Val

När jag tittade upp stod de två kvinnorna och stirrade på mig. En av dem tecknade åt mig att gå med. Rummet vi kom till, efter att ha gått nerför och uppför så många trappor att jag tappat begreppet om var i byggnaden vi befann oss, liknade en fängelsecell. Kala stenväggar, fuktig luft och långt upp, strax under taket, en gallerförsedd glugg. Längs ena väggen var en brits placerad. Jag hann inte reagera innan dörren slog igen bakom mig.

Jag hade inget val. Måste hitta ett sätt att fly. Jag var sannerligen en riktig novis när det gällde att känna till hur man flyr ur fångenskap. Imorgon måste jag vara långt härifrån. Gluggen var utesluten. Även om jag på något sätt skulle kunna ta mig upp dit fanns risken att fastna. Vilken förnedring att hittas halvvägs ut. Tanken var faktiskt komisk. Jag skrattade till. Mitt skratt lät som ett skrik på hjälp.

Order

I förvirringen av hans plötsliga uppdykande gjorde jag en ansats att resa mig upp. Med ena handen visade han att jag skulle sitta kvar.

”Nu börjar vi analysen”, sa han och satte sig ner i stolen bredvid min. ”Du och jag.”

”Analysen?”

”Du kan inte bli min hustru utan en ordentlig prövning”, sa han och betraktade mig ingående.

”Förlåt?” sa jag och undrade om han hörde darrningen på rösten.

”En direkt order från mig som härskare; du kan inte vägra. Du ska utbildas. Mina assistenter märker omgående om du är lämplig. Vila nu, i morgon blir det en dag fylld med aktiviteter. Vill du fråga något innan jag går?”

Han pratade fort men jag hade förstått allt.

”Vad händer om jag inte klarar testerna?”

”Då blir du levande begravd.”

”Vad?”

Det högg till i magen.

”Våra traditioner är tuffa men rättvisa. Ät nu”, sa han och nickade mot bordet där det stod en stor tallrik överfylld med frukter och grönsaker.

Jag ville bara kräkas.

In spe

 Det stora karet var fyllt med hett vatten. Täta moln av ångor steg mot taket. Svetten på kroppen hade torkat och svalnat och nu skakade jag istället av oavbrutna frossbrytningar. Kvinnorna drog av mig mina smutsiga kläder, byxorna var stela som om de impregnerats med lort. De tecknade åt mig att kliva i. Jag gav till ett rop av den plötsliga hettan mot huden. Samtidigt var det en skön känsla. Långsamt lät jag kroppsdel för kroppsdel sjunka ner i vattnet.

Jag satt nersjunken i en stol med utsikt över dalen. Luften var sval men ändå ljummen. Jag hörde fåglar kvittra. Framför mig på ett bord stod en mugg rykande te. Jag tog en klunk. Den starka smaken fyllde munnen, en blandning av ingefära, mynta och salvia. Kroppen var öm efter kvinnornas kraftiga massage. Styrkan i deras händer var mäktig. Att arbeta sig igenom muskel för muskel, del för del. Smärtsamt för min kropp samtidigt som det var skönt. En sensuell upplevelse. En rörelse i ögonvrån fick mig att vrida på huvudet. Där stod han.

"En fräsch drottning i spe, förmodar jag", sa han.

Utsökt

 Med långa kliv kom han rakt mot mig. Jag insåg att det var omöjligt att fly. Han var snabbare än jag. Djungeln var hans hem. Jag avvaktade. Han sträckte fram en rödfärgad hand med sorgkantade breda naglar. Jag tog den, med ens medveten om mitt svettblöta tunna linne. Hur avslöjande det var. Det kraftiga greppet om mina fingrar gjorde nästan ont. Han ledsagade mig in i mitten av ringen med män. De formerade sig i en rad bakom mig och mannen.

Vi vandrade iväg. Alla utom jag var barfota. Jag kände mig klumpig i mina tjocka läderkängor. Under tiden vi gick hummade männen dovt bakom oss i takt med våra steg. Efter en stund bredde en stor öppen plats ut sig framför oss. Högt uppe på ett berg beklätt med djupgröna täta buskar var en hög stenbyggnad placerad. Jag fick en förnimmelse av att det var kungens palats. Platsen för makteliten med god överblick över alla undersåtar och tidigt upptäcka fiender som närmade sig.

En räcka trappsteg slingrade sig som en lång orm uppför klippan. Det var till den trappan vi var på väg. Mannen släppte min hand och med viftande händer och gutturala rop visade han att jag skulle gå uppåt. Med ett tjugotal män bakom mig började jag klättringen uppåt. Det dröjde inte länge innan jag flåsande var tvungen att stanna. Hans valkiga händer som tryckte hårt i ryggen tvingade mig att fortsätta.

 ”Du ska bli vår nya drottning!”

Jag stirrade på mannen som satt i en enorm stol längst in i den stora salen.

”Du ska bli min hustru.”

