommer jag ihåg som varm. Het faktiskt. På dagarna var det bara mamma och jag hemma. Pappa var på jobbet, förstås. En vana som jag lagt mig till med var att en gång i veckan gå ner till kiosken för att köpa veckotidningen Allers. Jag älskade att läsa följetongen. Den kittlande spänningen i att inte få veta hur det gick förrän ett antal veckor senare. Jag la mig på gräsmattan på en filt och försvann in i det nervkittlande händelseförloppet. Mönstret var alltid detsamma fast i olika miljöer. Den här gången var det en kvinna som tappat minnet i en bilolycka. Hon kände inte igen fästmannen som dagligen kom för att hälsa på henne på sjukhuset. Jag som läsare visste att hon var lurad. Mannen var en fejk. Ont uppsåt fanns. Näst sista delen slutade med att kvinnan satt framför en spegel, iklädd brudutstyrsel. Dags för giftermål med fästmannen. Precis i det ögonblicket stod det klart för henne. Hon mindes allt. Han ropade på henne:

”Älskling. Det är dags att åka nu!”

Den måndagen, första veckan i juli, började pappas semester och vi åkte till Öland. När vi satt upp tältet och allt annat var iordning kastade jag mig iväg till tältplatsens kiosk. Allers var slutsåld! Dagen efter fick jag pappa att gå med på att åka in till Borgholm för att leta efter tidningen. Efter några fruktlösa försök hittade jag till sist ett exemplar. Jag drog ut på det. Läste inte sista delen av följetongen förrän vi åkt tillbaka, ätit middag och gått en kvällspromenad. Då satte jag mig under en björk och läste.

 När hon stirrade på sig själv i spegeln kom minnet med ens tillbaka. Fästmannen var en bluff.



måndag 8 juni 2020

Fasta fraser


Jag kan inte påminna mig att jag någonsin fått en rungande applåd
Jag undrar hur det känns
Får man för många kan jag tänka mig att det stiger en åt huvudet och man blir en diva som lämnar jordytan

Men en gång i livet skulle jag vilja uppleva förnimmelsen
Stå på en scen och buga och tacka för bifallet
Visst vore det härligt?


söndag 7 juni 2020

Kopia


En dag gick det upp för henne. Han var en kopia av honom med litet h. Hon hade gått på den lätte. Hon som så många gånger flinat åt andra som gjorde samma misstag om och om igen. Det skulle aldrig hända henne. Nej då. Inte alls.

Så gick det och gjorde precis det. Ångestpilar körde genom kroppen när hon såg scenariot framför sig. Hur hon gjorde slut men sen gick raka vägen till en nästa grobian. Var väl lika bra att bosätta sig i en hydda i skogen. Bli en eremit. Enda sättet att undvika idioter som han.

Men tänk om det kom en freak till henne där i hyddan mitt inne i djupa skogen? Tänk om? Varför inte bli lesbisk istället? På det sättet skulle hon undvika dem. Fast det fanns säkert grobianer av kvinnligt kön också. Hon suckade. Livet var en strid. Ett krig som man till slut förlorade.



fredag 5 juni 2020

Muskel


Varenda muskel i kroppen ville förlåta
Det svåra var att låta bli
Jag hade gjort det alltför många gånger

Underligt nog uppstod samma känsla
Som då jag hatat dig för det du gjorde
Samma ångest

Samma svärta i bröstet
Just för att jag älskade dig



onsdag 3 juni 2020

I en ask


Livet låg i en liten ask
som hon kunde öppna eller stänga igen
Hon var så himla känslig sa alla
Sanningen var att omgivningen avgjorde
Bara det att de inte insåg det
Minsta lilla tecken på att en blick var fientlig
Minsta lilla gest hon tolkade som illvillig
Då stängde hon igen lådan





















Eget foto


tisdag 2 juni 2020

Bränna


Det brann i bröstet. En klyscha. Hon ogillade klichéer och tomma fraser. Ändock var den här sann. Fast kanhända brann det inte, utan mer en glöd. En pyrande brasa som när som helst kunde slå ut i tungor av eld.

Hon hade inte sovit på hela natten. Eller hade hon det? Domnade hon bort då och då? Hon ville tro det. Hur skulle hon annars klara av att hantera den här dagen?

Duschen kastade heta strålar över kroppen. Hastigt skruvade hon på kranen. Iskallt vatten som fick henne att skrika så det ekade i det helkaklade badrummet. Ett välbehövligt utbrott som var tillfredsställande i stunden. Tur att inte mamma och pappa var hemma.

De samlades i skolans aula. Det var sista dagen på terminen. Hon blev skelögd av att försöka hitta honom bland alla huvuden som vimlade förbi.

Rektorn hade redan börjat när hon såg honom. Han satt längst bak. Den vita skjortan glänste. Han måste ha kommit för sent. Så där lagom nonchalant. Som i ett nötskal likt honom. En klyscha till. Hela livet var fyllt av klyschor. Hennes åtminstone.


måndag 1 juni 2020

Guld


Min hjärtevän Roy är världens snällaste hund. Mot mig. Mot andra kan han rent av vara livsfarlig. Nej, det är inte som du tror. Roy är inte min, utan min grannes. Fast jag är säker på att han gillar mig mer än husse och matte. Ibland säger Roys husse, Lennart, att vi är som ett gammalt trolovat par. Båda två är vi misstänksamma mot människor (fast jag inser att jag också är en människa) och tyr oss mest till varandra. Jag ser i Roys bruna ögon med stänk av guld, att han kan läsa av mig, vilket humör jag är på. Om jag är låg är han lugn och skäller inte. När jag mår bättre hoppar han ystert omkring. Det är härligt med en individ som jag inte behöver förklara allting för hela tiden.

Inte en dag passerar utan att jag går in till mina grannar och tar med mig Roy på promenad i skogen. Vi går alltid minst två timmar. Varje gång har jag mina fårskinnsstövlar på mig. På något märkligt sätt får de mig att känna mig närmre naturen. Dessutom är de skönt mjuka. Roys matte, Britt, brukar säga att Roy är helt slut efteråt. Han lägger sig direkt i korgen och sover hela kvällen och hela natten. Jag får en känsla av att Britt och Lennart är lite besvikna på Roy. Att han inte bryr sig om att spendera tid med dem. Han är inte intresserad, säger de samtidigt som de grimaserar. Ibland får jag lust att fråga om jag inte kan ta över Roy. Det ska jag göra. Imorgon.