Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 30 december 2019

Handla


”Vi tänkte ha cocktailparty ikväll. Mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där enkelt och kravlöst”, sa hon så snabbt att hon snubblade på orden.
”OK.”
”Det är ju ändå nyårsafton, tänkte vi”, fortsatte hon.

I fantasin såg jag hur hon satt i den lejongula soffan i stora rummet med honom stående bakom. Hans händer vilade på hennes axlar. Ett sting i hjärtat.

”OK.”
”Vi tänkte …”
”Ja?”
”… att du kanske vill komma. Slå klackarna i taket istället för att sitta hemma. Ensam.”
Det stack till i hjärtat igen. Handen for upp mot bröstet. Ensam. Vågade jag gå? Jag kunde inte lita på mig själv. Lita på att jag betedde mig på ett korrekt sätt. Tvärtom. Jag skulle göra bort mig. Det hade hänt förr. Jag skulle dricka för snabbt och för mycket. Bli stupfull. Champagne hade en sådan inverkan på mig. Det började med att det surrade i benen. Sen spred sig surret successivt och landade till sist i huvudet. Tänk om jag kastade mig om armarna på någon okänd man? Kanske till och med tryckte mina champagneblöta läppar mot hans innan han med avsmak drog sig bort.

”Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?



fredag 20 december 2019

Motion


Han hade inte kommit än. Hon visste vad det innebar. I samma ögonblick slängdes dörren upp. Första ingivelsen var att ställa sig upp och vråla åt honom. Att gå fram och slå till honom hårt över munnen. Hon fick tvinga sig själv att sitta kvar på stolen med kroppen stel som ett monument över undertryckt raseri. I hans svettblanka ansikte framträdde rynkorna skarpare än vanligt. Han sa något med hes röst och genom sladdriga läppar. Hon hörde inte orden. Han tog ett par svajiga steg, damp ner på en matsalsstol.  Han blängde på henne med urvattnade ögon.

”Säg det då!”

Det ryckte i hennes mun, men läpparna ville inte röra sig. Hon kastade en snabb blick på Karin, men hon satt och stirrade ner i bordet.

”Säg det!”
”Vad menar du?” mumlade hon.
”Säg att du hatar mig.”
”Det gör jag …”, började hon.
”Det är väl din enda motion?”
”Vad?”
”Öva dig på hur du ska sätta kniven i mig?”



torsdag 19 december 2019

Skam


Hon stod framför honom. Han var kort. Ögonen möttes i samma höjd. Hon hade hört många berätta om uttrycksfulla och intelligenta ögon men hade alltid avfärdat det som nys. Inte nu längre. Blicken fastnade i hans. I förvirringen tog hon ett steg bakåt och hamnade med foten i en vattenpöl. Det skvätte högt över skor och nederdelen på jeansen. Han log. Amorbågen drogs ut åt sidorna. Hon skämdes. Kände sig löjlig.

”Kom”, sa han och höll ut armarna mot henne. ”Ta tag i mig.”

Hans röst. Mjuk med en raspig underton, som om han var sångare och hade överansträngt stämbanden. Hon lät honom ta tag om händerna.

”Vi går någonstans där du kan torka fötterna”, sa han. ”Förlåt om jag log. Men det såg onekligen lite lustigt ut. En touch av Gene Kelly.”
”Utom dansen då”, sa hon.
”Den kanske jag får se senare”, sa han. "Titta", fortsatte han och pekade på Evas Paleys.

Hon betraktade krogen med sin förtrollande innerbelysning som såg överdrivet inbjudande ut.

”Plötsligt känner jag hur törstig jag är”, sa han.

Han släppte hennes hand för att skjuta upp dörren. Hon gled förbi honom. Hans hand lätt mot hennes rygg. Porten slog igen.


onsdag 18 december 2019

Födelse


Jag svävade

Jag svängde och snurrade

i vågor

Jag kände kraften

Fortare och fortare


Energin drev mig att följa med

på resan till alltings början

Jag släppte kontrollen

Jag gled in i en annan värld

till ett nytt liv



tisdag 17 december 2019

Då vi kom dit hade den försvunnit


Bertil satt i soffan, hopsjunken och tittade ner på golvet. Samtidigt som han drog fingrarna genom luggen höjde han sakta på huvudet. Med vidöppna ögon stirrade han på de två uniformerade poliserna som stod ovanför honom. Båda stod i full mundering, med armarna i kors och med kängorna brett isär.

”Nu berättar du sakta och tydligt vad som hände”, sa den äldre av de två.
”Jag har redan berättat”, sa han och slog ut med båda armarna.
”Men berätta en gång till. Vi är en aning saktfärdiga förstår du”, sa den yngre. ”Förlåt oss för att vi är noggranna, men så är det.”

