Då vi kom dit hade den försvunnit

Bertil satt i soffan, hopsjunken och tittade ner på golvet. Samtidigt som han drog fingrarna genom luggen höjde han sakta på huvudet. Med vidöppna ögon stirrade han på de två uniformerade poliserna som stod ovanför honom. Båda stod i full mundering, med armarna i kors och med kängorna brett isär.

”Nu berättar du sakta och tydligt vad som hände”, sa den äldre av de två.

”Jag har redan berättat”, sa han och slog ut med båda armarna.

”Men berätta en gång till. Vi är en aning saktfärdiga förstår du”, sa den yngre. ”Förlåt oss för att vi är noggranna, men så är det.”

Om det var fysiskt möjligt spärrade Bertil upp ögonen ännu mer. Han suckade och sa:

”Bilen. Det var bilen”.

”Vad var det med bilen?” sa den äldre och vilade på ena höften. ”Vilken bil?”

”Vår bil.”

”Er bil?” sa den yngre och vajade en aning på kroppen.

”Vår bil. Vår Porsche.”

”Och?”

”Då vi kom dit hade den försvunnit.”

Bertil slog på nytt ut med armarna.

”Dit lika med?”

”Garaget.”

”En bil kan inte bara försvinna”, sa den äldre och bytte höft.

”Det var just det vi tänkte”, sa Bertil. ”Den är värd en del. Vår pärla. Vi kallar den Paddis.”

”Paddis?” sa den yngre och drog upp ett anteckningsblock och en blyertspenna ur ena bröstfickan.

”Paddis, ja. Smeknamn för Paddan”, sa Bertil och suckade igen.