Det ekade i rummet. Hans ord studsade runt väggarna och gav intryck av många mörka röster. Männen hade med milda knuffar tvingat in mig i stenpalatset. Nu stod jag framför den person som hade makten. Så slog det mig. Jag hade inte insett förrän nu varför jag förstod orden han yttrade. Han pratade portugisiska.

”Min ärade maka. Vi har väntat länge på dig. Utsökt", sa han och log.

”Men …?” sa jag och slog ut med armarna. ”Jag är en främling.”

”Shh …” sa mannen och knäppte med fingrarna. Genast uppenbarade sig två kvinnor i en öppning bakom honom som jag inte lagt märke till. Barfota gled de ljudlöst fram till mig och höll mig varligt i varsin arm.

”Du behöver tvättas”, sa han.

Kvinnornas grepp hårdnade och jag hade inget annat val än att följa med. Ögonblicket innan vi försvann ut vred jag på huvudet. Salen var tom. Alla männen var borta. Kungens stol var tom.

Olja

Leguanen stod stilla och jag stod lika stilla. Så hux flux, utan förvarning, blev jag medveten om att den glidit ner bakom några grova lianer som sträckte sig mot himlen, längre upp än jag kunde skönja. Jag beslutade mig för att gå förbi. Inget hände. Bara kakaduor som skränade i öronen och en vrålapa som hördes hojta.

Jag hittade en stig som jag slog in på. Den måste människor ha trampat upp. Jag vet inte hur länge jag vandrade. En vattenflaska hade jag som tur var lagt ner i ryggsäcken. Nu var den tom och det sved i magen av hunger. Hela kroppen var indränkt i svett. När jag drog med fingrarna över armen fick jag en förnimmelse av jag var inoljad. Kladdigt och halt. Abrupt stannade jag. Röster. Människor fanns i närheten. Jag lämnade stigen och smög. De kraftiga trädstammarna fick ge skydd när jag tassade framåt. Närmre. Nu var de nära. Jag kikade. Ett gäng nakna män målade med kroppsfärg i olika snirkliga mönster utförde en blandning av dans och självförsvarskonst. En av dem brast ut i ett högt tjut. Jag hajade till. Det lät likadant som om ett ångloks tutande. Exakt samma som nattåget jag åkte med från Macapá till Santarém på väg till Manaos häromdagen. Till alla turisters förnöjsamhet körde de fortfarande med ånglok. Hade den här mannen hört det ljudet? Så tystnade han och stirrade rakt mot den plats där jag gömde mig.

Lax

 Innan jag hann reagera hade den landat på min handflata. En trollslända med guldglänsande kropp och fyra vingar som skimrade i solstrålarna. Sländans lätta beröring mot huden kittlade. Den betraktade mig med perfekt rundade fasettögon som fick mig att associera till ett hallons yttre skikt av små pärlor. När den lyfte och flög iväg följde jag efter. Då och då vände den och kom tillbaka, som för att stämma av att jag kom med. 

Längre och längre in i regnskogen. Ljudet av fåglar och apor ekade. Bruset från vinden som fick de höga träden att vaja och mina steg mot marken fyllde den fuktmättade luften. Det tog bara några sekunder för mitt ljusgröna tunna linne att övergå i en mörk färg. Svetten strilade ner över panna och ögon. Jag drog med fingrarna över ögonen. En aning bättre, det irriterade inte lika mycket. Åtminstone gick det att uppfatta omgivningen. Överrumplad av insikten insåg jag att sländan var borta. Jag saknade min nyfunna vän. 

Emellan några grova trädstammar upptäckte jag att jag inte var ensam ändå. Ett par stirrande runda ögon. Den gröna kroppen med rutmönstrad hud, som påminde om sländans fasettögon, slutade i en lång fyllig svans. Jag rätade hastigt på ryggen och klev bakåt. Varelsen tog samtidigt ett par vajande steg mot mig. En leguan i original i verkligheten! Inte i ett teveprogram producerat av David Attenborough. Jag erinrade mig att han berättat att leguaner levde på frukter och blommor. Och en och annan lax om det fanns att tillgå. Kunde jag lita på det?

Fjong

 ”Den där fyllisen Roger.”

”Vad är det med honom?”

”Han kikar på mig.”

”Vad säger du?” sa Nina. ”Hur då? Varför?”

Herta spärrade upp sina vattniga blekblå ögon och putade med läpparna.

”Jag har kommit på honom med att kika in genom vårt sovrumsfönster. Jag har sett honom i spegeln.”

”Fy, det låter spöklikt.”

”En gång skulle jag precis byta om till nattlinne och stod där halvnaken. Jag bara skrek. Holger rusade ut men såg ingen. Han påstod sen att jag inbillade mig”, sa Herta och rynkade pannan. ”Men det gjorde jag verkligen inte! En annan gång vaknade jag på morgonen och skulle just kliva upp ur sängen. Då fick jag syn på honom i fönstret. Han bara stirrade med stora runda ögon. Jag kastade mig fram och slängde upp glasrutan. Då var han förstås borta redan.”

”Det är för jäkligt. Varför gör han det, tror du?”

