Tärna

”Men jag menade ju måsen!” fräste han och jag såg saliv i hans mungipor.

”Hur skulle jag kunna veta det?” sa jag. ”Det är ju luciadagen idag.”

Jag åskådliggjorde genom att sätta handflatorna mot varandra och böja huvudet framåt en aning.

”Fast det där ser mer ut som en indisk hälsning. Eller annars är det väl Lucia du gestaltar. Ingen tärna.”

Jag suckade.

”Du är hopplös.” sa jag, tittade på honom och gjorde en grimas.

”Jag? Hopplös? Det är du som inte kan följa mina tankegångar”, sa han och pickade på sig själv. ”Fattar inte varför du har så svårt för det. Jämt får jag förklara. Och förklara igen. Du förstör det magiska i ögonblicket.”

”Som om det vore lätt som en plätt att hänga med i dina konstiga associationsbanor.”

”Svårt är det då inte”, sa han, vände sig bort och spejade uppåt himlen. ”Titta! Där ser du en till.”

”Vad?” sa jag, satte handen ovanför ögonen för att få skugga från de starka solstrålarna och kisade. ”Jag ser ingen mås.”

”Glöm det. Nu vill jag gå hem.”

”Vi kom ju nyss. Och solen skiner för en gångs skull.”

”Jag skiter i det. Eller … gör vad du vill. Jag går i alla fall nu”, sa han, vände på klacken och klev iväg.