Om det var fysiskt möjligt spärrade Bertil upp ögonen ännu mer. Han suckade och sa:

”Bilen. Det var bilen”.
”Vad var det med bilen?” sa den äldre och vilade på ena höften. ”Vilken bil?”
”Vår bil.”
”Er bil?” sa den yngre och vajade en aning på kroppen.
”Vår bil. Vår Porsche.”
”Och?”
”Då vi kom dit hade den försvunnit.”

Bertil slog på nytt ut med armarna.

”Dit lika med?”
”Garaget.”
”En bil kan inte bara försvinna”, sa den äldre och bytte höft.
”Det var just det vi tänkte”, sa Bertil. ”Den är värd en del. Vår pärla. Vi kallar den Paddis.”
”Paddis?” sa den yngre och drog upp ett anteckningsblock och en blyertspenna ur ena bröstfickan.
”Paddis, ja. Smeknamn för Paddan”, sa Bertil och suckade igen.



måndag 16 december 2019

Tåg

En övning i gestaltning. Har du en egen variant?

Ursprungsmening: ”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han ursinnigt.



”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han samtidigt som han vred läpparna till ett grin och med ett enda långt kliv nådde fram till mig.

Hans ansikte så nära mitt att jag såg rakt in i hans öppna gap.

”Du din …”, väste han, tog tag i min axel och hans fingrar grävde sig in i min hud.



söndag 15 december 2019

Helgon


Jag har aldrig varit något helgon. Andra har trott det. Jag har hört folk säga:

”Hon är så lugn och tyst. Säger bara något när hon har något att säga.”

Men så fel de har. Anledningen till tystnaden är att jag tror att jag inte ska höras. Att andra ska överrösta mig. Den risken vill jag inte ta. Och tänk om jag rodnar? Vilken skam. Så jag väntar på att alla andra ska bli klara. Tills det blir helt tyst och andra ska bereda plats för mig. Det gör de aldrig och så blir det aldrig. De har aldrig ens noterat att jag hållit munnen stängd under alla år. Trots det inbillar de sig att jag har sagt något viktigt då och då.



fredag 13 december 2019

Tärna


”Men jag menade ju måsen!” fräste han och jag såg saliv i hans mungipor.
”Hur skulle jag kunna veta det?” sa jag. ”Det är ju luciadagen idag.”

Jag åskådliggjorde genom att sätta handflatorna mot varandra och böja huvudet framåt en aning.

”Fast det där ser mer ut som en indisk hälsning. Eller annars är det väl Lucia du gestaltar. Ingen tärna.”

Jag suckade.

”Du är hopplös.” sa jag, tittade på honom och gjorde en grimas.
”Jag? Hopplös? Det är du som inte kan följa mina tankegångar”, sa han och pickade på sig själv. ”Fattar inte varför du har så svårt för det. Jämt får jag förklara. Och förklara igen. Du förstör det magiska i ögonblicket.”
”Som om det vore lätt som en plätt att hänga med i dina konstiga associationsbanor.”
”Svårt är det då inte”, sa han, vände sig bort och spejade uppåt himlen. ”Titta! Där ser du en till.”
”Vad?” sa jag, satte handen ovanför ögonen för att få skugga från de starka solstrålarna och kisade. ”Jag ser ingen mås.”
”Glöm det. Nu vill jag gå hem.”
”Vi kom ju nyss. Och solen skiner för en gångs skull.”
”Jag skiter i det. Eller … gör vad du vill. Jag går i alla fall nu”, sa han, vände på klacken och klev iväg.



torsdag 12 december 2019

Täcka


Egentligen var jag inte ute på shoppingtur. Men jag frös och behövde täcka min lekamen med något varmt. Så fick jag syn på den i butikens fönster. Den var redan min älskling. Menad för just mig. Det fick kosta vad det ville. Resolut drog jag upp dörren och klev in i affären.

”Jag ska ha tröjan i fönstret”, sa jag och pekade.

Kvinnan bakom disken skakade på huvudet och fortsatte prata med kunden som precis höll på att betala.

”Jag ska ha tröjan i fönstret”, sa jag en gång till.
”Men det är min egen. Den är inte till salu”, sa expediten och log mot kunden och höll fram en plastkasse.

Jag betraktade henne. Vi var i ungefär samma storlek, uppskattade jag.

”Jag SKA ha den”, sa jag. ”Nu!”
”Men kära du, lugna ner dig.”

Kunden som precis vänt sig om, för att gå ut förmodade jag, kastade en blick på mig. Jag kunde inte bry mig om den roade blicken mindre än jag just då gjorde.