”Gissa?! För att han får fjong förstås. Du tror förstås att en kvinna som jag inte kan hetsa upp en man, eller vad?” ropade Herta och höjde hakan igen.

”Det sa jag inte. Berätta vidare.”

”Då så. När Roger och Holger sitter vid köksbordet och dricker sprit och tjatar som två papegojor hela kvällen. Då finns jag minsann inte. Då låtsas han som ingenting. Det är som om jag inte existerade. Men jag har sett när han tror att jag inte ser. Den blicken. Han klär av mig med ögonen. Jag är tvungen att gå därifrån.”

Måndag

Den måndagen du gick

kastade du din mörka

skugga över mitt liv

Modlösheten den första dagen

i veckan

förföljde mig

gav sig inte

Hur jag än kämpade

fann jag aldrig ljuset

Eget foto

Hem

 Roger var en otäcking, Holger en gnällspik och Marianne en hetsporre. Spännande början på det här projektet. Nu måste hon tillbaka till stan. Vilken helvetes bra artikelserie det här kunde bli. Ingen tvekan. Hennes genombrott som undersökande journalist. Här skulle grävas.

”Ska du gå redan?” sa Gösta när hon gjorde en ansats att resa sig upp.

”Jag tror det räcker för idag.”

”Men vi har ju knappt börjat?”

”Jag kommer tillbaka imorgon. Vi får göra en planering över mina besök. Jag ringer dig.”

”Håll dig undan för Roger på väg till bilen”, sa Gösta och Marianne nickade.

”Ska göra mitt bästa”, sa Nina.

Hon gick igenom den mörka hallen med Marianne och Gösta bakom sig. Tänk om Roger stod och lurpassade på andra sidan? Försiktigt sköt hon upp dörren. Men så med ens orkade hon inte mer. Ville bara hem. Sket i vilket. Han fick väl stå där om han ville. Hon slängde upp dörren.

Permanent

 Jag sover inte i natt heller. Jag är rädd för att bristen på sömn snart blir permanent. På dagarna går det hyfsat när jag har fullt upp att göra, men så fort jag lägger huvudet på kudden tumlar tankarna runt och gör mig helt snurrig och på samma gång klar som iskristall i huvudet. Hur det nu är möjligt.

Snart orkar jag inte mer. När som helst slår jag till utan att kunna eller ens ha viljan att hejda mig. Jag ser det framför mig hur näven blixtsnabbt störtar genom luften och träffar honom rakt över näsan. Näsblod flyger ur båda näsborrarna och jag njuter av åsynen.

Jag har en inre bild av hur jag visslande utan vidare går därifrån. Möjligen att jag höjer armen och med slappa fingrar vinkar utan att vända på huvudet.

”Rätt åt dig din jävla nolla!” säger jag rakt ut i nattluften och har inte det minsta dåligt samvete för mina brutala tankar.

Det är han som borde må dåligt av alla lögner och bakhåll han gillrat under åren. Det finns en gräns för allt och den gränsen har han klivit över för länge sen.

Polis

 Ett litet stycke ur ett manus jag skriver:

Marianne fick syn på Gösta som haltande halvsprang mot henne.

”Vad hände?!” ropade han.

”Holger, den gubbfan skrämde hästen!”

Gösta pekade uppåt backen.

”Där uppe!”

Marianne sprang som hon aldrig sprungit förr. Där var Antigo! Löddrig och gnäggande stod han med en fullständigt förstörd vagn intill. Hon lyfte och kollade noggrant varje ben. Inget konstigt, inget var brutet. Mot alla odds hade han klarat sig fysiskt. Med gemensamma krafter lyfte de bort kärran.

”Tar du Antigo? Kommer sen.”

Hon rusade tillbaka ner för backen, kastade sig uppför trappan och slängde upp ytterdörren.

”Holger!” skrek hon rakt ut och fortsatte in i köket. Där satt han vid köksbordet med uppspärrade ögon och surmulen min.

”Ut!” hojtade han. ”Du … du ut!”

Marianne slog näven i bordet. Hårt. Det gjorde ont. Hon la märke till att han hajade till. Utan att tänka slog hon honom med handflatan över kinden.

”Jag ringer polisen!” sa Holger och höll handen mot det illande röda som flammat upp i ansiktet.

”Gör du det”, sa hon, vände sig om och marscherade ut. ”Annars gör jag det.”

Stuffa

När vi i min familj ska packa in oss i bilen får pappa stå utanför och stuffa, som pappa kallar det. Mamma säger att stuffa är något helt annat, att det är en typ av dans som unga människor höll på med förr i tiden. På 1940-talet eller så. Men pappa står på sig.

”Stuffa är det rätta ordet. En synonym till att stuva”, säger han. ”Alltså förstås inte samma som att göra en stuvning, men ändå”, fortsätter han.

”Du är rolig du”, säger mamma och skakar på huvudet. ”Ja huvudsaken är ju att vi får plats allihop.”

