Jamsa

 Med plastgaffeln samlade jag upp det sista av kycklingsalladen. Medan jag stirrade på två småflickor, som uppenbarligen var osams, tuggade jag omsorgsfullt och sköljde ner med en flaska mineralvatten. Tjejerna höll båda i något som liknade ett gosedjur. Vilken sort kunde jag inte avgöra. Kanske en giraff eller en tiger. Eftersom de drog från varsitt håll blev det stackars djuret utdraget som om det satt fastklämd i en sträckbänk. Skulle jag ingripa? Tänk om de spottade och svor åt mig? Jävla gubbjävel skulle de skrika och ropa att de blev överfallna av en ful gubbe. Jag sniffade. På håll kunde jag fortfarande gilla den speciella doften, trots att jag samtidigt blev irriterad över personens brist på hyfs. I närheten av barn. Jag vred på huvudet och upptäckte att det var Maria som stod en bit bort. Hon drog ett djupt bloss långt ner i bröstet och blåste ut långsamt.

”Maria?”

Hon tog några steg fram till mig och drog med fingrarna över min nacke. Axlarna riste till i en skälvning.

”Ska du med upp?” sa hon, lät fimpen falla ner i gruset och smulade sönder den med skon.

”Visst.”

Jag reste mig upp från bänken och slängde en blick bakåt. Gosedjuret låg övergivet i sanden och de båda rivalerna gungade så hela ställningen skakade.

”Bara det inte blir några barn så”, fortsatte jag.

”Jamsa inte så mycket”, sa Maria. ”Det är det sista jag vill och det vet du.”