Maska

Jag kämpade med stickningen hela höstterminen. Maska för maska. Jag bet ihop, svettades och lyckades med möda bli färdig med ett par blå tumvantar. Hade jag inte varit så nervös när jag skulle gå fram till fröken och visa resultatet hade jag skrattat åt mig själv. Själva vantdelen var enormt stor (den hade varit perfekt för farfars stora nävar) i förhållande till lilla tummen som såg ut att passa en bebis.  Fröken sa inget om måtten. Hon grimaserade bara. Det såg ut som om hon bitit i en extremt bitter och sur citron. Så sa hon:

”Men …”, sa hon. ”Men vad är det här?”

Med betoning på ”här”.

Jag sa inget. Stod kvar och trampade på stället

”Ta tillbaka”, fortsatte hon och slängde stickningen åt mitt håll. ”Stickorna är ju riktigt äckligt svettiga.”