Pappa har det bäst. Han är den enda som får sitta för sig själv. I baksätet trängs vi, svettas och kliver på varandra. I framsätet sitter Pecka och Lillan i mammas knä, medan pappa har jättestort utrymme. Han måste ha plats att ratta ordentligt och kunna växla utan att riskera att få i fel. Det hände en gång. I hög fart fick han av misstag i ettan, vilket gjorde att bilen mer eller mindre ställde sig upp på motorhuven. Alla kastades framåt mot vindrutan. Ingen skadade sig. Den gången.

Vass

 Gösta reste sig så snabbt att han under någon sekund stod och vaggade i obalans. Elvira ville resa sig upp och stötta, men hon hann aldrig innan han med förvånande hastighet redan försvunnit ut i hallen. Ögonblicket senare klampade en lång kvinna flåsande in i köket. Det vitblonda håret, som ramade in de grova ansiktsdragen, liknade en taggig fröboll från en maskros. Först när Gösta visade sig i dörren fick kvinnan av någon anledning syn på Elvira och hennes stora blå ögon blev ännu större.

”Det här är Elvira, journalisten jag nämnde”, sa han och nickade åt hennes håll. ”Marianne, min dotter”, fortsatte han och såg på Elvira.

”En till sådan där”, fräste Marianne och stirrade på henne. ”En med en så vass penna att den skär sönder sanningen och kommer ut på andra sidan som en lögn.”

”Hon är på vår sida”, sa Gösta i låg ton. ”Hon vill verkligen skriva hur det verkligen gick till.”

”Verkligen och verkligen. Hur ska vi veta det?”

”Ni kan lita på mig” sa Elvira.

”Det visar sig nog att du är en lika god kålsupare som alla andra”, sa Marianne.

”Ta det lugnt nu”, sa Gösta. ”Vi tar en kopp kaffe och lugnar ner oss.”

Marianne damp ner på en stol vid köksbordet. Hennes skarpt blå ögon studerade Elvira med en aning lugnare blick. Mer skärskådande och utan aggressivitet.

 

 

Gaffla

 

Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:

”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”

Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.

Det är min teori.

Snitta

 

Yxan snittade vedklabben, mjukt som om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv.  Så hände det. Pappa högg yxan rakt i handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet skulle hon aldrig glömma.

Ärret som ett kusligt minne löpte tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret. Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var avskurna och skulle aldrig läka ihop.

Hon hade många år senare förstått vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon kände ärret som påminde henne om pappa.

Damma

 Forts på gårdagens:

”Jag tycker inte om att ingen dammar mitt rum”, sa kvinnan i spegeln. ”Jag som alltid var så noga med att ha rent omkring mig”, fortsatte hon, formade munnen till ett russin och blåste hårt över sminkbordet.

En fläkt av kvinnans utandning tillsammans med dammpartiklar drog över Annas ansikte och hon ropade till. En lätt förnimmelse av parfym hade följt med i andetaget.

”Om du lovar att hålla rent kan du få överta mitt rum.”

Anna såg på kvinnans vemodiga ansiktsuttryck, där hon trots allt kunde uppfatta en aning av ett leende.

”Jag lovar.”

 

Bråte

 

Äntligen var det sommarlov och hon hade jättemånga dagar på sig att gå på upptäcktsfärd hos farfar på hans bondgård bland all möjlig bråte. Speciellt skulle det bli spännande att utforska farfars vind. Det hade hon tänkt på hela vintern.

Känslan när hon klev in från trapphuset, atmosfären som omgav henne. En förnimmelse av andra tider, långt tillbaka. Dunklet, stillheten, dammet som låg i luften, tanken på alla som vandrat på samma bräder som hon. Reflexmässigt tassade hon istället för att gå med stora steg. En korridor med flera stängda dörrar låg framför henne. Försiktigt drog hon upp den första dörren till höger. En kvinnas rum. En smal säng med ett vitt virkat överkast. Ett sminkbord, där det stod dammiga parfymflaskor, bland annat Chanel No. 5. En hårborste och en liten handspegel låg på snedden. Hon satte sig på pallen och tittade i spegeln. Hon hajade till. Det var inte sig själv hon såg, utan någon annan. En äldre kvinna än hon själv, men fortfarande ung. Hon hade svart långt hår som böljade ner över axlarna. Allvarliga bruna ögon stirrade på henne.

Slang

 

Jag slog mig i slang med honom

Förnimmelsen av att vi kände varandra

Trots att det var första gången vi sågs

Vilken klyscha

Fast sann

Han var inte ens min typ

Första intrycket att han var en aning stel

Vilket han inte alls var

En omedelbar sympati

En direkt kontakt

Sen sågs vi aldrig mer

Exempel

 

Det första som slog Elvira när hon klev ur bilen var lukten. Den distinkta fläkten av färsk hästdynga som låg över nejden. Hon slängde igen bildörren och låste. En automatisk handling som kanhända var onödig mitt ute på bondvischan. Här fanns väl inga tjuvar och vandaler? Ett exempel på att hon var en inbiten miljöskadad stadsbo. Hon vände sig om och betraktade omgivningen och njöt av tystnaden. I Göteborg var det aldrig riktigt tyst. Inte ens på natten. Alltid någon trimmad moped som med sitt höga motorljud genomborrade mörkret eller någon som var ute med hunden som gläfste till inför någon kvarvarande lukt från en annan hund.

