Vrålet

 Dörren slog igen bakom Johanna. Förbenat! Hennes mobil var kvar därinne! Johanna vred kroppen så snabbt att hon halkade och slog i ryggen och handflatorna i stentrappan. Det gick inte att hålla inne vrålet. Hon stirrade på den stängda dörren. I fjärran hörde hon polissirener. Så in i helvete snabbt? Mannen som sköt därinne. Johanna hade sett hur han kröp ut genom det krossade altanfönstret. Här var hon kvar. Hon måste ha tag i mobilen. Med ett stön hasade hon sig upp i stående ställning. Handflatorna var blodiga och det bultade i ryggen, som om någon stod och hamrade med en slägga. Utan att bry sig om smärtan störtade hon ner för trappan. Altanen! Hon måste ta sig till husets baksida.

”Stå still!”

Johanna stannade tvärt. Hon flåsade trots att hon bara hunnit rusa några meter. Någon bakom henne tog tag i hennes händer. Hon kved.

”Akta. Det gör ont”, sa Johanna. ”Låt bli.”

”Nu tar vi det bara lugnt här”, sa en mansröst, satte handklovar runt handlederna och vände henne runt. ”Vart tänkte du ta vägen?”

En lång man med rakat huvud tittade ner på henne. Hans hjässa var blank av svett och den ljusblå skjortan hade stora fuktfläckar kring armhålorna.

”Ingenstans”, sa Johanna. ”Jag är oskyldig.”

”Till vad?” sa han och log.

”Till vad som än har hänt”, sa Johanna och stirrade polismannen rakt i ögonen. ”Jag bara råkade gå förbi när du slängde dig över mig. Ta bort det här nu”, fortsatte hon och med möda lyckades hon vinka med det fastlåsta händerna.