Fem minuter senare gick jag ut med MIN tröja. Den har varit en favorit sen dess. Datumet står inpräntat innanför min fårade panna. Den 8 januari 1977.



onsdag 11 december 2019

Straff

Idag har jag skrivit en liten synopsis till en novell som jag tänkte skriva en vacker dag:


Alexander dör som han levt
Ensam och övergiven
Tina försöker i många år att nå Alexander
Gräl och gruff avlöser varandra
Relationen går i kras

Tina flyttar långt bort
Tina läser i dagstidningen om en begravning
Tina går till kyrkan
Prästen pratar om rannsakning
Tina går ut i ljuset, utanför
Tina är äntligen fri



tisdag 10 december 2019

Sida


Hon sitter mellan dig och mig. Jag sneglar och lägger märke till att hon kollar mina vita western boots med mönster i guldfärg och mina dyra jeans.

”Den här sidan av dig har jag inte sett förut”, sa hon.
”Vad?”
”Fräcka kläder måste jag säga.”

Varför säger hon inte som det är? Att jag förr lodade omkring i samma gröna för korta bomullsbyxor och rödrutiga blus. Var tredje dag bytte jag till min blårutiga blus. Jag kommer ihåg en jul. Mamma köpte en julklapp till mig. Jag vet inte hur det gick till. Var hon fick pengar ifrån. En lila polotröja. När jag kom till skolan efter nyår hade du också en. Nästan identisk, i samma nyans. Vi tittade på varandra och log.

”Jag beställer en bärs till”, säger hon och reser sig upp.

Skönt. Då får jag vara ensam med dig en stund. Jag vill vara nära dig. Jag vill känna din varma mjuka kind igen. Så många år har gått.

”Jag går med dig”, säger du och reser dig upp och går efter.



måndag 9 december 2019

Maska


Jag kämpade med stickningen hela höstterminen. Maska för maska. Jag bet ihop, svettades och lyckades med möda bli färdig med ett par blå tumvantar. Hade jag inte varit så nervös när jag skulle gå fram till fröken och visa resultatet hade jag skrattat åt mig själv. Själva vantdelen var enormt stor (den hade varit perfekt för farfars stora nävar) i förhållande till lilla tummen som såg ut att passa en bebis.  Fröken sa inget om måtten. Hon grimaserade bara. Det såg ut som om hon bitit i en extremt bitter och sur citron. Så sa hon:

”Men …”, sa hon. ”Men vad är det här?”

Med betoning på ”här”.

Jag sa inget. Stod kvar och trampade på stället

”Ta tillbaka”, fortsatte hon och slängde stickningen åt mitt håll. ”Stickorna är ju riktigt äckligt svettiga.”



fredag 6 december 2019

Ord på L


Hon hörde luciatåget på långt håll. Först mer som ett mummel som steg och sjönk, sen alltmer tydligt. Lucia höll handflata mot handflata i höjd med bröstet och läpparna var lika slutna som anletsdragen. Skuggorna som bildades av de levande ljusen som satt på hennes huvud fladdrade i ansiktet. Hon var kortväxt. Hennes tärnor liknade ett led av höga marmorpelare som kom svävande bakom henne. Framme vid altaret formerade sig pelarna på bägge sidor om Lucia. Jag var fascinerad av henne. Den ståtliga gestalten, trots litenheten. Känslan av att hon verkligen var Lucia. Den Lucia som alla andra låtsas vara en gång om året.



torsdag 5 december 2019

Försvar


Det är ditt fel sa han.
Du frestar mig
Lockar mig
Du väcker mitt begär

Det är så naturen har skapat mig
Jag behöver njutningen
Det är givet
Jag vill tränga in i ditt inre
Försök inte släta över ditt ansvar
Du måste skyla dig sa han
Annars blir du min



onsdag 4 december 2019

Ducka


Att ducka eller inte ducka när man blir angripen. Jag hade en gång en chef. Varje dag kring klockan tio kom han inklivande med långa steg genom kontoret. Varje dag slängde jag snabba blickar på hans ansikte. Hade han vaknat på rätt sida? Hade morgonen varit angenäm? Jag lärde mig att läsa ut det från hans anletsdrag. Vilket det var avgjorde hur hela dagen skulle se ut. Var han på gott humör kunde det hända att han kallade in mig på sitt rum. Smilade och gav mig en present. Parfym eller en sjal, kanske, inköpt på en av hans många resor. Med tanke på mig? Var det en dålig dag, ja då hade jag gjort alla fel i boken. Då tyckte han att jag skulle sätta mig på min plats och fundera på hur skevt jag var funtad. En dag blev jag inkallad. Inte en bra dag. Jag gick raka vägen ut från kontoret och kom aldrig mer tillbaka.



tisdag 3 december 2019

Åskådare


Det vilar ett dunkelt ljus över rummet
Detaljer blir diffusa
Konturer svåra att urskilja
Förnimmelsen av att vara en åskådare
blir påtaglig i halvmörkret
Att min tillvaro är obetydlig






















Eget foto