Ett antal hus i olika modijanger omringade henne på båda sidorna om grusvägen. Ett medfaret boningshus målat i en gräsgrön färg, den pyttelilla byggnaden med dubbeldörrar som möjligen fungerade som ett garage, men där ingen modern bil skulle kunna köras in i utan att fastna och slå sönder biltaket. För övrigt minimala faluröda uthus och lador som utslängda här och var på en åker. Det var som om hon stod mitt i en mindre by, trots att hon visste att det var en privat gård. Hon räknade antal hus hon kunde se från platsen där hon stod. Åtta!

Allt var stilla. Ingen vind som ven, de höga granarna stod majestätiskt stilla och den svagt lysande solen svepte in nejden i en mystisk dimma. Ingen verkade ha observerat henne. Hon drog på sig jackan. Lite svalt var det. Kanske för att hon befann sig vid foten av Kynnefjäll. Ordet fjäll som hon associerade till kyla och kala berg, möjligtvis med snö högst upp på topparna. Med rejäla steg gick hon mot vägkurvan, nyfiken på vad som väntade henne runt hörnet. Fler hus?

Ignorera

Jag betraktade henne när hon kom gående längs bryggan, hennes vaggande släpiga gång. För varje steg hon tog gnällde det till i de gistna träplankorna, som om de protesterade mot hennes tyngd. De tunga brösten avtecknade sig under det svarta linnet, gungade i takt med hennes fotsteg. I handen höll hon handväskan i svart plast. Hon bar solglasögon, men trots det kunde jag uppfatta att hon spanade. I samma ögonblick fick hon syn på en man. Hon studsade till. Han satt på en låg stenmur med en uppslagen bok i knäet. Hon fick fart. Med några få snabba kliv var hon framme. Hon ställde sig framför honom. Skuggade honom mot solens strålar. Nu såg jag enbart hennes breda baksida. Så rörde hon sig, vred kroppen och damp ner intill honom. Han ignorerade henne. Fortsatte att läsa och vända blad. Hon placerade väskan mellan dem och stirrade sen rakt ut i luften. Ingen sa något. Så upptäckte jag att de stirrade stint rakt på mig.

Kött

 

Jag vill inte tänka på att jag är ett stycke kött

med mycket fett insprängt

Hellre ser jag mig som sprungen ur stjärnstoft

Glittrande under universums oändlighet

Under alla miljarder år har vi alla snurrat runt

i dammet

bara hängt med i svängarna

hissnat av anblicken av stjärnor

Tänk om vi alla kunde inse att vi i grunden är av samma

skrot och korn

Att vi har samma ursprung

Jag drömmer om den dagen

Smart

 

Avdelningsmöte klockan ett i aulan. Tjejerna kommer att vänta på att Kristin tar täten. 

Alla utom jag kollar omkring sig, kastar blickar. Några tar ett steg ut ur rummet, sen tillbaka. 

De tror att de är smarta. Jag struntar i dem och kliver helt sonika ut ur mitt rum och 

vandrar till aulan. Jag sätter mig i en rad i mitten. Efter en halv minut kommer de. Kristin först. 

Hon sveper med blicken över alla utom mig, går rakt förbi min rad med ormen av damer 

bakom och sätter sig i en rad längre fram.

Skvatt

 

"Ursäkta, skulle jag kunna få slå mig ner här?" sa mannen på utpräglad engelska med 

stel överläpp. 

"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder på en till. Så klart", fortsatte han och satte sig 

utan att vänta på svar på någon av frågorna. "Du känner inte igen mig, eller hur?"

"Du ser bekant ut", sa jag.

"Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är.”

Jag tog en klunk vin ur glaset som precis placerats framför mig av bartendern.

"Jag bor på hotellet där du jobbar", sa han och såg på mig med huvudet på sned.

"Gör du? Jag har nog inte sett dig där. Kanske förresten”, sa jag och la också huvudet 

på sned.

"Kära nån, jag har ju inte presenterat mig. Kevin heter jag."        

"Karin. Nu kommer jag ihåg. Jag såg ett namn i gästliggaren. Kevin ... något?”

"Du är från Sverige?" sa han.

“Hörs det?”

“Du förstår, jag är ett språkgeni. Du har inte jobbat här i England så länge, väl?" sa han 

och slukade de sista dropparna i ölglaset. Han vred på huvudet och knäppte ett par 

gånger med fingrarna.

"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta torka ölglaset han höll i. 

"Ville ni något?"

"Ett glas vin och en öl. Thank you.”

"Som ni önskar", sa bartendern med tillgjord röst och gjorde en ful min bakom 

ryggen på Kevin. Jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Trots den skvatt 

befängda mannen som satt mitt emot mig och som orsakade ilande kårar av irritation 

över hela kroppen gjorde jag inte det. Jag satt kvar.

