Vals

Jag skrev en scen i mitt manus där vals passade in:

Jag drogs dit som en hund som jagar iväg efter att ha upptäckt ett doftspår. Det var omöjligt att låta bli. I hamnen var allt stilla. Jag satte mig på träbänken och tittade ut över havet och bryggorna. Både diverseaffären och den lilla butiken med glass och rökt fisk var öppen. En man i en liten träjolle ordnade med sina fiskenät och tittade inte på mig. Trots det drog jag kepsen längre ner över pannan. Jag drog in lukten av saltvatten. En speciell fläkt av något fränt men ändå friskt som jag inte fått känna på tio år. Havet var näst intill kav lugnt. Obetydliga vågor bara som dansade vals i otakt. Jag reste mig och vandrade längs båthusen och ut på promenadstråket mot badet. Ju närmre jag kom, desto mer slog hjärtat. 

På halva vägen klev jag över stängslet och klättrade upp på bergssidan. Jag tvingades stanna. Konditionen var usel. Medan jag försökte få ner andningsfrekvensen tittade jag uppåt och upptäckte villans ena hörn. Jag ändrade riktning en aning och kom fram till baksidan. Med en taggig vild nyponrosbuske som skydd kikade jag. Kläder hängde på tork. Fortfarande samma torkvinda. En kvinnas ansikte skymtade i fönstret som jag själv tittat ut genom hundratals gånger. Jag funderade på vad som hänt om livet tagit en annan vändning. Hade jag suttit där istället för den främmande kvinnan? Jag både ville och ville inte gå in. Hur skulle det påverka mig? Satt mitt och Ellas äktenskap som ett kliande eksem i väggarna? Skulle det blomma ut med full kraft så fort jag klev in? Medveten om att det var tänkbart att kvinnan kände igen mig, kunde jag ändå inte hejda nyfikenheten blandad med ångest. Jag besinnade sig. Det var omöjligt. Jag vände mig om och hasade nerför berget.