Gnissel

 

Vi kysser varandra. Om och om igen. Jag blir yr av hans doft, av hans andedräkt. Jag drar med fingrarna över mina blöta läppar. Vi står alldeles invid mitt hem. Jag bryr mig inte att kolla om mamma ser. Min praktik på banken är en katastrof. Den enda uppgiften jag har är att räkna mynt. Jag virrar till det. Räknar om. Räknar om igen. I pauserna dricker vi te och de pratar. Jag tänker på honom hela tiden. Det värker i kroppen. I sängen på kvällen vänder och vrider jag mig och kan inte sova.

Nästa dag står vi där igen. Flera timmar. När vi till slut säger hejdå går jag de tio stegen fram till huset. Innan jag stänger dörren ser jag honom försvinna bort. I hallen kastar sig min syster över mig. Jag ser ett stort monster som förmörkar rummet, som fräser och skriker.

”Du din …!” ropar hon så stänk av spott slungas ut mellan läpparna. ”Du bara står där och hånglar! Tänk på mamma!”

Bakom henne ser jag mamma sitta i soffan i vardagsrummet. Hon gråter. Jag springer upp på andra våningen och lägger mig på sängen. Jag och min syster delar rum. Hon kommer inte efter mig.

Gemen

Det var det som var det värsta. Att vara totalt maktlös. Inkastad och inlåst bakom galler av stål som inte rörde sig en halv millimeter ens om han skakade så hårt han kunde. Han var en ickeperson. En anonym person utan namn, identifierad enbart med ett nummer, 145375. Det var han. Det fanns ingen chans i helvete att komma undan vakternas blickar. 

Dygnet runt, när som helst, kunde de dyka upp och lysa med sina skarpa strålkastare till ficklampor. Rakt i ögonen. Avsiktligt bländade de honom. I protest kastade han sig åt andra hållet, så britsen klagade högt. Ryggen ut mot cellen. 

Det var förstås ingen tillfällighet att de kom nästan varenda gång han halvminuten innan han börjat meditera. Det var så gement. De visste mycket väl att det var yoga och meditation som höll honom ifrån att braka samman helt. Nu skulle han iväg på ännu ett meningslöst förhör innehållande hot om våld och strängare straff. Det var tortyr. Han skulle aldrig i livet skriva på ett erkännande. Aldrig.

Motstånd

"Kan vi börja om från början?" sa han.

"Du menar från början med att du ringde på dörren? Eller från början som i början av 

vårt förhållande?"

"Nu är du spydig. Det är inte likt dig."

Jag betraktade honom.

"Varför kom du hit? Egentligen”, sa jag efter några sekunders tystnad.

"Det var förstås helt fel av mig. Ska jag gå?" sa han och tog ett steg mot dörren.

“Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen. Abderitisk”, sa jag.

“Den kom från ingenstans. Vad sa du? Abd ..." sa han och grimaserade. ”Abderisk?”

”Abderitisk”, sa jag och betonade varje bokstav. “Det betyder dum, befängd. Precis som 

du ser ut just nu”, sa jag och log.

”Jäklar vad man har blivit tuff, då”, sa han i en gnällig ton.

“Mig kan du inte sätta dig på längre", sa jag. ”Jag snoppar av vilket motstånd som 

helst, bara jag vill och tycker att det är värt det.”

”Snoppar av?” sa han och brast ut i ett skallande skratt som klingade falskt.

”Bra ord, vad?”

”Jag tror att jag dunstar nu trots allt.”

”Gör du det.”

Hosta

 Nu hade det gått för långt. Inte en gång till. Han sträckte på ryggen och betraktade Elsa med en kisande blick.

”Men pappa, jag måste ha de här jeansen”, sa hon med gnäll i rösten.

”Måste?”

”Precis! Måste.”

”Det finns billigare som ser exakt likadana ut” sa han och drog fram ett par jeans ur hyllan med högar av denimbyxor i samma slitna blå färg. Han höll upp dem framför sig och betraktade tyget ingående.

”Det finns det inte alls. Mina kompisar kommer att se direkt att det är fejk.”

”Det är ju bara varumärket som skiljer. Den lilla etiketten. Hur viktig kan den vara? Den syns inte ens.”

”Pappa, du anar inte. Hosta upp stålarna nu.”

”Elsa! Så säger en fin dotter inte till sin pappa. Vem har lärt dig det?”

”Ingen!” sa hon och klev iväg med ett par jeans.

”Vänta! Vart är du på väg?”

”Till provrummet” ropade Elsa utan att stanna.

Han suckade och gick efter.

Styra

Hon var en rebell

Liten upprorsmakare

sa pappan grinigt

Höjde handen för att slå

Dra åt helvete skrek hon

Jamsa

 Med plastgaffeln samlade jag upp det sista av kycklingsalladen. Medan jag stirrade på två småflickor, som uppenbarligen var osams, tuggade jag omsorgsfullt och sköljde ner med en flaska mineralvatten. Tjejerna höll båda i något som liknade ett gosedjur. Vilken sort kunde jag inte avgöra. Kanske en giraff eller en tiger. Eftersom de drog från varsitt håll blev det stackars djuret utdraget som om det satt fastklämd i en sträckbänk. Skulle jag ingripa? Tänk om de spottade och svor åt mig? Jävla gubbjävel skulle de skrika och ropa att de blev överfallna av en ful gubbe. Jag sniffade. På håll kunde jag fortfarande gilla den speciella doften, trots att jag samtidigt blev irriterad över personens brist på hyfs. I närheten av barn. Jag vred på huvudet och upptäckte att det var Maria som stod en bit bort. Hon drog ett djupt bloss långt ner i bröstet och blåste ut långsamt.

”Maria?”

Hon tog några steg fram till mig och drog med fingrarna över min nacke. Axlarna riste till i en skälvning.

”Ska du med upp?” sa hon, lät fimpen falla ner i gruset och smulade sönder den med skon.

”Visst.”

Jag reste mig upp från bänken och slängde en blick bakåt. Gosedjuret låg övergivet i sanden och de båda rivalerna gungade så hela ställningen skakade.

”Bara det inte blir några barn så”, fortsatte jag.

”Jamsa inte så mycket”, sa Maria. ”Det är det sista jag vill och det vet du.”

Moln

 

Vita moln blomstrar högt på himlen

Jag vill följa med på den lugna färden

mot främmande trakter

Jag funderar på vem som sitter miltals härifrån

och likt mig stirrar på det ulliga underverket

Kanske precis som jag längtar till äventyret

som väntar om du vågar dra dit det okända finns

Eget foto

Vrålet

 Dörren slog igen bakom Johanna. Förbenat! Hennes mobil var kvar därinne! Johanna vred kroppen så snabbt att hon halkade och slog i ryggen och handflatorna i stentrappan. Det gick inte att hålla inne vrålet. Hon stirrade på den stängda dörren. I fjärran hörde hon polissirener. Så in i helvete snabbt? Mannen som sköt därinne. Johanna hade sett hur han kröp ut genom det krossade altanfönstret. Här var hon kvar. Hon måste ha tag i mobilen. Med ett stön hasade hon sig upp i stående ställning. Handflatorna var blodiga och det bultade i ryggen, som om någon stod och hamrade med en slägga. Utan att bry sig om smärtan störtade hon ner för trappan. Altanen! Hon måste ta sig till husets baksida.

”Stå still!”

Johanna stannade tvärt. Hon flåsade trots att hon bara hunnit rusa några meter. Någon bakom henne tog tag i hennes händer. Hon kved.

”Akta. Det gör ont”, sa Johanna. ”Låt bli.”

”Nu tar vi det bara lugnt här”, sa en mansröst, satte handklovar runt handlederna och vände henne runt. ”Vart tänkte du ta vägen?”

En lång man med rakat huvud tittade ner på henne. Hans hjässa var blank av svett och den ljusblå skjortan hade stora fuktfläckar kring armhålorna.

”Ingenstans”, sa Johanna. ”Jag är oskyldig.”

”Till vad?” sa han och log.

”Till vad som än har hänt”, sa Johanna och stirrade polismannen rakt i ögonen. ”Jag bara råkade gå förbi när du slängde dig över mig. Ta bort det här nu”, fortsatte hon och med möda lyckades hon vinka med det fastlåsta händerna.

 

Vika

 "Ni sa att jag fick åka med” sa Erik i gnällig ton. ”Alla andra ska.”

”Om vi hade haft möjlighet hade du fått”, sa mamma, vred på huvudet och tittade på honom medan hon sköljde ett dricksglas under rinnande vatten.

”Jag kommer att bli retad.”

Inte gråta, han var kille, fick inte gråta. Aldrig vika ner sig. Erik knöt handen och slog den i köksbordet men kunde inte hindra att han snyftade till.

”Snälla Erik, gör inte det här värre än det är. Du överlever.”

Det var just det. Han överlevde förstås, men dog lite grann samtidigt. Det var inte första gången han kom till skolan utan att ha med sig det fröken sagt. Nu blev det ingen skolresa för Erik. Han hatade alla som hade mycket pengar, lika mycket som han avskydde morsan och farsan som aldrig hade ett ruttet öre över. Imorgon skulle han strunta i att dyka upp på skolan. De fick åka själva på sin jäkla skolresa. Han brydde sig inte.

Vals

Jag skrev en scen i mitt manus där vals passade in:

Jag drogs dit som en hund som jagar iväg efter att ha upptäckt ett doftspår. Det var omöjligt att låta bli. I hamnen var allt stilla. Jag satte mig på träbänken och tittade ut över havet och bryggorna. Både diverseaffären och den lilla butiken med glass och rökt fisk var öppen. En man i en liten träjolle ordnade med sina fiskenät och tittade inte på mig. Trots det drog jag kepsen längre ner över pannan. Jag drog in lukten av saltvatten. En speciell fläkt av något fränt men ändå friskt som jag inte fått känna på tio år. Havet var näst intill kav lugnt. Obetydliga vågor bara som dansade vals i otakt. Jag reste mig och vandrade längs båthusen och ut på promenadstråket mot badet. Ju närmre jag kom, desto mer slog hjärtat. 

På halva vägen klev jag över stängslet och klättrade upp på bergssidan. Jag tvingades stanna. Konditionen var usel. Medan jag försökte få ner andningsfrekvensen tittade jag uppåt och upptäckte villans ena hörn. Jag ändrade riktning en aning och kom fram till baksidan. Med en taggig vild nyponrosbuske som skydd kikade jag. Kläder hängde på tork. Fortfarande samma torkvinda. En kvinnas ansikte skymtade i fönstret som jag själv tittat ut genom hundratals gånger. Jag funderade på vad som hänt om livet tagit en annan vändning. Hade jag suttit där istället för den främmande kvinnan? Jag både ville och ville inte gå in. Hur skulle det påverka mig? Satt mitt och Ellas äktenskap som ett kliande eksem i väggarna? Skulle det blomma ut med full kraft så fort jag klev in? Medveten om att det var tänkbart att kvinnan kände igen mig, kunde jag ändå inte hejda nyfikenheten blandad med ångest. Jag besinnade sig. Det var omöjligt. Jag vände mig om och hasade nerför berget.

Vafalls?

 Det var det jag innerst inne vetat hela tiden. Jag skulle inte komma undan.  Första impulsen var att slå ifrån sig med båda händerna. När som helst skulle jag komma på ett sätt att slippa ta konsekvensen. Naturligtvis. Jag hade hittills i livet fixat allt till det bästa. Mitt bästa. I spåren av en viss eftersläpning fick jag dock inse faktum. Det fanns ingen väg hit eller dit, bara den enda raka vägen. Den ledde oavkortat till ett erkännande av min skuld. Med omedelbar verkan förvandlades jag till en brottsling. Blotta tanken fick mina axlar att skaka.

”Vafalls?” sa poliskommissarien när jag slutligen stod framför skrivbordet med händerna knäppta om magen. ”Vad hade du gjort sa du?”

En frukt

Du har ärrad hud som stelnad lava

Du är sval

viskar till mig när jag skär i dig

och kärnan ramlar ur dig

I rundningen grönskar du

Jag står i en skogsglänta och

andas in doften av kantareller och granbarr

Du smälter mot gommen och insidan av tänderna

Skogens egentillverkade puré

glider ner genom halsen

Harry och Astrid

Min enda bästa vän, Harry, är frisör. Han har ingen salong utan reser ständigt omkring till alla äldreboende här i trakten och klipper och fönar. Han brukar kalla sig Din hårresande vän. Alla han kommer till skrattar när han säger det. Nästan alla tycker om Harry, utom en av kvinnorna på Smultronbacken, Astrid Svensson. Jag är nästan säker på att hon är dement. Antagligen tar hon igen alla åren hon levt och inte fått utlopp för sin argsinthet, utan gömt den långt inne i kroppen. En av vårdarna som jobbar här berättade för mig att hon under hela sitt vuxna liv levt i ett dåligt äktenskap. Hennes man tvingade henne att huka, att vara hans slav. Klart hon vill ge igen då på dem som finns till hands. Hennes make är död sen en del år. Hon slänger fula ord runt sig till alla som råkar befinna sig i hennes närhet. När Harry kommer säger hon:

”Din Viktigpetter! Du din jäkla stropp! Dra åt helvete!”

Men Harry som på äldre dagar har pånyttfötts och från att tidigare varit ateist nu är hindu, vill vara from. Han ler bara och gör en djup svepande bugning framför Astrid.

”God dag, fru Svensson. Är det en god dag för er idag? Ser ni hur vackert solen lyser idag”, säger han och slänger en blick ut genom fönstret, där det oftast regnar. Men han vet att fru Svensson inte kollar. ”Dessutom är det ju fredag.”

”Jag skiter i vilken dag det är”, säger Astrid Svensson.

Nu för tiden som nybliven hindu, har han märkt att han fått en ny förmåga. Han får varsel om kommande födslar och dödslar. Den här dagen ser han bilden av Astrid Svensson, att hon kommer att somna in i natt och aldrig mer vakna. Därför är han snällare än vanligt. Han vill att hennes sista dag ska vara den bästa på länge.

Nyfiken

På trappan, Alnäs 22, 1 juli 2020 14:40

Vinden gör att min hud knottras. Jag slår armarna om bröstet, sätter mig på trätrappan och andas in fjälluften. Atmosfären får mig att svamla ord som att hänryckas, andens frukt och gåvor och att försättas i trans. Jag drar in aromen av blöt läderstövel blandad med parfym gjord på pionessens. Som om de var nyfikna på vad som döljer sig längre bort, far vita moln fram över himlen. Då och då när solen tittar fram förvandlas omgivningen till ett ångbad. Vid foten av fjället ser jag kossor beta. Svansar slår bort flugor. En bit längre bort ligger ett annat gäng, vid sidan av varandra, kropp mot kropp. 

Nyfiken

Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 

Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.

En plats

Skogsgläntan

runt om en djungel av ängsblommor

och högt gräs

står en faluröd stuga med vita knutar

En plats där jag vill vara

Satsa stort

Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”

”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”